The rich man's daughter(PRS)

Edward kom efteråt fram till Hilde och sjönk ner vid henne. "Tack" mumlade han och la försiktigt armarna om henne. "Förlåt...Det är mitt fel" mumlade han sen.

Mona lutade sig mot Lance, det snurrade i hennes huvud, kanske för atth on inte fått behålla den lilla frukosten hon fått i sig. Då hon tillslut reste sig upp vinglade hon till.

"Du behöver vila." sa Lance bara och lyfte upp henne i sina starka armar och bar henne upp till sig.

"Inget är ditt fel." sa Hilde, men något hade ändrats, något av den gamla Hilde var tillbaka.
" Älskar dig." sa hon och tog sig ostadigt upp, men hon ville gå.

Mona försökte protestera. "Nej...Jag kan gå...Det är inget fel på mig" mumlade hon men kunde inte göra annat än att sjunka ner i hans famn. Då de kom till rummet tog hon sig från hans famn ner på sängen och kröp ihop. "Jag har inte mått så bra idag...Uppe hos Hilde spydda jag upp min frukost...".

Edward såg oroligt på henne. "Jag älskar dig med". Han la armen om henne. "Kom, vi tar oss till rummet".

"Ska jag hämta läkare?" undrade Lance och la handen på hennes panna. Men han sa inget mer utan skickade efter en läkare orolig för henne, han orkade vekligen inte med mer av detta.

"Jag mår bra." försäkrade Hilde leende och hon mådde bra, han var där. Men hon stödde sig på honom då de gick, det syntes att det var ansträngande och att hon blev vitare för vart steg.

Mona skakade lätt på huvudet. "Nej...Jag behöver bara vila" mumlade hon men han hade redan skickat iväg efter en. Hon suckade och slöt ögonen. "Hilde frågade om jag var gravid...Jag vet inte" mumlade hon sen.

Edward stod tillslut inte ut med att se henne bli vitare så han lyfte upp henne i sin famn. "Ledsen, men jag tänker låta dig vila". Han tog dem till rummet och la henne på sängen.

Läkaren kom snart in till henne och Lance satt vid hennes sida. Gravid? Kunde det vara hans barn? Skulle det synas nu redan?

Hilde protesterade lamt, men gav sedan med sig, ingen såg dem ändå. Det var något av den gamla glöd och den gamla Hilde som var tillbaka.
"Tack." sa hon då hon kom i sängen och försökte ignorera den sprängande huvudvärken.

Mona lät läkaren undersöka henne och frågade lite saker innan han tillslut gav sitt utlåtande. "Jag är inte riktigt säker, du kan vara sjuk, men du kan kanske vara gravid, vi lär märka vilket som om din mage inte växt om någon månad". Läkaren gick sedan och Mona slöt ögonen igen. Var hon sjuk eller var hon med barn? Hon visste inte vad hon hoppades på.

Edward satte sig vid henne och strök henne över håret "Behöver du något? Mat? Vatten?" undrade han mjukt. Han tog hennes hand och kramade om den, han hade en aning svårt med att kunna göra det ordentligt då han fått göra sig av med två av sina fingrar, men han klarade sig rätt bra ändå.

Lance la sig vid henne och drog in henne i sin famn.
"Vad tror du? Skulle du vilja ha ett barn?" sa han mjukt och kysste hennes panna, hoppades på att det var så fast det troligen skulle ta Hilde hårt, med hennes barn.

Hilde skakade på huvudet, vilket var idiotiskt då det blev värre.
"Vatten." stönade hon fram och höll i hans hand, mat var inte att tänka på skulle göra henne mer illamående.

Mona begravde ansiktet mot hans bröstkorg. "Jag vet inte...Jag har inte tänkt på det" mumlade hon. "Men om det är det är det ditt barn...Jag tog ju örter med John" mumlade hon. Det var varmt och bekvämt i hans famn.

Edward hämtade snabbt en kanna med vatten och hällde upp åt henne. "Här" sa han mjukt och satte glaset mot hennes läppar.

"Det är ditt val, men jag skulle gärna vilja behålla det." sa han mjukt och höll om henne. Han ville att hon skulle veta vad han ville men att det var hennes val.

Hilde drack det kalla vattnet med Edwards hjälp och sjönk sedan ner bland kuddarna.
"Mona är kanske gravid, jag tror det, det tyder på det." sa Hilde med oklar stämma och försökte få ner honom vid sig.