Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av themarauder:}
FY F-N vad förbannad jag blev när jag läste detta. Så tråkigt när människor är på det här viset verkligen - jag hoppas inte detta beteende smittar av sig på hennes barn. Det är verkligen en sådan tråkig attityd, och jag känner igen den så..
Hade jag varit du hade jag antagligen haft stor lust med att säga till henne på skarpen, men det kanske inte är det mest visa man kan göra. Speciellt inte när man ska stå ut med varandra länge, och inte vill förstöra relationer ännu mer.
Uppenbarligen har hon inte mognat mer pga sina barn, utan bara fått en uppblåshet av en fejkad tro om den.

_{Skrivet av Borttagen:}


Hoppas verkligen inte heller att det smittar av sig på barnen, jag älskar verkligen mina brorsbarn och vill gärna träffa dem så mycket som möjligt, men då är dilemmat att jag måste stå ut med henne också.. Vill så gärna säga till henne riktigt ordentligt, men jag är så rädd för att det kommer att heta att jag splittrade familjen då.

..Sedan är hon en sån person också, som ständigt kör med frasen "du har inte varit med om samma saker som jag så du vet inte hur det är att få ha varit stark." - Vilket gör mig skitförbannad. Jag är absolut inte den som jämför lidande, men hon känner verkligen inte mig mer än flyktigt och vet inte mer än vad jag gått igenom än vad min bror förmodligen berättat för henne (som även han gått igenom då vi hade en relativt tuff uppväxt). Saken är den att jag gått igenom fruktansvärda saker men som jag aldrig berättat för min bror och som min svägerska därför inte heller känner till.. Jag sa detta till henne vid ett tillfälle, men jag nämnde inte vad händelserna var. Då svarade hon ordagrant "åhå jag är nog säker på att jag har gått igenom allt du gått igenom så du behöver inte ens försöka överglänsa mig."
(- Liksom, vad fan, "överglänsa"? Precis som att man -vill- ha lidande på sin personliga livslista.)
Jag tycker bara att det är så arrogant av henne att ta för givet att ingen annan har haft det jobbigt.
Hon ska alltid tävla mot mig i precis allt. Vem som bakar finast, vem som slår in presenter bäst, vem som är mest kreativ och t.o.m i vem som mått sämst. Detta tar så mycket från min energi för jag hatar att tävla. Den enda jag vill tävla mot är mig själv för jag tycker verkligen om att arbeta med händerna, det gör mig glad! Men jag ser ingen anledning till att hålla på och tävla mot andra fram och tillbaka.
(T.ex så tog hon t.o.m med sig egna kakor hem till oss när min man fyllde år och jag hade stått och bakat, för hon tyckte att gästerna skulle få njuta av hennes kakor istället..)

Jag brukar inte vara den som lätt tar illa vid mig av andras handlingar, men denna ständiga rivalitet hon hela tiden känner mot mig slukar verkligen all energi och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det, för det känns som att jag kommer att explodera snart. Är så rädd för vad som kommer att hända om jag gör det. Tycker bara att hon också kunde inse att vi faktiskt åtminstone får tolerera varandra för familjens skull, men hon vägrar verkligen och jag vet fortfarande inte, efter 8 år, vad jag har gjort henne.

_{Skrivet av Borttagen:}

Men vad är det för galen kvinna!?
Det hon gör mot dig är ju bara helkorkat! Det är så galet fel när en person väljer ut någon som "hatobjekt" och beter sig som en ängel mot alla andra, och det borde inte få hända (dock gör det ju det, alldeles för ofta, och det känns som att det är värst om det är en familjemedlem som gör det).
Kanske skulle det bästa ändå vara att på något sätt försöka prata med henne? Hon skulle med stor sannolikhet inte reagera så positivt, men i längden skulle det kanske leda till något bra?

