The cold in our bodies [PRS]

"Då är jag ju lika blek som snön. Eller man ser kanske mina vener?" Hon såg mot dörren och sjönk ner lite och suckade.
"Jag är svag. men det kanske du ser?" Hon såg bort.
"Vaad händer om jag dricker ert blod? Bara lite? Skulle jag må bättre?"

Olivia tyckte sig skymta ett leende på Maurice läppar. Han medgav, för sig själv, att Alice iallafall hade nyfikenheten kvar och det var ett gott tecken. Hon skulle bli bättre.
"Jag är inte säker. Du verkar inte reagera på vårat blod som.. ja, andra.", svarade han med en mer allvarligare min. Han tänkte tillbaka på den gången då Alice smakat på Ivans blod. Blodet hade inte haft samma effekt på henne som på andra dödliga.
"Silas tror att du blir bättre av att återförenas med de dina. Det är därför vi ska skynda oss iväg. Så att du får komma hem och bli hel igen."
Olivia svalde nervöst. "Men kan hon resa då?"
"Vi ska ta väl hand om henne. Och du ska ju också se efter henne, visst?" Olivia nickade utan att titta på Maurice. Det var skönt att få bekräftat att hon skulle få följa med sällskapet.
"Ska jag göra dig klar för avfärden då, Alice? Orkar du det? Det skulle säkert vara skönare ifall du fick hoppa i något mer bekvämt att ha på dig."

Hon slöt ögonen och suckade tungt. Det var det hon sagt hundra gånger. Att hon behövde komma hem. Då skulle hon bli bättre.
"Jag antar det. Men försiktigt. Inte för hårt, inte för snabbt." Hon såg mot Olivia.

Olivia nickade som svar för att försäkra Alice att hon skulle vara försiktig.
Hon gav Maurice en blick som sa att han skulle lämna rummet. Han svarade också i tystnad och backade ett steg innan han gick ut genom dörren och stängde den efter sig.
"Jag hjälper dig att sätta dig upp." En annan tjänare kom fram för att hjälpa Olivia. "Jag knyter upp snörningen nu. Säg till om det gör ont. Men jag ska bara lossa.", förklarade hon medan hon försiktigt drog och lösgjorde trådarna från varandra i ryggen på Alice. "Känns det bättre?"

När hon fått på sig en nattklänning så suckade hon lättat ut.
"Ja det är så mycket bättre. Nu kan jag färdas fritt." Hon såg på Olivia.
"Kanske med något över axlarna? Så jag inte fryser. Kanske skor med?" Sa hon lågt.

Lottie kom in och såg på Olivia.
"Ska jag med?"

Olivia log en aning lättat när hon insåg att det var bättre för Alice. Hon försvann strax därpå för att hämta en värmande sjal och skor till henne. "Här. Jag hjälper dig med skorna." Hon böjde sig ner för att trä på Alice skorna.
När hon hörde Lotties röst tittade hon upp på henne. "Du är Alices kammarjungfru. Det är väl passande att du följer med och dessutom.. det är roligare ju fler!" Hon nickade gillande. När skorna var på plats ställde hon sig upp. "Så. Låt mig hjälpa dig till vagnen." Hon erbjöd Alice sin arm.

Alice såg trött på när skorna kom på. Allt gick som om de gick i honung eller något kletigare. Trött tittade hon upp när Olivia talade.
"Okej. Kan jag få dricka först?" Frågade hon och Lottie var snabbt framme med en bägare med vin. Såg på Olivia.
"Ska vi be sir Rion att hjälpa? Om hon inte kan gå själv?"

"Ja, det kanske är en bra idé.", sa Olivia och funderade en sekund över det. Hon nickade igen. "Jag ska se om jag kan hitta honom. Han kanske också packar?" Olivia såg mot Alice för att se efter ifall hon var okej. Det var okej att lämna henne med Lottie och de andra tjänarna.
"Kommer snart.", sa hon då och lämnade rummet.
Efter några minuter kom hon tillbaka med Rion efter sig. "Hur var det här då?", sa Rion. Det fanns något roat i hans ton när han talade.

Lottie hade sett till att Alice inte hade svimmat och såg upp på honom när han kom in.
"Hon verkar ganska svag. Så vi undrar.."
Alice såg upp på honom och såg sedan bort. Han var vacker och något inom henne fick hennes hjärta att slå hårdare.
"Jag känner mig knäsvag." Viskade hon utmattad.

Rion kunde inte riktigt hålla minen. Det var ju tydligt att Alice mådde dåligt. Ha snörpte på ena mungipan och gick fram till henne. "Låt mig hjälpa dig då.", sa han i ett andetag och plockade upp henne i en smidig rörelse. "Kung Silas har gjort fint i vagnarna åt oss. Du reser som en drottning, Alice.", sa han i försök att muntra upp henne. Det kändes obekvämt och krystat. Så resten av biten ut till vagnarna höll han tyst.
"Sådär.", sa han när de kom ut och möttes av en sval vindpust. Framför de stod vagnarna med hästar parkerade. "Det här är din.", sa han och gick till den som stod först i ledet. Vagnen var dessutom den största av dem.