PRS Lupple & Medi

"Jag vet att du gör det. Men påpeka inte att jag ska sova. Jag skulle göra det ändå."
Hon reste sig.
"Jag måste bara på toaletten. Det hatar jag med att vara människa."

Dorian nickade lite och såg efter henne.
"Okej." Sa han och reste sig från sängen och stirrade mot fönstret. Det kändes spänt mellan dem eller inbillade han sig bara det? Han slöt ögonen och försökte komma fram till vad han hade gjort för fel. Allt tydligen.

Hon kom tillbaka och satte sig på sängen och tog hans hand.
"Jag är inte arg. Jag gillar inte när folk säger vad jag ska göra. Jag är vuxen." Hon kysste hans hand och såg upp på honom.
"Jag skulle bli sur på Lathan om han gjorde samma sak. Jag är vuxen men mycket svag." hon kände på armen och lade sig men höll i honom fortfarande.
"Lägg dig snälla."

Dorian såg på henne och vände sedan bort blicken.
"Jag har gjort dig upprörd." Konstaterade han och vände ned blicken.
"Jag ber om ursäkt för det." Fortsatte han, kände hur hon rörde sig, la sig i sängen men fortfarande höll i honom.
Han svalde hårt och tittade på henne.
"Säker?" Sa han tyst innan han rörde sig närmare sängen och studerade den och henne.

Hon suckade.
"Du tror att jag är upprörd. Jag är inte det och jag är säker." Hon gjorde plats åt honom och såg p honom.
"Hur ska du kunna hålla om mig om du inte ligger vid min sida? Ska du hålla om luften eller vadå?" Hon fnissade och gäspade.
"Att vara mirakelbarnet tar sin press på en."

Dorian såg på henne och log svagt, skrattade tyst.
"Du är en farlig varelse." Viskade han innan han la sig ned bredvid henne och la armarna om henne.
"Jag kan misstänka det." Flinade han kramade försiktigt om hennes hand.

Hon såg in i hans ögon innan hon slöt dem och lät sig omfamnas och snart sov hon i hans famn och Tristan kom in och viskade.
"Far vill tala med oss. Ska jag be Alexander vaka över henne?"

Dorian studerade henne när hon sov och var väldigt sysselsatt när han kände någon närma sig. Han var redo att hoppa upp men insåg ganska snart att det var Tristan.
" Med oss? Ja Alexander kan sitta hos henne." Sa han tyst tillbaka och började sedan försiktigt ta sig loss från henne och reste sig ur sängen.

Hon höll ett löst tag i hans tröja men vände sig om och sov vidare. Hennes axel stack fram och var blågrön.

"Jag tycker synd om henne. Så mycket smärta." Tristan såg på Alexander som kom in och gick själv ut.

Dorian slängde en sista blick på henne innan han gick med Tristan ut och nickade.
"Hon har upplevt för mycket. "Sa han ärligt och gick ned till stället han hörde sin far.
"Vad handlar det om?" Sa han till Tristan och iakttog honom.