Barnie och coolingen, prs

Jag ler och ser tomt på Brian. När han kramar mig sluter jag ögonen och slutar le. Hans hackas tyg värmer min bara överkropp.
- Varför gråter du Brian? Frågar jag tyst och stryker hans rygg lätt.

"Jag visste så lite om dig… Jag önskar att jag varit så mycket närmare", jag släpper henne lite utan att släppa taget.
"Pling, du betyder riktigt mycket för mig, glöm aldrig det"

Jag suckar. För frågan är bara hur mycket jag betyder.
- Visst! Mumlar jag och drar mig ifrån Brian. Jag känner mig inte bekväm i att vara nära någon så länge. Rätt vad det är kommer de med strykhjärnen i högsta hugg.

"Pling?", jag ser på henne. Något känns fel… Som om hon inte vill vara med mig…

- Mm? Frågar jag och undviker att titta på Brian. Sedan jag berättade om mamma nyss känner jag mig helt paranoid. Det känns som om en massa strykhjärn omringar mig. Och linjaler, hemska linjaler. De gör ont...

"Pling? Vad är det?"

- Inget....Muttrar jag och ser tomt framför mig. Plötsligt står mamma vid mig. Hon ser hatiskt på mig och höjer en knytnäve. Instinktivt kurar jag ihop mig till en liten boll och blundar hårt. Jag känner inget utom inre smärta.

"Pling", jag vet inte vad det är hon känner eller ser, men hon har smärta. Och hon drog sig tillbaka sist jag nuddade henne.
"Vill du gå med mig i förbjudna skogen nu?"

Jag hör inte, är för djupt inne i mina tankar. Jag gör mig så liten jag kan, blundar och kvider.
- Brian! Mumlar jag skrämt.

"Pling. Lyssna på mig", jag harklar mig och försöker prata i en så lugnande röst som möjligt.
"Pling, du är här med mig. Du är säker.Du sitter precis har bredvid mig och har inget att oroa dig för, allt blir bra."