Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Jätte bra ♥

Superb :3

Jätte bra!

Men som alla andra redan har skrivit så gillar jag inte när folk spammar. Så försök undvika det!

XD Min storasyrra säger alltid:
Riktiga fans tjatar inte om att dem vill ha mer, Riktiga fans lyssnar sönder alla andra låtar dem gjort tills det kommer en ny.

(Byt ut lyssnar sönder alla andra låtar dem gjort till alla kapitel som skrivits i FF:en)

ok,
ska bli roligt att få höra vad du har att bjuda på

SÅÅ jättebra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

den är så bra!!

Håller med, Scorpius är underbar precis som alla dina delar är ♥ uppe i 100 sidor nu i din underbara ff :* hoppas på 100 till! ;]

Jättebra, BTW spelade du mot Aranäs ??? Min kompis är med där

Elladora Lestrange

När det röda tåget hade lämnat perrongen började jag gå tillbaka mot spärren. Jag hade en sjal runt huvudet som täckte mitt ansikte, jag var allt för lik min mor. Någon kunde säkert börja misstänka något. Plötsligt kände jag hur någon grep tag i sjalen och drog bort den från mitt ansikte. Jag vände mig om och mötte en gammal mans blick. Han kastade min sjal på marken och stirrade på mig med ögon som lyste av hat.
”Jag visste det!” skrek han. Många av personernas blickar drogs till oss. Jag backade undan men han riktade sin trollstav rakt mot mig.
”Lugna ned dig Harvard.” sa en kvinna i samma ålder som mannen. Hon vände sina vänliga ögon mot mig men när hon fick syn på mitt ansikte ryggade hon tillbaka och stirrade på mig med skräckslagna ögon.
”Det är Bellatrix Lestrange.” viskade hon och även hon höjde sin trollstav mot mig.
”Nej, det är ett missförstånd. Jag är inte Bellatrix Lestrange.” sa jag. Jag försökte hålla rösten stadig men jag kunde inta låta bli att darra till av rädsla. Jag hade igen aning om vad de här människorna kunde tänkas göra mot en person de trodde var min mor.
”Titta på henne, Harvard. Bellatrix dog väl när hon var lite yngre än femtio? Den här unga kvinnan kan ju inte ens vara trettio än.” sa en annan man. Fler och fler människor kom närmare och stirrade på mitt ansikte med upprörda känslor. Vissa bröt ut i gråt och andra stod bara tysta och stirrade på mig dömande ögon.
”Jag vet att det är hon!” röt Harvard. ”Hon mördade min fru farmför mina ögon. Samtidigt som hon skrattade.” skrek han och spottade mot mig.
”Kan du vara snäll och flytta på dig, jag ska hem och du står i vägen.” sa jag argt. Jag började bli irriterad på alla dessa människor som inte hade någon respekt. Harvard svarade genom att ta ett steg framåt mot mig istället men staven riktad mot mitt huvud. Där tappade jag mitt humör fullständigt. Jag var rasande på alla människor som anklagade mig för att vara min mor.
”Lämna mig ifred.” morrade jag. ”Sänk den där trollstaven för jag har ändå ingen chans att skada dig på något sätt. Förutom att ge dig en rejäl örfil förstås med tanke på din brist på respekt för andra människor.” skrek jag. De flesta personer på perrongen tittade skamset ned i marken och började gå iväg. Men Harvard sänkte fortfarande inte sin trollstav.
”Jag är inte ens en häxa så anklaga inte mig för att vara Bellatrix Lestrange. Jag är en jävla ynk” sa jag trött. Mannen stelnade till och sänkte sin stav. Kvinnan som hade sagt till honom förut drog med honom bort och de försvann därifrån. Jag suckade och böjde mig ned för att ta upp min sjal från marken. När jag tittade upp stod det en häxa framför mig. Jag kände genast igen den äldre kvinnan framför mig. Jag ställde mig hastigt upp och hon synade mig uppifrån och ned.
”Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför du är så lik min syster.” sa Andromeda.
”Jag skulle gärna vilja ha ett svar på varför du är så lik min mamma.” sa jag ironiskt. Andromeda log och skakade roat på huvudet.
”Jag antar att du vet vem jag är.” sa hon och skakade min hand.
”Du är Andromeda Tonks, född Black. Dotter till Cygnus och Druella, syster till Narcissa och Bellatrix. Gift med Ted Tonks och mor till Nymphadora Tonks. Svärmor till Remus Lupin och mormor till Nymphadora och Remus son. Fick jag med allt?” frågade jag. Andromeda titta på mig med häpna ögon.
”Jag frågade om du visste vem jag var, inte att du skulle dra upp hela mitt, vårt menar jag, släktträd.” sa hon bistert.
”Jag är ledsen för vad som hände med din familj under kriget. Det kan inte ha varit lätt att förlora hela sin familj.” sa jag och Andromeda skakade sorgset på huvudet.
”Tack så mycket, jag har i alla fall Teddy.” sa hon och log.
”Är det ditt barnbarn?” frågade jag intresserat.
”Ja det är han, och ditt kusinbarn.” sa hon och jag log. Jag hade aldrig riktigt sätt det framför mig att jag faktiskt hade ett kusinbarn.
”Jag måste fråga, vad gör du här vid Hogwarts Expressen?” frågade hon och höjde ena ögonbrynet.
”Är det inte uppenbart?” mumlade jag. ”Min dotter börjar sitt första år på Hogwarts.”
”Har du en dotter?” utbrast hon förvånat.
”Ja, hon heter Cassia Lestrange.” Andromeda skakade ogillande på huvudet.
”Du vet att din dotter inte kommer att kunna få ett enkelt liv pågrund av det efternamnet.”
”Jag hade inget annat val, jag kunde inte ge henne hennes pappas efternamn heller. Det var det enda alternativet.” mumlade jag.
”Nåväl, jag antar att hon klarar sig.” sa Andromeda och slängde en snabb blick på sin klocka.
”Jag måste gå nu men ring mig snart.” sa hon och räckte fram en papperslapp. ”Jag vill verkligen höra allt om dig men jag hinner inte det nu. Du måste förstå att det kom som en chock att jag är moster till någon mer än Narcissas son.” sa hon och log.
”Just det, på tal om Draco. Vet du hur det går för honom?” frågade jag diskret. Andromeda ryckte lätt på axlarna.
”Jag har ingen kontakt med Narcissa så jag vet inte så mycket. Men jag hörde för ett par år sedan att han har gift sig och skaffat ett barn.” sa hon. Jag stelnade till och Andromeda höjde på ögonen åt min reaktion men hon kommenterade det inte.
”Hans son är väl fyra år nu antar jag. Så det betyder att Cassia har en till syssling förutom Teddy” sa hon.
”Snarare en bror.” viskade jag utan att Andromeda hörde.