Skriva av sig-tråden

Ögonblicket när du faktiskt känner igen dig i både "call me maybe" och "as long as you love me" för de passar perfekt.

LucyMalfoy  , MTEL : Jaa, alltså jag borde ju göra det D:
Är bara rädd att hon ska sluta vilja va med mig, och att hon haft så mkt jobbigt som hänt nu så det känns som världens sämsta tid att säga det på, men samtidigt så vore det inte bra för mig om jag väntade....D:

Ska försöka tala om det så fort jag kan...jag måste! Vore så skönt om hon visste!!

Innan jag åkte utomlands höll jag på att "göra slut" med en kompis. Det för att vi knappt umgås längre och har blivit sårade av varandra några gånger och jag mår egentligen inte bra av att vara kompis med henne. Men grejen är att hon är den kompis som jag berättat mest för. Som jag öppnat upp mitt hjärta lite för. Och vad fan ska jag göra om vi slutar vara kompisar? Nu blev det något vagt "vi får se hur det blir och kan höras och umgås och så när vi har tid och känner för det" och det känns inte bra. Vet inte ens vad jag vill men inte fan mår jag bra av att veta att hon inte vill umgås med mig men ändå inte kan säga upp våran vänskap.


Är så trött på att vara ensam. Har fått en kompis (som jag kommit närmare på senaste tiden och som jag tycker om jättemycket) att "lova" att vi träffas i sommar för att annars kommer jag dö av saknad. Men annars - ingenting. Vill inte spendera hela sommaren hos mormor och farfar men om jag är hemma är datorn mitt enda sällskap och då kan folk se att jag är ensam. Och det vill jag inte. Jag vill inte att alla ska veta vilken patetisk människa jag är.

Jag vet inte vad jag är mest trött på.
Kanske att titta sig själv i spegeln och känna sig mindre attraktiv än en åsna, eller att bara börja gråta för att du inte ser ut, någonsin har sett ut eller någonsin kommer att se ut som samhällets bild av hur du ska se ut.
Eller kanske att känna sig som en uppblåst elefant vare sig du äter eller inte, bara ställa sig på vågen och bryta ihop pga siffrorna den visar. Försöka att intala sig själv att de siffrorna inte definierar den du är, men misslyckas.
Kanske att gråta sig själv till sömns eftersom att du är skrämd av dina egna tankar, och att dina tankar säger åt dig att inte sova, att inte våga sova.
Kanske rädslan för att någon mer än de som redan vet, skulle få reda på vad som pågår i ditt huvud. Kanske rädslan för att mamma eller pappa skulle få reda på det, rädslan för att gå tillbaka till bup, rädslan för att börja högstadiet, rädslan för att behöva prata med kuratorn väl tillbaka i skolan och rädslan för att förstöra det här året mer än vad det redan är.
Jag vet inte längre.

Vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre, så skickar en digital kram *kram*

Alltså orkar fan inte mer >.< Ingen lyssnar, ingen säger något till mig, känner mig helt enkelt bortglömd och oälskad. Vill bort härifrån... men nej, det regnar så att ingen vill bada eller något med mig... yaaaay!

Jag tycker om dig, bara så att du vet. Jag tycker om dig jättemycket. ♥


Och HannaPanna, jag tycker om dig med väldigt mycket.

JosefinFini: Aw, du är så söt ♥

jag orkar inte
jag duger inte

En spirande känsla spred sig i kroppen, som ett stycke ved som plötsligt fattat eld. Den varma känslan kramade bröstet och fick min späda kropp att skälva till. Kunde jag köpa den här känslan med priset av att mitt liv blev skandalkantat? Jag visste bara att jag ville ha mer, mer av hans ord; mer av honom.

Vi. Du och jag, fortsätter brinna. Vi matar elden och låter den växa sig starkare, men det blåser hårda vindar och ibland vill den inte riktigt med sig.
Det finns folk med sand i nävarna; ivriga att kväva våra sprakande lågor, som vill stampa i elden och frysa vår glöd.

Vad händer med mig? Är det jag som står med sand i en knuten, ryckande näve. Är det jag som vill kuva oss? Eller skall vår eld sluka träd efter träd, plöja fram likt en löpeld och förgöra sin omgivning?