(PM)Albus Potter

MEN SKRIIIIIV dör ju >(

Har kapitlet nu, lägger upp imorrn!

TJOHOOOO!

jaaa!

yay

vill
ha
meeeer

NUUUUUUUU

haha OKEJ NU FÅR NI! Förlåt för tiden... Ska försöka lägga upp oftare

32 - Det mystiska samtalet

Resten av lektionerna den dagen var som vanligt, och Albus, Ellie och Sco höll humöret uppe på topp. Under trollformelläran fick Ellie ett väldigt fnissanfall. De hade precis lärt sig locka till sig besvärjelsen Accio. Förra lektionen fick de träna på lättare och mjukare föremål, som kläder och kuddar och sånt, så att inget skulle komma till skada, men den här lektionen ville professor Flitwick testa ifall eleverna klarade av lite tyngre föremål. De skulle träna på mycket tjocka böcker. Som vanligt hade Sco en väldans otur.
”Accio!” ropade han. Till hans förtvivlan träffade boken honom rakt i nyllet, och det blev inte bättre nästa gång han försökte. Boken flög då rätt förbi honom i full fart och kraschade i ett fönster på andra sidan klassrummet. Det slutade med att Ellie vred sig på golvet i häftiga fnissanfall. Professor Flitwick fixade däremot fönstret med ett trollslag, och han blev inte arg, till Albus lättnad. Albus tyckte att det var väldigt fascinerande att professor Flitwick kunde trolla utan att röra läpparna. Han visste att det var på mycket hög nivå att kunna trolla utan att säga någonting.
”Hur kan man vara så klantig!?” utbrast Sco när han, Albus och Ellie var på väg till örtläran.
”Bli inte sådär sur nu igen, Sco”, sa Ellie med ett flin.
”Du ska inte säga vad jag ska göra och inte!” vrålade Sco. Ellie ryggade tillbaka.
”Men…”, sa hon, fast sen började Sco skratta.
”Jag skojjade bara”, flinade han. Ellie slog retsamt till honom på axeln.
Örtläran var som vanligt, ganska tråkig enligt Albus. Efter en härlig middag skiljdes de åt. Sco gick till uppehållsrummet och Albus och Ellie gick ner mot Quidditchplanen för att träna. Det hade precis börjat bli mörkt ute, och det var mycket kallt och fullt med snö. En vanlig person skulle nog klaga på att det var för kallt för att spela Quidditch, men Albus älskade Quidditch så mycket att han inte brydde sig ett dugg om vad det var för väder.
Laget kom samtidigt ner till planen. De bytte snabbt om i omklädningsrummet och flög sedan ut på planen. Albus och Ellies kvastar gick inte särskilt snabbt, men det gjorde inte heller så många av de andras kvastar i laget heller. William hade den snabbaste kvasten i laget. Han hade en gammal nimbus 2002, men den fungerade bra, jämfört med de ännu äldre rensopparsjuorna. Vissa brukar faktiskt säga att de äldre nimbusarna fungerar bättre än de nyare.
”De allra senaste nimbusarna har bara en massa onödiga specialeffekter, som man inte har använding för, och dessutom går kvasten snabbare utan alla dessa onödigheter...som de där inbyggda snokoskopen…Nej vet du vad! Det måste ju vara fusk att ha sådant inbyggt!”, hade Harry sagt en gång under en vanlig middag hemma hos Albus. Ja, Harry var väldigt intresserad av Quidditch, och kunde det mesta om de olika kvastarna.
Quidditch var inget ovanligt samtalsämne hemma hos Albus, eftersom Ginny också var ganska intresserad av det.
Träningen den här gången gick ut på att träna sig i flygning. De körde först uppvärmning runt planen, sedan kastade de små låtsaskvickar (som inte kunde flyga, utan sjönk mot marken) till varandra för att träna sig i dykning. De avslutade träningen med att köra kvast-race från ena sidan av planen till den andra. Det gick inte så bra, eftersom William hade den snabbaste kvasten, och vann hela tiden. Albus var ganska nära på att komma ikapp honom en gång, men den gamla rensopparsjuan han flög på ville inte flyga tillräckligt snabbt. Ellie flög också på en rensopparsjua.