_{Skrivet av Borttagen:}


Det känns verkligen riktigt skönt att få ventilera det här!.. Saken är den att jag ständigt försöker prata med henne men det ger inga resultat. Jag har både ringt och smsat henne utan att få någon respons trots att hon håller i mobilen som om den satt fast i hennes hand.. Hon svarar inte ens. Jag har mailat och sett att hon läst, men hon svarar inte och jag har även, naturligtvis, försökt irl också. Men det resulterar alltid i att hon går iväg eller, något som flera gånger hänt, att hon går iväg och låser in sig någonstans och börjar gråta och säger "att alla är på henne" till de som frågar - då har jag ändå aldrig hunnit säga något utan bara "Skulle jag kunna få prata med dig?" När hon gråter så blir hon onåbar också då hon inte orkar "ta det nu" eftersom hon har det så himla jobbigt. Sen får jag höra av min bror sen.. "Jag hörde att du var på ****** igen, tror det hade varit bäst om du hade bett om ursäkt för hon har det väldigt jobbigt."

Men jag förstår inte varför jag ska be om ursäkt.. För att jag vill lappa ihop familjen och prata ut om det? Gah.. -_-

_{Skrivet av Borttagen:}

Men vilken korkad person! Är det ända hon är ute efter att förstöra för andra? Det låter som att hon är så irriterande att jag vet inte vad, och man önskar att hon kunde ge sig någon gång, men hon verkar inte alls vara den sortens människa, vilket är väldigt synd.
Jag tror att hon innerst inne har insett hur fel det hon gör är, men vägrar erkänna det, varken för sig själv eller för andra, för vad jag har förstått så verkar det inte direkt som att hon är den typen som bara kan ställa sig upp och be om ursäkt, utan istället bara fortsätter och det blir mer och mer absurt.
Du verkar vara en otroligt stark person som har gått igenom väldigt mycket, och det är väldigt bra gjort, vilket hon borde inse. (och nu låter jag som en dryg person som tror att jag vet allt, ursäkta)

_{Skrivet av Borttagen:}


Hoppas verkligen inte heller att det smittar av sig på barnen, jag älskar verkligen mina brorsbarn och vill gärna träffa dem så mycket som möjligt, men då är dilemmat att jag måste stå ut med henne också.. Vill så gärna säga till henne riktigt ordentligt, men jag är så rädd för att det kommer att heta att jag splittrade familjen då.

..Sedan är hon en sån person också, som ständigt kör med frasen "du har inte varit med om samma saker som jag så du vet inte hur det är att få ha varit stark." - Vilket gör mig skitförbannad. Jag är absolut inte den som jämför lidande, men hon känner verkligen inte mig mer än flyktigt och vet inte mer än vad jag gått igenom än vad min bror förmodligen berättat för henne (som även han gått igenom då vi hade en relativt tuff uppväxt). Saken är den att jag gått igenom fruktansvärda saker men som jag aldrig berättat för min bror och som min svägerska därför inte heller känner till.. Jag sa detta till henne vid ett tillfälle, men jag nämnde inte vad händelserna var. Då svarade hon ordagrant "åhå jag är nog säker på att jag har gått igenom allt du gått igenom så du behöver inte ens försöka överglänsa mig."
(- Liksom, vad fan, "överglänsa"? Precis som att man -vill- ha lidande på sin personliga livslista.)
Jag tycker bara att det är så arrogant av henne att ta för givet att ingen annan har haft det jobbigt.
Hon ska alltid tävla mot mig i precis allt. Vem som bakar finast, vem som slår in presenter bäst, vem som är mest kreativ och t.o.m i vem som mått sämst. Detta tar så mycket från min energi för jag hatar att tävla. Den enda jag vill tävla mot är mig själv för jag tycker verkligen om att arbeta med händerna, det gör mig glad! Men jag ser ingen anledning till att hålla på och tävla mot andra fram och tillbaka.
(T.ex så tog hon t.o.m med sig egna kakor hem till oss när min man fyllde år och jag hade stått och bakat, för hon tyckte att gästerna skulle få njuta av hennes kakor istället..)

