Allmänt rollspel! {HP}

Ethan sträckte på sig.
Det han hört hade gjort honom rädd, men han tänkte inte låta rädslan vinna.
"Jag kommer i alla fall inte att joina dem, trots att det skulle kosta mig livet", sade han bestämt. "Vilka är på?"

Anthony nickade instämmande.
"Jag håller helt med. Hellre att dö emot dem än att leva som en ynkrygg", konstaterade han.
Hans tankar vandrade mot Leine, och hur hon antagligen skulle bli helt förkrossad när hon fick reda på nyheten. "Stackars Leine", viskade han till de andra, och suckade dystert.

"Jag är på", mumlade Damon. "Undra vad Mr. Malfoy tycker om att hans dotter är en "blodsförrädare"...", sa han tankfullt och satte sig ned igen i den mjuka fåtöljen.

May satt i Hufflepuffs uppehållsrum och mådde illa. Hon var inte trygg där. Egentligen var inte hon den som borde vara allra räddast, det var ju de mugglarfödda som svävade i störst fara. Sarah och Margret. Det var också så att de som drogs ut ur skolan för säkerheten inte svävade i störst fara här. Deras föräldrar var i de flesta fallen också magiker, eftersom att de var medvetna om vad som skedde.
På anslagstavlan hade det ristats mörkermärken. May hade med skakiga händer tänt eld där de satt. Det var så sjukt att de hade ristats där, i hennes elvhem, hennes trygga zon. Dötsätarna fanns överallt.
Yngre elever grät. Hon satte sig försiktigt bredvid en flicka från tvåan. Klappade henne på axeln. Höll henne i handen och tänkte att det behövdes nu. Ett stöd för de yngre. Hon skulle höra med de andra tjejerna om de var intresserade. Man skulle kunna starta en stödgrupp eller något kanske? Lärarna skulle säkert gilla det - de som hon visste något om var på ministeriets sida.

"Kanske borde vi be May att sova hos oss också? Tror ju knappast att hon vill vara själv heller", föreslog Cassandra när de satt i stora salen. Det var bara de där, de andra hade antingen gått och lagt sig eller inte gått och ätit alls. Hon tog en tugga av hennes macka som hon hade brett. Hon var inte så jättehungrig då de hade ätit ordentligt innan de åkte.

Anthony tittade på Damon, men fick inte ur sig något svar.


Adeleine hade precis slagit sig ner i den stora salen när rektorn ställde sig bakom henne.
"Får jag prata med dig, Ms. Winter?", undrade han och lade en hand på hennes axel. Adeleine kastade en undrande blick på Cassandra innan hon nickade mot rekorn och följde med honom ut. Hon kände allas blickar mot henne medan hon gick. Tillslut stod de framför den stora marmortrappan, och professor. Roguestone harklade sig lågt.
"Ms. Winter. Jag är hemskt ledsen över att behöva säga att din faster hittats mördad kväll..", sade han. Det kändes som om Adeleine fått ett slag i magen. Hon tappade andan och hennes synfält svartnade. Hon kunde inte tro det. Tårarna rann ner för ögonen och hon skakade på huvudet.
"Nej". Rösten bröts på en gång. "Det stämmer inte. Inte faster Bethany.."
"Jag är ledsen, Ms. Winter."
Adeleine kunde inte göra annat än att skrika. Rektorn höll fast henne i sin famn för att lugna henne. Men hon böjde sig bara framåt i sorg och gråt. Det tystnade i den stora salen, och rektorn ropade åt en förbipasserande lärare. "Hämta madam Pomfrey!"

Cassandra kände igen skriken och insåg ganska snabbt att de tillhörde Adeleine. Hon reste sig hastigt upp och skyndade sig bort till henne med Madam Pomfrey hack i häl.
"Vad har hänt?", frågade hon chockat. Hon hade aldrig sett Adeleine såhär ledsen, så det måste ha varit något allvarligt.

Rektorn släppte Adeleine i madam Pomfreys famn, och backade undan mot Cassandra.
"Hennes faster har hittats mördad av dödsätare", viskade han, medan madam Pomfrey tvingade ner Adeleine på trappan. Hon tvingade den nu bara gråtande Adeleine att dricka något lugnande, och rektorn vände sig emot Cassandra.
"Ms. Malfoy.. Du bor väl med Winters nu? Du kände väl Bethany?"

Cassandra frös till. Hon hade inte pratat med Bethay någon gång utan hade bara hälsat på henne som hastigast, men hon hade hört både Adeleine och hennes föräldrar prata gott om henne. När hon återfick handlingsförmågan så skakade hon tyst på huvudet och la sedan ena armen om Adeleine. Hon lät hennes tankar vandra fritt. Hon började fundera på om det var hennes fel att Bethany blev mördad. Tänk om hennes pappa hade fått reda på att hon bodde hos Adeleine? Hon kände hur hon överväldigades av dåligt samvete och en tår letade sig snabbt ned, men hon torkade bort den och fokuserade på att ge Adeleine stöd.

Adeleine drack upp den lugnande drycken och lutade sig tacksamt emot Cassandra. Hon snyftade till och lät tårarna rinna. Hon skrek inte längre. Det enda hon kände var djup sorg. Hon drog efter andan.
"Följer du med på begravningen?", viskade hon. Hon klarade inte av ännu en begravning. Troys hade varit tillräckligt.