Tredje Världskriget

"Ha hopp?..............Ha hopp om vad?" sa Nike tyst och såg förundrat efter Akhiti.
"Jag har inte hopp." mumlade hon och följde försiktigt efter Akhiti osäker om hon fick det eller ej.
"Kan jag få tala med dig? I enrum." sa hon och bet sig i läppen, det var tydligt något oroväckande och angeläget.

Akhiti stannade upp vid de först orden.
"Om allt. Om att det fins en annan lösning för kriget."
Hon tänkte börja gå igen men vände sig sedan om vid den sista meningen Nike utalat.
Med den, numera vanliga, tomma blicken pratade hon igen.
"Jag ser ingen här."
Rösten lät lite 'jag-vet-vad-du-menar-men-retar-dig'-tonad, även om blicken var som den var.

"Lösningen är, sluta kriga för det är idiotiskt." sa Nike och såg surt på Akhití men suckade och nickade sedan, hon kom närmre.
"Cor talar om frieri." sa hon olyckligt samt orolig. Det skulle betyda att var prinsen och Akhiti var skulle hans närmsta man följa och då även Nike. Hon gillade honom som en vän.
"Han kanske tror att jag är någon." mumlar Nike fram. Här var hon väl tjänare, eller? Hon älskade Akhiti, eller hade för nu gjorde tydligen inte Akhiti det längre.

Akhiti såg på henne tomt men ändå synstes en förvirrad glimt i ögonen.
"Okej, först av allt så vet alla att du tillhör mig..." Började hon och skakande oförstårligt på huvudet.
"Och för det andra, vem är Cor?" Alla namn förvirrade henne. Det var så jobbigt att hålla reda på alla!
Hon stod rakryggat och såg på Nike.

Nike ilsknade till, "Jag tillhör inte dig, jag tillhör ingen. Du må ha mig som tjänare, men jag tillhör inte dig, man kan inte tillhöra en människa."
"Han är en av din tillkomande makes närmsta man." fräste hon till svar. Hon orkade inte med Akhiti mer, hon orkade inte att vara rädd att göra fel, nu fick det bära eller brista Akhiti hade ändå slutat älskat henne.

Akhiti såg, som vanligt, tomt på henne.
Hon ryckte på axlarna och vände sig om för att börja gå iväg.
"Jag tror inte på slavar, det är olagligt, här är tjänare folk som frivilligt 'gett' bort sig för att överleva, bara så du vet."
Säger hon kallt och går. Stegen är inte snabba utan rätt långsamma och tunga.

"Jag har inte frivilligt gett bort mig." muttrade Nike till svar.
"Du ljög för mig, du sa att det var bättre. Du ljög om allt, om allt." det sista fick hon ur sig nästan i en kvävd gråt, övergiven och sårad var hon. Men hon står kvar, hon tänkte inte följa efter någon som trodde att hon ägde henne.

'Bara för att de skulle dödat dig annars!' Skulle hon skrikit om hon varit sig själv men hon slutar inte röra sig framåt.
Snart svänger korridoren mot hennes rum så hon vänder sig en sista gång.
"Jag förväntar mig dig vid frukosten 8 imorgon."
Sa hon lungt innan hon fortsatte mot sitt rum.

Nike svarar inte och än med glödande ögon vänder hon om och går mot det rum som varit hennes sjukrum och nu vad hon trodde hennes rum. Det låg trots allt vid tjänarnas, bara att hon hade ett eget, som de högre tjänarna. Väl i sitt rum med sin dörr låst faller hon ner i sängen och skriker i kuddarna, biter och kastar dem.

(Är det okej om jag styr en tjärnare också? Inte hela tiden men ett tag?)

Akhiti gick in i sin garderob och tog på sig ett grönt nattlinne. Precis när den var på så kom en tjänare in.
Hon neg innan hon talade.
"Ers mäjstät, behöver du någon hjälp?" Hon reste sig och började plocka av prinsessans smycken.
"Tack Krita." Svarade Akhiti ärligt och lät henne plocka undan smyckena.
När det var klart backade Krita och såg på Prinsessan framför henne.
"Ursäkta om jag frågar, men fins det någon förklaring för din plötsliga kärlek till grönt?"
Frågade tjänaren och såg på Akhiti som svarade blankt.
"Nej, ingen anledning, men ge dem här till flickan som anlände idag."
Hon räckte Krita ett klädesplagg. Kvinnan nickade och gick därifrån.

Krita gick mot rummet hon visste Nike skulle vara i. Med plagget i armarna knackade hon på dörren för att följa order, och inte bara dem från Akhiti....