Vilien på Hogwarts!^•^

För att jag har ett otroligt ovanligt efternamn och jag har aldrig berättat för dig eller någon annan vart jag bor. Iallafall inte för någon som skulle avslöja det!

SUPERBRA!!!!

AHMAGAWD!!!!
Jag har sträckläst den här hela dagen sedan jag vaknade och jag kan säkert säga att det var VÄRT det!!!!

T♥a♥c♥k!

=Kitty=

Kitty såg på de stelnade fåglarna i luften och insåg att hon kunde röra sig fortfarande. Hennes mor var plötsligt igång igen och föll pladask på den leriga marken med sin mun som ett stort O. Kitty, som stått ostadigt, ramlade ned på marken med en hård duns.

”Okej, vad är felet på hela världen?” Undrade Jake chockat. Kitty kunde knappt förmå sig att svara på frågan innan någon harklade sig och hon hoppade till. En del andra gjorde det samtidigt.

”Tiden har stannat av.” Sa hennes far irriterat. ”Vår magi fungerar inte ens, den stannar när vi uttalar den.” Fortsatte han och uttalade en förbannelse i riktning mot Kitty med ett mycket bistert uttryck.
Mycket riktigt, stannade förbannelsen bara precis vid trollstaven. Kitty reste sig och såg på den röda strålen. Hon gick runt förbannelsen och var noga med att undvika den innan hon stirrade på honom med en otroligt ilsken blick.

”Far. Gör mig en tjänst och håll käften.” Sa hon irriterat åt honom och fick en otroligt förvånad blick som svar.
Kitty såg trotsigt på honom innan han vek undan med blicken och hjälpte sin fru upp från marken. Katarina satt någonstans i hennes hjärna för tillfället och grämde sig över att hennes respektlöshet, men Kitty bryr sig inte. Hon har sina bästa (och värsta) minuter under hela sitt liv.
Förutom möjligen dagen hon blev vän med Cassandra. Plötsligt kom hon på att Remus lever. Hon vände sig mot honom. Hon mindes sitt plötsliga utbrott när han ”vaknat” och hon skämdes väl, lite för det.
”Eh… Remus?” Sa hon frågande med ett nervöst uttryck i ansiktet.
”Ja?” Svarade han och Kitty motstod impulsen att bita på naglarna, en dålig ovana hon hade när hon blev nervös eller helt enkelt var rädd för något. För det mesta när det handlar om vänner… eller betyg.
”Förlåt för att jag nästan grävde ner dig…” mumlade Kitty nervöst. Remus såg skeptiskt på henne till en början innan han började le.
”Jag är bara glad att jag inte är död, på riktigt.” Svarade han och Kitty andades ut.

Innan hon plötsligt blev kramad av någon bakifrån, Jake. Kitty stelnade till.
”Gör inte om det.” Viskade han och Kitty nickade.

”Men vad rörande.” Muttrade hennes mor och man kunde höra på rösten att hon var otroligt besviken. Det gjorde så att Kitty log ännu bredare. Hon brydde sig inte längre om hennes idiotiska föräldrar, hon var den hon var och Katarina kunde slänga sig i väggen. Hon drog sig loss ur Jakes grepp och märkte sedan att Jaz stod och snörvlade och torkade tårar.

”Jag kanske borde berätta att det är dimma därborta.” Sa Olivia utan anknytning till vad som pågick och Kitty vände sig snabbt mot stället hon pekade mot. Mycket riktigt, dimma. Ännu värre den här dimman rörde på sig.

”Roligt fakta om dementorer.” Började Daniel nervöst och fick all uppmärksamhet. ”De kan stoppa tiden vid extremt speciella tillfällen.” Fortsatte han och i alla fall Kittys ögon spärrades upp. De andra dödsätarna fick panik, hennes föräldrar kunde inte ens behålla lugnet och hennes mamma sjönk ned på marken och skrek i panik. Kitty, som är mycket väl medveten om vad som kunde hända nu, var helt stel och det var inte på det bra sättet som när Jake kramat henne. Olivia tog skydd bakom Daniel som också verkade skräckslagen.
”Helvete.” Mumlade hennes mor med stora ögon. Kitty har aldrig hört henne använda ett sådant uttryck. Dimman tätnade och kröp närmare. I takt med svaga ekon som blev starkare i hennes bakhuvud. Det kändes som hela hennes dåliga bakgrund passerade genom hennes huvud. Fast det minnet som var starkast var ändå de nyligaste, särskilt Remus ”död”.

Kitty vaknade plötsligt upp ur sin ”dvala”.
”Någon som kan göra en patronus!?” Undrade hon panikslaget. Även om det antagligen inte fanns det. Mycket riktigt möttes hon nekande mumlanden. Hon bet sig i nervöst i läppen.

Hon vände sig mot Cass, Remus, Jake och Jaz. ”Jag föreslår att ni sticker.” Mumlade hon och insåg att hon måste se otroligt blek ut. Cassie öppnade munnen för att protestera när Kitty avbröt henne. ”Jag menar det! Jag förstår om ni inte vill det, okej! Men snälla!” Bad hon och de såg chockat på henne. Men hon tänkte inte ge sig. De ska inte få riskera sina själar för att stanna kvar.

Hon vägrar att riskera dem.

---------------------------------------------

Förlåt för eventuella felskrivningar och jag hoppas att kapitlet är till belåtenhet… ^^

Jättebra!!!!!!

Är du säker på det? o.O

SÅ HIMLA BRA!!! En fråga: Var är Jesper/Jasper(Kommer inte ihåg om det var med a eller e) någon stans?

Jasper är Jaz

^Måste ha missat något, men tack.