Tredje Världskriget

Nike fann dem men stannade osäkert i dörröppningen. På tal om mobiler i handen lät det idiotiskt. Hon såg med stora ögon åt Akhitis håll. Hon var prinsessa nu och Nike gillade inte utvecklingen, hade Akhiti ens besökt henne? Hade hon ens saknat henne då hon rymt?

”Kanske, vi får nog jobba på det. Du är så smart min lilla orm.”
Sa kungen och kramade Akhitis axel. En adelsman harklade sig och gjorde en gest mot dörren. Då prinsessan vände huvudet fick hon syn på Nike.
”Godkväll Nike, hur har din sömn varit?” Frågade kungen.
Han tyckte, till skillnad från de andra rika närvarande, att det inte var något konstigt att flickan var här. Han hade ju hälsat på dem i labbet och eftersom hans dotter verkade vara så god vän med henne då kändes det bara rätt att hon var här.
Akhiti visade inget tecken på att det var något konstigt heller och nickade hej innan hon började dricka ur sitt glas.

"Tack, bara bra." sa Nike och neg lätt för kungen hon hade blivit bättre på det nu. Att hon sovit bra var bara en lögn, men bättre hade hon sovit. Skinnet hade blivit bättre och hon hade börjat flagna som en orm vilket inte var till hennes skönhets fördel. Hon neg även åt Akhiti då hon inte visste vad hon skulle göra, en stark rodnad sköt upp på kinderna då alla stirrade på henne. Hon var hungrig över att inte ätit på flera dagar hon kunde förvisso äta hos tjänarna med för det var väl vad hon var?

Akhtit sköt ifrån sig sin tallrik och sin dricka innan hon reste sig upp.
”Tack för maten far och resten.” Hon neg och gick mot dörren.
Hennes gröna klänning svajade då hon gick.
På vägen ut passerade hon Nike och för en sekund växlades ögonen sorgsna. Men snart var de tillbaka till den blanka glansen sen tidigare och hon gick vidare.

Nike såg oroligt på Akhiti och la en hand på henens arm men lät den sedan falla, rädslan höll henne tillbaka. Rädslan att åter bli sårad och utnyttjad av någon hon sett som vän, ja mer som vän. Hon suckar och sakta drar hon stegen mot köket där hon säkert skulle få något att äta.

Hon gick planlöst fram i korridorerna. Det var tyst och mörkt.
Akhitis klänning släpades i marken var det enda ljud som hördes.
När hon var säker på att ingen var i närheten föll hon ihop på golvet. Inte i tårar, snarare utan någon plan vad hon annars skulle göra.
Hon satt där ett tag.

Nike hade fått en smörgås med kallskuret kött på och ett stort glas med mjölk. Men eftersom oron för Akhiti drev henne drack hon bara upp mjölken och tog smörgåsen i hand. Hon frågade sig för och efter letande i korridorer fann hon henne sittandes på golvet.
Nike stod kvar med blicken oroligt på Akhiti, men hon vågade inte gå fram i att åter bli sårad och rädd för den Akhiti hon trodde sig ha känt.

Akhiti märkte inget, fast det var inte för att hon var djupt i tankar som man skulle kunna tro. Hennes huvud var faktiskt ganska tomt, likt den blick hon hade.
Prinsessans gröna klänning omslöt hennes ben som var tryckta mot hennes mage. Armarna la hon uppgivet på var sida om sig och med slutna ögon lutade hon huvudet bak mot väggen. Hade hon varit trött hade hon nog somnat, men just nu kände hon sig bara tom.
"Vakum." Mumlade hon lågt som om för att bevisa vad hon menade för sig själv.

Nike tog sig försiktigt fram, nästan ljudlöst på de bara fötterna. Försiktigt med lätt darrande la hand på Akhitis axel, ögonen var stora och skrämda så mycket hade det förstörts mellan dem.

Akhiti stelnade till först, men insåg efter ett tag att även om något skulle hända skulle hon klara av det.
Istället lutade hon sig lite mot handen och suckade djupt.
"Ha hopp." Viskade hon mjuk innan hon försiktigt reste sig och började åter igen gå iväg.