Prs(Dragon Fantasy)

Uriah log. "Vad som helst för dig vettu!" flinade han fånigt. Ovanligt nog kände Uriah sig inte alls hungrig, han ville bara ligga kvar i värmen. Med Mina. Han makade sig lite närmare och log. De mossgröna ögonen strålade av lycka - han älskade verkligen Mina, det syntes tydligt.

"Jag har varit vaken hela natten." mumlade hon och gäspade stort innan hon såg in i hans ögon, skogsgrönt mötte isblått.
"Du är så vacker." mumlade hon fram.

Uriah nickade och log mjukt. "Jag misstänkte det. Så är det ibland."
Han rodnade lätt. "Du ser själv inte så dum ut." mumlade han med lättsam röst och kysste Mina lätt. "Vet du, för en gångs skull känner jag inte för att äta frukost, jag vill bara ligga kvar här..."

Mina fnissade till lätt och log mot honom.
"Inte jag heller men det är inget ovanligt, när det gäller dig så borde vi gå till sjukstugan." flinade hon skämtsamt mot honom.

Uriah skrattade lätt. Han kände sig väldigt glad, av någon anledning han antog var Mina, eller bra sömn. "Ja, jag är nog allvarligt sjuk om jag inte är hungrig. Det måste vara jättefarligt! " log han.

"Säkert." flinade Mina och slöt trött ögonen. Att sova vid honom gav mer trygghetskänsla än att sova själv vara utlämnad själv. Han hade inte fått veta mycket om hennes barndom, där var hon som en sluten mussla, men ibland kom det vinkar om vad som hänt.

Uriah kramade Mina lätt. "Vill du sova en stund till?" frågade han henne. Han såg tydligt på hela henne att hon var trött.

Mina nickade, "Det känns som jag inte fått en blund i ögonen. Stannar du hos mig?" frågar hon ängsligt och håller honom kvar.

"Jag förstår det. Och ibland är det värt det, att slippa minnena." sa Uriah lågt. "Jag stannar. afast jag kanske går på toa mågon gång ibland.."

Mina bara nickade kysste honom innan hon slöt ögonen åter hon låg vid honom med hans händer om henne, då kände hon sig trygg från allt ont.