(PM)Jag hatar din blotta existens

Jättebra!

VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????????????????????????????????? T.T
(grattis till den hundrade sidan btw!)

Nu är det jag som är seg igen, men ni kommer inte tro mig när jag säger att jag har jobbat riktigt hårt på det här kapitlet. Av allt jag någonsin har skrivit var det här nog det svåraste så bli inte förvånad om det är något glapp någonstans... Säg gärna till om något är oklart så rättar jag till det
-----------------------------------------------------------------------
Jess
Jess ställer upp diverse kittlar och flaskor på de bord som är reserverade för Brygder och Botanik-gruppen och ställer upp de små informationsbladen framför rätt brygd. De mörka ringarna under Jess’ ögon är nästan helt borta tack vare en energibrygd och efter att ha tagit en ytterst liten dos av en svällningsbrygd ser Jess ut som om hon inte har ett enda problem i hela världen. Det måste hon göra, för farmor skulle komma idag.

”Åh, så det är har du är”, konstaterar farmor. Hon håller en gråblå broschyr med silvrig text i ena handen och är klädd i en nattsvart sidenklädnad med silverbroderier som föreställer vildrosor. Jess nickar med ett leende som mest liknar en grimas. ”Var är de andra i din grupp?”
”Åh, de… de gick iväg. Jag sa att jag kunde ta hand om det här just nu… de kommer nog tillbaka snart”, stammar Jess nervöst fram. I ärlighetens namn hade resten av gruppens medlemmar sagt att det var gruppledarens plikt att ta hand om allt och sedan hade alla stuckit. Jess tvivlar starkt på att de kommer att komma tillbaka.
”Usch, den här ser ut som diarré!” utbrister en liten tjej och hennes kompis skrattar glatt.
”Åh, det där är en rengöringskräm”, säger Jess och ler ansträngt mot tjejerna. ”Visst är det häftigt att något som ser ut som… diarré… kan användas för att rengöra saker?” Jess sneglar mot farmor för att se om farmor har märkt hur ansträngd Jess låter, men farmors ansikte är uttryckslöst.
”Jag skulle aldrig tvätta något med det där – den luktar rutten fisk!” utbrister tjejen och hon och hennes kompis skyndar iväg.
”Ja, jag tycker i alla fall att den ser välbryggd ut”, säger en förbipasserande kvinna som har stannat upp och tittat på rengöringskrämen. ”Har du bryggt den själv lilla vän?”
Jess skakar på huvudet. ”Nej, den där har en annan elev i min grupp bryggt, allting är sorterat efter vem som har bryggt det och vilken verkan brygden har”, förklarar Jess och ler osäkert.
”Det låter logiskt”, säger kvinnan och tittar på sitt armbandsur. ”Jag måste gå nu, men det var trevligt att se på alla brygder, de är verkligen välbryggda.” och med de orden skyndar kvinnan iväg.
”Någon du känner?” frågar farmor och Jess skakar på huvudet med en varm känsla i bröstet.

”Kommer dina gruppmedlemmar snart?” frågar farmor och Jess kan gissa sig till att hon är otålig.
”Jag vet inte, de har nog glömt bort tiden, men gå du – jag klarar mig”, säger Jess nervöst.
”Struntprat, dina gruppmedlemmar må sakna medkänsla men det gör inte jag. Jag stannar tills de kommer och försök inte…” farmor avbryter sig själv genom att hosta högt. Andetagen mellan hostningarna är rossliga och Jess tittar oroligt på farmor.
”M-mår du bra?” frågar hon och farmor ler svagt med lite blod i mungipan.
”Självklart, fråga inte så dumt”, säger hon bistert och torkar bort blodet. Jess mun öppnas och stängs men hon har ingen aning om vad hon ska säga. Farmor mår helt klart inte bra, och att hon börjar hosta igen gör inte saken bättre. Jess öppnar munnen för att be farmor att gå till sjukhussalen, men farmor tystar Jess stammande med en enda kylig blick.
”När jag tänker efter ska jag nog gå och titta på vad konstgruppen har åstadkommit”, säger farmor kort och stegar iväg innan Jess ens har hunnit stänga munnen. Jess känner hur hennes bleka kinder hettar av ilska och förnedring – Hon hade ju bara velat hjälpa till! Jess hade ju bara varit orolig, hade hon inte ens den rätten längre? För första gången i hela sitt liv tycker Jess att farmor har varit orättvis utan anledning, och på sätt och vis hatar Jess farmor för det.

”Mademoiselle Catterholt?” frågar en yngre man som flämtar lätt och ser blek ut. Jess nickar svagt. ”Bra, följ med här.” Mannen greppar tag i Jess’ handled och börjar leda iväg henne.
”M-men bordet då? Tänk om någonting blir stulet eller om någon dricker något!” utbrister Jess oroligt och försöker slita sig ur mannens hårda grepp. ”Vad vill du mig?!”
”Inte jag, men du måste komma. Det har uppstått en mycket allvarlig… åh, monsieur Catterholt! Var snäll och följ med här du också”, ber mannen och greppar tag i Jean i förbifarten.
”Vad i helv-?! Vad håller du på med?!” fräser Jean och försöker rycka loss sin skjorta ur mannens grepp. Det knakar oroväckande i sömmarna men Jean lyckas inte ta sig loss och måste finna sig i att bli ivägsläpad han också. Jess ler ett triumferande leende: hon behövde åtminstone inte bli dragen sidledes genom trängseln. Det var inte hon som framstod som den mest idiotiska av de båda just nu.