Jag brukar inte vara den som lätt tar illa vid mig av andras handlingar, men denna ständiga rivalitet hon hela tiden känner mot mig slukar verkligen all energi och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det, för det känns som att jag kommer att explodera snart. Är så rädd för vad som kommer att hända om jag gör det. Tycker bara att hon också kunde inse att vi faktiskt åtminstone får tolerera varandra för familjens skull, men hon vägrar verkligen och jag vet fortfarande inte, efter 8 år, vad jag har gjort henne.

_{Skrivet av Borttagen:}


Hoppas verkligen inte heller att det smittar av sig på barnen, jag älskar verkligen mina brorsbarn och vill gärna träffa dem så mycket som möjligt, men då är dilemmat att jag måste stå ut med henne också.. Vill så gärna säga till henne riktigt ordentligt, men jag är så rädd för att det kommer att heta att jag splittrade familjen då.

..Sedan är hon en sån person också, som ständigt kör med frasen "du har inte varit med om samma saker som jag så du vet inte hur det är att få ha varit stark." - Vilket gör mig skitförbannad. Jag är absolut inte den som jämför lidande, men hon känner verkligen inte mig mer än flyktigt och vet inte mer än vad jag gått igenom än vad min bror förmodligen berättat för henne (som även han gått igenom då vi hade en relativt tuff uppväxt). Saken är den att jag gått igenom fruktansvärda saker men som jag aldrig berättat för min bror och som min svägerska därför inte heller känner till.. Jag sa detta till henne vid ett tillfälle, men jag nämnde inte vad händelserna var. Då svarade hon ordagrant "åhå jag är nog säker på att jag har gått igenom allt du gått igenom så du behöver inte ens försöka överglänsa mig."
(- Liksom, vad fan, "överglänsa"? Precis som att man -vill- ha lidande på sin personliga livslista.)
Jag tycker bara att det är så arrogant av henne att ta för givet att ingen annan har haft det jobbigt.
Hon ska alltid tävla mot mig i precis allt. Vem som bakar finast, vem som slår in presenter bäst, vem som är mest kreativ och t.o.m i vem som mått sämst. Detta tar så mycket från min energi för jag hatar att tävla. Den enda jag vill tävla mot är mig själv för jag tycker verkligen om att arbeta med händerna, det gör mig glad! Men jag ser ingen anledning till att hålla på och tävla mot andra fram och tillbaka.
(T.ex så tog hon t.o.m med sig egna kakor hem till oss när min man fyllde år och jag hade stått och bakat, för hon tyckte att gästerna skulle få njuta av hennes kakor istället..)

Jag brukar inte vara den som lätt tar illa vid mig av andras handlingar, men denna ständiga rivalitet hon hela tiden känner mot mig slukar verkligen all energi och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det, för det känns som att jag kommer att explodera snart. Är så rädd för vad som kommer att hända om jag gör det. Tycker bara att hon också kunde inse att vi faktiskt åtminstone får tolerera varandra för familjens skull, men hon vägrar verkligen och jag vet fortfarande inte, efter 8 år, vad jag har gjort henne.

_{Skrivet av themarauder:}
Hon verkar verkligen har ett väldigt starkt behov av att vara i centrum - och ha alla ögon på henne. Oavsett situation. Uschuschuschusch.... Det är så tråkigt när människor är sådana! Varför kan inte folk fokusera på sig själva istället för detta ständiga tävlandet. Du har ju inte precis ställt upp på detta, och mot din vilja är du ju liksom alltid en del av hennes livslånga tävling.

Man märker ju hur mogen hon är i och med att hon inte ens tillåter andra att ha haft tuffa liv. Det är bara hon, hon och hon - och hon är så rädd att det ska vara mer synd om någon annan, så att den personen ska få mer fokus. Hur orkar man ens??
Och hur ska man ens mäta vem som har värst? Vi är människor som upplever alla livets situationer olika. Vi måste ju utgå ifrån oss själva.


Märker inte din bror något av detta?