Tredje Världskriget

"Det gör jag." sa Nike lågt och såg efter henne, eller gjorde hade varit mindre smärtsamt. Hon drack vattnet och la sig ner på kudden. Hela kroppen var kladdig av smörjan, det sved och brände. Hon var varm trots att hon låg utan täcke och stönande slöt hon ögonen, varför var Akhiti sådan mot henne?

Akhiti tänkte gå raka vägen mot rummet, vad skulle hon annars? Men tyvärr valde prinsen att hitta henne.
Det var i en korridor korsning det hände. Hon gick rakt fram och han kom in från ingenstans och höll på att krocka in i henne men räddade sig i sista sekunden och tog tag i henne.
"Min älskade!" Sa han och kysste henne, fullt på munnen.
Hon flämtade till men gjorde inget motstånd. Hon kysste inte tillbaka heller dock.

Nike vaknade att någon baddade hennes panna. Hon slog upp ögonen först trodde hon det var Akhiti men till sin förvåning var det den solbrände Cor.
"Hej" mumlade hon omtumlat och drog över sig det tunna täcket, hon ville inte ligga halvnaken för honom.

Ögonen var fortfarande vidöppna när han släppte henne.
Med stelt ansikte slet hon sig lätt loss ur hans grepp och såg på honom led tomma ögon.
"God afton, vill du förklara varför du ville ha mig så upklädd vid den här tiden?" Bad hon utan en enda känsla i tonen.
Han bara log fånigt och böjde sig för en kyss till.
Den här gången backade Akhiti undan.
"Jag går till mitt rum." Meddelande hon och gick.

"Har du inte vett att knacka?" muttrar hon sedan med blicken fäst på Cor då hon sätter sig upp.
Vad ville han? Han ger henne glaset med vatten.
"Jo, men du verkade inte vara vaken." sa han ursäktande och Nike muttrar något otydligt till svar.
"Kanske inte, men jag hade vaknat. Jag låg ju för tusan halvnaken." sa hon men Cor skrattade bara.
"Det hade jag inget emot." flinade han med ett tjuvpojksgrin och blinkade med ena ögat.

Akhiti gick, trots alla protester från prinsen, tillbaka till sitt rum.
Direkt när hon nådde rummet kastade hon av sig alla smyckena och skorna innan hon landade på sängen.
Rummet var mörkt, det enda ljus kom från en glipa genom gardinerna och lite från under dörren.
En suck flydde hennes mun.

Nike svarade inte utan såg efter honom då han gick.
"Nästa gång var lite trevligare, jag räddade ditt liv faktiskt." säger han i dörröppningen innan han går och någon stänger dörren efter honom. Hade hon vakter utanför? Var det för att hålla henne inne eller folk ute? Hon visste inte bara att hon var trött, hon svalde en tablett som läkaren gett henne och snart sov hon tungt utan smärta eller tanke på den höga febern.

Hon var inte trött och det var mitt på dagen så sova var inget som Akhiti ville göra. Det verkade för henne som om det enda hon gjorde var att sova nu för tiden.
Istället låg hon bara där, med tomt huvud, och såg mot gardinerna.
Vad skulle hon nu göra?

Efter några dagar fick Nike stiga upp. Hennes hy var fortfarande rödflammig och sved vid beröring. Hon hade på sig en ytterst tunn ljusgrön klänning som knappt nuddade hennes hud. Hon var mager av att inte kunna få i sig något. Nu var hon ute i korridoren för att leta efter Nike.

Akhiti var då för tillfället i matsalen och åt middag.
Kungen berättade om sin nya affärsidé.
"Så därför tycker jag att mobiler som kan sättas fast i händerna är bra."
Avslutar han sitt tal och adelsmännen 'oo-ar' bekräftande åt idén.
"Skulle inte dem bli för lätta att spåra?" Undrar Prinsessan. "Om man nu inte kan slänga iväg den?"
Hon hade kunskapen om att bli spårad tekniskt, det skulle väl ändå utge för stor fara att inte kunna bli av med apparaten. Eller?