Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Hon såg upp på honom och tog hans hand i sin och höll den mot sina läppar.
"Ja vi går och äter. Jag vill senare dansa i din famn." Hon mumlade fram det sista och såg på Lucifer och sedan på Nicolai igen.
"Om några dagar är jag din och du är min." Hon försökte att le och hon lade huvudet på sned.

Nicolai ler tillbaka och leder Scarlett till matsalen där han placerar henne på samma plats som alltid medan han sedan sätter sig på hörnet. Brutus kommer in med en bricka som han placerar framför Scarlett och lyfter sedan locket.
"Varsågod fröken Scarlett." säger han och backar sedan ut ur rummet.

Hon ler och sätter sig på stolen och ler mot Brutus.
"Tack så mycket." Hon börjar äta av middagen och när hon svalt en tugga så ser hon på Nicolai.
"Kan du berätta något om dig själv? Vi ska ju trots allt gifta oss."

Nicolai granskar flickan, hon har faktiskt inte fel... tänker han och höjer sitt ena ögonbryn. Efter en suck lutar han sig tillbaka i den höga stolen och ser på Scarlett.
"Vad vill du veta Scarlett?" frågar han och ger henne ett litet ansträngt leende.

Hon log mot honom och lade huvudet på sned.
"Den delen får du bestämma. Kanske din barndom eller dina unga år?" Hon log mot honom och skrattade till.
"Tyvärr kan jag inte göra det samma för dig. Det ända jag kan dela med mig är jakt under månens sken.." Hon log drömmande och slöt ögonen.

Nicolai sliter blicken från Scarlett och stirrar stumt framför sig. Efter ett tag suckar han.
"Jag minns inte mycket från min barndom, eller hur jag hade det innan jag blev sådan här." mumlar han fram,
"Men jag minns att jag och Monique brukade promenera längs med sjön bortanför dessa murar. Jag minns vagt hur mina föräldrar var. De var ljuvliga människor som stöttade mig i allt." mumlar han vidare,
"De dog bara två år efter att jag träffade Monique och vi tog då över den här egendomen. Jag har levt här sen dess." Nicolai ser på Scarlett med kalla ögon, han tycker inte om att minnas saker, det påminner för mycket om all smärta han gått igenom men han skulle göra det för Scarlett om och om igen.

Hon ser smärtan i hans röst och reser sig och går fram till honom och lägger sin hand mot hans kind.
"Jag vill göra dig lycklig. Smärtan i din röst gör mig ledsen. När vi är tillsammans så vill jag promenera vid stranden med dig." Hon slöt handen och tårar rullade ner för hennes kinder.
"Jag skulle inte ha tagit upp det här." Hon såg sårad ut och flyttade sin hand mot hans kind.

Nicolai ser upp på Scarlett, han tar bort hennes hand från sitt ansikte och kysser hennes knogar försiktigt.
"Det kan aldrig bli detsamma, vi promenerade i solen och hade inga bekymmer i världen. Jag är ledsen Scarlett men det är försent för det." mumlar han, "är färdigt din middag." säger han sedan och ser mjukt på flickan.

Hon skakade och såg på sin tallrik.
"Inte än men jag ville bara komma fram och trösta dig." Hon böjde sig fram och kysste honom lätt och en slinga ramlade ner och smekte hennes hals.
"Jag är snart klar.." Hon såg sorgset på honom och återvände till sin mat och började att äta och hon såg på honom.
"Nicolai jag ville inte göra dig ledsen det måste du förstå. Jag ville bara veta mer om dig."

Nicolai nickar uppmuntrande mot Scarlett,
"Förstår det. Jag är inte ledsen. Att vara ledsen är att vara svag." mumlar han sedan och reser sig från sin stol. Han går bort till ett litet bord där en svart karaff står, han häller upp innehållet i ett glas och går sedan tillbaka och placerar sig ännu en gång i stolen. I väntan på att Scarlett ska äta klart dricker han glasets innehåll.