(PM) En mugglare på Hogwarts

Håller med!!!!

mermemrmerm ;3

jaha ^^ men då vet jag iaf att du också hade tänkt på det

Igår skrev jag rätt mycket för mitt internet funkade inte (ja, jag fick panik) och nu har jag kommit på två stora grejer till storyn som inte kommer hända föräns om ett tag och jag kan knappt bärga mig tills jag får skriva om dem!!!! I alla fall så kommer det kanske upp ett kapitel idag men jag är inte säker eftersom jag måste packa jätte mycket idag. och nu ska jag förvarna er lite, imorgon kväll åker jag till australien och singapore i tre veckor och fyra dagar så det kommer inte komma mer på ett tag. Dessutom kommer jag ha fullt upp typ hela sommaren och det kommer inte komma särskilt mycket från mig på länge. Men håll gärna tråden levande! Älskar er supermycket!!!!! PUSS PÅ ER!!!!!!!!

Ha det trevligt på semestern!

Trevlig resa!!!

Tack ska försöka skriva så mycket jag kan idag men jag vet inte hur mycket det blir här kommer lite mer i alla fall.

Kapitel 65
På slutet av dan så var jag riktigt nöjd med mig själv. Jag hade faktiskt lärt mig saker och på något sätt kunnat svara på frågor som lärarna frågat klassen. Fast jag hade inte räckt upp handen. Det var bäst att ingen märkte att jag var där särskilt mycket. Men det var det förstås folk som gjorde ändå. Folk som jag inte ens kände kom fram till mig och frågade mig om jag mådde bättre… Det gick tydligen något rykte på skolan att jag hade haft någon sällsynt sjukdom som inte smittade (lyckligtvis för mig annars hade väl ingen velat vara nära mig…) men som gjorde att jag inte kunnat vara med på lektioner. Jag försökte inte säga emot ryktet, det var en bra ursäkt för att inte behöva vara med på lektioner och då behövde jag inte ljuga för varenda person jag träffade. Cloaine visste förstås en del av sanningen men hon hade inte berättat för någon. Vilket nog också var bra. Fred och George hade sagt förlåt förstås och jag hade förlåtit dem. Lee hade också kommit fram till mig och försökt prata men jag hade ignorerat honom totalt. Jag ville inte förlåta honom och jag ville inte påminnas om vad som hade hänt. Jag ville heller inte lockas till att hoppa på honom och göra honom riktigt illa, det hade ju trots allt inte varit med flit. Dessutom så var jag rätt säker på att jag skulle börja skrika och gråta om jag pratade med honom och det kände jag verkligen inte för. Gråta kunde jag göra i min kudde på natten.
”Annie jag är verkligen jätte ledsen.” hade han sagt, ”Jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig men jag måste få ett tecken på att du har lyssnat på vad jag har sagt!” han fick fortfarande inget svar, ”Kom igen Annie, tala med mig!” tillslut blev han lite desperat. Han började peta på mig. Vid middagen kastade han små pappers tussar från servetterna och försökte få mig irriterad så att jag skulle säga till honom. Men allt som hände var att jag kastade min gaffel på honom. Tyvärr missade den men han slutade åtminstone. Sedan på kvällen i uppehållsrummet tog han tag i min arm, tvingade mig att se in i hans ögon och frågade, ”Annie förtjänar jag det här?” jag ryckte bort min arm trampade honom hårt på tårna och gick upp i flickornas sovsal. Jo, det kände jag faktiskt att han gjorde.

Han förtjänar det. *jättebeslutsam*

btw, AWESOME KAPITEL!!!!!!!!!!!!!!!

Ja, han förtjänar det verkligen! Älskar kapitlet i alla fall (och hela ff:en!!!)

Jag är lite osäker. Lee kanske inte förtjänar att hon inte pratar med honom.

SUPERBRA KAPITEL!!!!