Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra reste på sig från det rätt mjuka sätet.
"Nej det gör det inte. Börjar nästan ångra att jag åkte tillbaka", suckade hon. "Känns jobbigt att inte kunna träffa Ethan varje dag också?", la hon sedan till och kollade förstående mot henne. Hon packade ned boken som hon under hela resan hade försökt läsa och öppnade sedan dörren till kupén.

Adeleine nickade och släpade ut kofferten genom dörren.
"Ja, precis. Jag har liksom vant mig vid att alltid ha honom nära, och plötsligt är han inte det." Svarade hon och började gå genom korridoren. De hade suttit kvar i några minuter, och därför var tåget tomt nu. "Dock känns det inte bra att träffa honom så mycket som jag gör." Adeleine förstod att att Cassandra förmodligen skulle bli förvirrad över det hon sade, och skyndade sig att prata vidare. "Alltså, förstå mig rätt. Jag älskar Ethan så mycket så att det gör ont. Men det är krig snart, och jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade honom..", hon bet sig i läppen för att tårarna inte skulle ta fart. Kärlek gjorde en så sårbar.

Cassandra nickade.
"Jag förstår det. Men du behöver inte vara orolig. Man ser verkligen hur mycket han gillar dig, och jag tror inte att han kommer att lämna dig i första taget. Krig eller ej", svarade hon och log svagt. De hade kommit fram till utgången och hon lyfte den tunga kofferten ned för de två trappstegen. Även fast hon var Quidditchspelare var hon inte särskilt stark, oavsett hur mycket hon tränade så blev hon aldrig riktigt muskulös vilket berodde på hennes kroppsbyggnad.

Adrleine log sett och drog handen genom håret. Hon och Cassandra hade blivit riktigt tajta den senaste tiden. Det var nästan som om de var biologiska systrar.
"Nej, kanske inte.", började hon och klev ner på perrongen. "Men jag är så rädd för att något ska hända honom..", lade hon till och knäppte resmantelns knappar. Vagnarna med testralerna hade redan lämnat hogsmeade, men hon brydde sig inte särskilt mycket. Det var bara skönt att gå upp mot slottet i den friska kylan. Hennes skarpa hörsel fångade upp ljudet av hovar mot stenmark, och hon förstod att testralerna måste vara halvvägs upp till skolan.

"Jag vet att du är det. Hotet om att allt vi älskar kommer att tas ifrån oss finns alltid här, och det är särskilt överhängande nu", sa hon och lade lugn i rösten för att stötta Adeleine. Hon ville inte att Adeleine skulle oroa sig eller vara ledsen, för trots den korta tid de hade varit syskon så älskade Cassandra henne. Hon var som systern hon aldrig fick och nu hade.

Adeleine log mot Cassandra och fortsatte framåt över den mörka stigen. Det var skönt att det var början av vårterminen, och inte höstterminen. Hade det varit höst så hade de varit tvungna att sitta kvar under välkomstmiddagen, men nu behövde de inte det, utan kunde krypa ner i de varma sängarna. De var snart inom skolans områden, och Adeleine kunde kastade en blick mot den lilla stugan längre bort, endast synlig för henne och hennes vänner. Lamporna var tända, vilket tydde på att killarna redan var där.

Anthony värmde sina händer mot den nytända brasan. Han gnuggade dem mot varandra. De hade kommit tillbaka för en halvtimme sedan, och han var trött. Dock inte så trött att han ville sova riktigt ännu. Anthonys tankar vandrade mot Cassandra. Han hoppades att resan tillbaka hade gått säkert till..
"Tror ni att tjejerna är tillbaka, ännu?", frågade han Ethan och Damon.

Ethan var ganska trött, hade knappt sovit i två timmar den natten.
"Jag tror det", gäspade han. Han tänkte på Adeleine; hennes vackra, eldröda hår, gnistrande ögon, varma leende och perfekta ansikte. Saknade att hålla om henne.

"Det är nästan så att jag är glad att jag inte har någon kärlek", sade May i ett försök att lätta upp stämningen lite. Hon tyckte det var jobbigt med kriget som kröp närmare. Dödsätarna hade i princip intagit Diagongränden officiellt nu. Ministeriet menade på att det rådde en konflikt där, ja, men att de hade övertaget. May var inte så säker. Hon hade i alla fall inte besökt stället trots att hon ändå var i London.
"Men det är ja, så hemskt. Med Diagongränden och så. Jag vågade inte gå dit idag". Det var nog ändå viktigt att få ur sig, tänkte May. Känslor. Hon gillade att promenera, som de nu gjorde. Hon föredrog att promenera själv, för då kunde känslorna liksom promeneras bort. Hon hade inget problem med att gå med andra så sett, men ibland blev känslorna i stället instängda då, för henne i alla fall.

Anthony suckade och drog filten över hans axlar och knän.
"Det känns helt sjukt. Jag trodde aldrig att vi skulle ha hela det här ansvaret på våra axlar."
Han kunde inte känna något lugn. Radion var på i bakgrunden. Den senaste tiden hade ett inslag sänts varje dag. Ett inslag som läste upp namnen på alla som hittats döda. Han ville bara springa rakt ut i natten och ropa efter Cassandra, om hon fortfarande var på väg till skolan det vill säga. Tänk om dödsätarna hade stoppat tåget.. Tänk om tjejerna hade blivit attackerade? Han ryste till och bet sig i läppen. Han vågade inte ens tänka tanken.

Adeleine log svagt mot May.
"Din livs kärlek kommer också snart, May", lovade hon. "Vi ska överleva det här", lovade hon bestämt. Hennes leende försvann snart. "Jag vet", viskade hon. "Jag var där häromdagen för att köpa bläck och pergament. Det är så tyst och obehagligt."

"De borde vara framme", svarade Damon, men han visste inte om han sa det för att lugna de andra eller för att det var sant. Till skillnad från Ethan och Anthony hade han ingen han brydde sig om mer än en vän där, vilket var skönt men samtidigt ensamt.

"Oroa dig inte May för det", log Cassandra. "Jag menar, någon som du kommer ju självklart hitta någon", la hon till. "Alltså, det som gör mig mest arg är att ministeriet håller tyst om det", sa hon sedan och sparkade till en sten som låg på marken.