prs yehet & kkaebsong

"Men sluta skratta," muttrar Joshua och lägger händerna i kors. Det är någonting mer negativt, att det inte är många som tar honom väldigt seriöst när Joshua blir arg. Men däremot när han blir mer seriös, jodå. "Rolig är du väl, men Fred och George har alltid mitt förtroende." med ett retande leende skakar han på huvudet åt Zihao. "Jag har ju tyvärr inte sett dig full, så det har jag ingen aning om."

”Så vad du egentligen säger, är att jag inte alltid har ditt förtroende, att du inte litar på mig?” Frågade Zihao, plötsligt med ögon svarta som natten. Förut hade han drivit med sextonåringen och retat honom, men inte längre. Han stötte fingret mot Joshuas bröstkorg, aningen för hårt, och lutade sig närmare honom. ”Du vet att jag hade kunnat slita dig i stycken igår, men jag gjorde det inte. Varför? För att jag är patetiskt förälskad i dig”, började han lätt hotfullt och rätade lite på ryggen. ”Så om någon förtjänar ditt förtroende så är det ta mig fan jag.”

Joshua stirrar på Zihao, känner hur hjärtat dunkar hårt när den äldre puttar till honom.
"Nej, det sa jag inte," börjar han att försöka förklara, vilket inte verkar duga. Sextonåringen drar sig bort när Zihao lutar sig närmre, även om han vet att sjuttonåringen kan gå över styr, så skrämmer det här honom något oändligt. Kanske pågrund av ögonen som mörknat. "Så jag ska ha förtroende i dig för att du inte slet mig i stycken? Jag ska inte behöva oroa mig över det överhuvudtaget!" Orden sårar något otroligt, får hjärtat att göra ont. Nej, han kan inte vänja sig vid det här. Armarna finner sig runt sina axlar som i ett försök i att skydda sig själv. "Jag har känt dem sen jag var elva, tro det eller ej, men det har inte vi gjort."

Där hade Zihao gått över gränsen. Inte bara gått över den, han hade totalt krossat den.
”Det var inte så jag menade...jag bara...nej...äsch varför försöker jag ens?” Utbrast han med ett hysteriskt skratt och slog ut händerna. Han var väl medveten om Joshuas händer som lagt sig på sextonåringens axlar, som om det på något sätt skulle kunna skydda honom. Det underliga var att sjuttonåringen själv inte hade den blekaste aning om hur han skulle samla sig själv igen, trots att den yngre uppenbarligen såg förskräckt ut. I vanliga fall brukade ju det räcka för att dra tillbaka honom till fast mark, men inte nu. Så innan han förlorade sig själv ännu mer, störtade han ut från badrummet med fingrarna hårt nergrävda i skinnet.

"Vad menade du då?" frågar Joshua, med blicken i golvet. Det hysteriska skrattet och utsträckta händerna borrar ner sig djupt ner i sextonåringens både hjärna och hjärta. "Zihao," viskar han och rör sig efter sjuttonåringen. "Prata med mig?" ber Joshua.

”Nej”, sade Zihao som stannat mitt i rummet, med fingrarna slitande i håret istället för huden. ”Det går inte...jag är så jävla dum att det borde vara olagligt”, fortsatte han frustrerat och stampade i golvet. Han var otroligt less på sig själv - det hotfulla beteendet, de dumma orden, att han aldrig kunde vara tillräckligt bra för att förtjäna Joshua ens en gnutta..
”Jag förtjänar inte dig. Du förtjänar någon som Julian, Fred eller George, och inte en sinnesrubbad galning som jämt och ständigt är millimeter från att göra dig illa.”

"Sluta!" protesterar Joshua och går fram till Zihao för att ta tag i hans händer, för att hindra den äldre att göra sig själv illa. "Du är inte det minsta dum, du kan inte kontrollera det, och trots allt är det förståeligt." försiktigt låter han handen glida upp mot sjuttonåringens kind. "Zihao, jag har känt dem längre, men det betyder inte att jag inte gillar dig lika mycket. Det är trots allt dig jag älskar, de är mina vänner."

”Jo, jag vet, men jag kan ändå inte hindra mig själv från att bli blindad av svartsjuka”, viskade Zihao samtidigt som ögonen svämmade över med tårar. ”Och jag är rädd att det kommer leda till någonting hemskt, för som du säger, jag kan inte kontrollera det”, fortsatte han innan snyftningarna slutligen tog över. Han hade precis börjat tro att allt det där börjat lägga sig, problemen med självkontrollen och så. Men han hade inte kunnat ha mer fel.

Försiktigt stryker Joshua bort tårarna som rinner ner för kinderna, men när de sedan ökar något okontrollerbart hjälper det inget. Sextonåringen tar tag i Zihao och kramar om honom.
"Förhoppningsvis går det att förändra.." viskar Joshua med lugn röst och stryker händerna över Zihaos rygg. "Tro mig, om jag märker att det går överstyr någon gång.. kommer jag inte låta det hända." försäkrar Joshua.

Alldeles borttappad i sina egna tankar, försökte Zihao att lyssna på Joshuas ord, ta in och binda fast dem inne i hjärnan.
”Men tänk om du inte kan förhindra det? Tänk om jag inte kan hindra mig själv”, sade han förläget och vände de blanka ögonen mot sextonåringen. ”Jag är rädd Joshua, livrädd.” Med de orden slängde han armarna runt den andres hals, lät den söta doften lugna nerverna en gnutta. Det var egentligen det som oroade honom mest.