Efter två timmar landade laget blöta och trötta på marken. Träningarna hade verkligen blivit hårdare nu när finalen närmade sig. Albus rös till vid tanken, de skulle spela Quidditch final om tre dagar!
”Bra kämpat!” flämtade Fred. ”Slytherin kommer inte ha en chans mot oss!”
Laget skiljdes åt, och Albus och Ellie släpade sist upp mot slottet, trötta och stelfrusna.
”Klockan måste vara rätt mycket”, gäspade Ellie.
”Mm”, mumlade Albus till svar. Det var kolsvart ute, så det måste vart rätt sent. Klockan hade ju vart halv åtta då de lämnade stora salen efter middagen, så klockan måste alltså vara minst tio.
Då de gick uppför alla trapporna mot gryffindortornet stannade Albus plötsligt till. Det hördes ivrigt talande röster inifrån en dörr, som Albus trodde ledde in till fjärde våningen. Dörren stod lite på glänt, så rösterna var tydliga. Ellie, som inte verkade lagt märke till dem fortsatte släpande framåt och skulle precis passera dörren när Albus drog tillbaka henne.
”Vad i…?”
”Sch!” fräste Albus med pekfingret pressat mot läpparna.
”Men…” började Ellie, men avbröt sig då hon också kunde höra rösterna. Pressade mot väggen bredvid dörren lyssnade hon och Albus intensivt till samtalet. Albus kunde slå vad om att den ena rösten tillhörde professor Flitwick. Hans pipiga röst var ju inte särskilt svår att ta miste på. Den andra rösten däremot var Albus väldigt osäker på vem den kunde tillhöra.
”…helt säker?” sa den okända rösten.
”Ja, absolut. Helt säker”, pep professor Flitwick.
”Så…Det finns ingen chans alls för någon att ta sig in?”
”Hmm…För oss lärare som har hjälpt till finns det väl en chans. Vi har ju trots allt byggt upp allting, men om någon annan skulle försöka vet jag inte…Det är nog näst intill omöjligt.”
Det blev en kort tystnad.
”Okej…Så du är helt säker på det?”
”Ja, absolut säker. Du har ju själv hjälpt till!”
Det blev en lång tystnad, ingen verkade veta vad de skulle säga.
”Juste…Men man vill ju vara på den säkra sidan…”
”Vadå, tror du att någon skulle vilja bryta sig in? Det är ju näst intill omöjligt har jag ju sagt. Ingen skulle klara av att ta sig förbi inferierna.
Albus och Ellie ryckte till, och bytte sedan blickar.
”Hmm…Kanske det…Det är ju lätt att ta sig förbi inferierna om man känner till dess svaghet…” sa den okända rösten.
”Jaja, men det är ytterst få personer som känner till att inferiernas enda svaghet är eld och ljus. Jag förstår inte varför du undrar över detta. Du har ju sett alltihop med egna ögon! Du vet att allt är säkert!”
”Tala inte till mig med den tonen!” röt den okända rösten med en helt annan klang än tidigare. Albus och Ellie ryggade bakåt.
”Men…” pep professor Flitwick, men den andra mannen avbröt honom.
”Du kniper igen om det här samtalet, okej?”
”Okej”, pep professor Flitwick. Sedan hörde de hur någon gick iväg med raska steg åt motsatt håll. Ellie och Albus bara stod som fastfrusna mot väggen. Med lätt panik hörde de sedan hur professor Fltwicks steg kom närmare och närmare, och de hoppade kvickt in bakom en stor rustning. Professor Flitwicks steg ekade efter en stund bort i tystnaden.

meer!
jättespännade!nu kan dom ta sig förbi inferierna och ta sig vidare!
ohhii meer!

haha jaaa x)

orkar inte vänta mer... XD