”Jag ber hemskt mycket om ursäkt madame, men jag kan inte hitta någonting i mina böcker om din sjukdom eller några botemedel.” Jess hör på Julies röst att hon är orolig samtidigt som hon skäms över att inte kunna göra något. Jess sänker huvudet: hon känner den känslan så väl. ”Jag ber tusen gånger om ursäkt.”
”Nej, nej, det är fint. Det är okej, jag hade inte förväntat mig något annat heller. Det är ingen känd sjukdom, för då hade jag kunnat bli botad redan för tjugo år sedan”, farmor skrattar lätt men skrattet slutar abrupt i flera hostningar och farmor rosslar lätt när hon andas. Jess och Jean knuffas in i sjukhussalen med några lätta puffar och den yngre mannen vänder sig sedan om och skyndar iväg. Jess vet inte vart, och hon är inte intresserad av det heller.
”Tj- tjugo år sedan?” upprepar Julie som om hon inte tror sina öron. Jess märker att hon inte heller tror på det. Tjugo år? Visst borde väl farmor ha nämnt något om det i så fall?
”Det kallas asperrimis pulmone vilket betyder ungefär frätande lunga. Den drabbade märker att lungorna långsamt krymper ihop innan de smärtsamt dras ut alldeles för långt och fräts sönder av syra som viruset utsöndrar. Det finns inget känt sätt att få bort viruset på, man kan stoppa det för en okänt lång tid men förr eller senare slutar även det att fungera. Vad jag vet är min ena lunga redan sönderfrätt och den andra orkar snart inte mer.” Jess hör att farmors röst är bitter bakom leendet. Det är en röst som redan har gett upp allt hopp.
”Så du tänker bara lämna oss?” Jeans ansikte är totalt uttryckslöst, men hans röst darrar av återhållen ilska.
”Så, så. Jag tror inte att det är en fråga om att hon tänker lämna er”, försöker Julie med lugnt med ett litet stråk av desperation i rösten. ”Jag har svårt att tro att er farmor skulle vilja…”
”Just det”, avbryter farmor. ”Jag tänker ’bara lämna er’.”
”Det är orättvist!” fräser Jean och slänger en vas med blommor i marken. Vasen splittras och små bitar av porslin sprider ut sig i hela rummet. Jess ryggar skräckslaget tillbaka.
”Nu får det räcka!” säger Julie häftigt. ”Hur vågar du ha mage att säga att det är orättvist? Det är inte du som ligger i den där sängen och inväntar döden!”
”Nej, och det var inte jag som höll min dödliga sjukdom hemlig för mina barnbarn fram till min dödsstund så att de inte kunde förbereda sig!” vrålar Jean tillbaka. ”Det var inte jag som såg hur illa mina barnbarn mådde av en plötslig, oförberedd död men ändå bestämde mig för att hålla käften om mitt tillstånd? Det var fan inte jag!” Jean sänker rösten vid den sista meningen och Jess kan inte låta bli att tro att Jean ska börja gråta. Farmor sträcker ut sin ena hand och rör vid Jeans ena underarm.
”Äpplet faller inte långt från trädet”, mumlar farmor och Jean rycker undan sin arm som om han har bränt sig. Farmor skrattar hostande men blir sedan allvarlig. ”Det här kanske är den sista gången vi någonsin ses så jag tänker ge er mina sista ord. Det är det enda som ni någonsin kommer att ha kvar från mig – mina ord. Alla av mina tillgångar räcker precis för att betala tillbaka mina skulder, så inte ens det behöver ni ärva.” farmor hostar högt. ”Jean, du har växt upp till en stilig man med en ledares rygg precis som din farfar. Räta på den ryggen. Räta på den och låt de som bestämmer sig för att följa dig få reda på att de har valt rätt ledare. Det är dags att du blir din egen mittpunkt.”
”Fick du det från en smörig roman eller?” fnyser Jean och vänder nonchalant på huvudet. Jess väntar spänt på vad farmor ska säga till henne, för även om inte Jean bryr sig så har farmors ord alltid spelat en viktig roll i Jess’ liv. De har varit hennes bibel.
”Jessica”, fortsätter farmor som om ingenting har hänt. ”Glöm aldrig, aldrig bort dina smärtsamma minnen. Det är när du glömmer dem som du förlorar dig själv på riktigt, och då finns det ingen som kan få dig tillbaka. Är det smärtsamt? Minns den smärtan, minns dina felsteg och använd dem som ett verktyg för att följa rätt väg i livet. Du var där när Didier tog sina sista andetag, glöm inte det, och…” farmor avbryter sig och hostar våldsamt. Julie rusar fram mot farmor med ett glas vatten, men det genomskinliga vattnet i glaset förvandlas till blod och när farmor lealös sjunker ner mot kuddarna är vattnet i glaset fortfarande orört. Jess väntar otåligt på att farmor ska resa sig igen och fortsätta, men ett sådant mirakel sker inte. Farmors ögon förblir lika livlösa som en nallebjörns pärlögon och tystnaden i rummet är kuslig. Den första att återhämta sig är dock Jean.
”Du skojar! Du… du var där?” både rösten och ansiktsuttrycket får Jean att se lika vilsen ut som den krossade vasen med blommor i.

Åhh vad du är ond! Du äger! ♥

Åh ♥
Jag började nästan gråta :'(

Väldigtjättesupperbra

Tack. Nu är jag deprimerad för resten av kvällen. Dessutom osar det här slagsmål och att alla kommer dö. Antar att Julie är ut näst.

Sitter ju här och storgråter nästan ju :'(
Du måste sluta skriva så himla bra!
Och du kan inte ta farmor ifrån dem! :'( Det är inte rättvist! *svallar över av olika känslor efter kapitlet*

Åhh nu är jag sur Matizze ^^

... Varför känner jag mig som en sinnessjuk seriemördare som just har blivit upptäckt? D:
Hur som helst så blir det inte mer mördande på ett tag... hoppas jag... :3