wolfy & rollspelare prs

”Morois typiska karaktärsdrag är deras långa och slanka kroppar, dhampirer påminner mer om människor.” Hon hade en poäng i att man kunde missta henne för att vara en dhampir, men hon hade inte levt i den här världen länge alls. Vampyrerna hade lärt sig att urskilja på människor och dhampirer. ”En dhampir börjar inte här mitt i terminen heller. De flesta har bott här i flera år.”

Hon nickade lite och svalde hårt. Hon såg sig omkring lite då och då, mötte blickar hela tiden vilket gjorde henne ännu mer ängslig.

Jonathan strök sin hand längs med hennes rygg och gick bort till ett ledigt bord. Där satt han med henne och väntade tills Jordan dök upp från ett håll och hans syster med sina vänner i släptåg från ett annat.
”Stannar du här med dem eller följer du med mig?”

"Va-" började hon innan hennes mun formades till ett litet o då det slog henne att han inte verkade särskilt hungrig på mat då han knappt kollat mot maten. "Jag ehm, vad tycker du?" undrade hon osäkert och kliade sig på armen.

”Det är inte upp till mig.” Han kvävde en liten gäspning. Han tänkte inte svara på hennes fråga. Om hon ville följa med och se på var helt upp till henne. Det skulle knappast vara den trevligaste synen men med tanke på att hon hittills velat veta så mycket som möjligt om allt, så kanske det här var något hon också ville uppleva.

"Jag kan vänta här med Jordan." log Cleo och kysste snabbt hans läppar innan hon vände blicken mot Jordan. Hon log snett och fuktade sina läppar lite. "Heej." log hon.

”Jaha,” suckade Jonathan bara innan han vände sig om för att gå iväg. Det var nästan lika bra så, var hon inte förberedd på det hon skulle se kunde det säkert vara en chockerande upplevelse trots att det inte var något man nödvändigtvis trodde.

”Hallå, du har överlevt förmiddagen ser jag,” hälsade Jordan med ett snett leende och gav henne en liten kram. Han vinkade sedan med henne till matkön.

"Vi träffade hans kusin och sånt sen var vi i hans rum. Om hela dagen består av folk som stirrar ut mig kommer jag inte klara av det." sade hon tyst och gick med Jordan. Hon ville inte klaga när Jonathan var nära då hon visste att han så gärna ville att hon skulle vara glad.

Jordan gav henne en medlidandet blick, osäker på vad han skulle säga. Han kunde inte direkt trolla så att alla skulle lägga sin uppmärksamhet på någonting annat istället, trots att det vore en behändig sak. Han var ju bara en dhampir.
”Prata med Jonathan,” föreslog han, ”eller Anastasia. Hon kanske kan ge de andra eleverna någon distraktion.”

"Nä, han kommer bli typ ledsen för jag vet ju att han vill att jag ska gilla allt det här och det gör jag, verkligen, men det är ovant med uppmärksamheten." sade hon och log snett mot Jordan.