wolfy & rollspelare prs

Han himlade med ögonen igen och kittlade henne lite vid magen. Han var inte särskilt kittlig av sig egentligen, han hade bara en svag punkt vid nacken.
”Denna svaga moroi måste vara i väldigt dåligt skick, alltså lida av en svår sjukdom, för att vara så svag,” funderade han högt. Nu var det ju svårt att jämföra en svag moroi med en människa men det var väl inte helt omöjligt att människan skulle kunna vinna.

Hon slog bort hans hand och spärrade lätt upp ögonen, hon var otroligt kittlig och det värsta hon visste var när folk utnyttjade det. Hon nickade sedan lite och kysste hans kind.
"Så jag är inte supersvag i din värld ändå?" log hon nöjt.

”Pratar du nu om dig själv eller människan överlag?” skrattade han och fortsatte kittla henne. Att hon slog bort hans hand gjorde honom bara mer motiverad att fortsätta. ”Du får nog gå och träna upp dina muskler och återkomma efter en tid,” tillade han med ett retsamt flin.

Cleo pep till och började fnittra. Hon rullade bort från honom och klev upp från sängen.
"Sluta kittlas! Det gör ont." sade hon och rynkade på pannan. Det var ju inte själva kittlandet som gjorde ont utan det konstanta skrattet som slank ur henne.

”Buhu,” mumlade han då hon rullade bort från honom. Han låg kvar på sängen en stund innan han reste sig upp. Han fick för en kort stund något osäkert i blicken då han såg på henne. ”Jag behöver äta.” Han syftade nu på att han behövde få i sig blod. Samtidigt var det en tyst fråga om ifall hon hemskt gärna ville följa med eller om hon hellre väntade vid matsalen på honom.

Hon spärrade lätt upp ögonen och log när han väl ställde sig upp. Hon nickade lite och log stort.
"Okej, då går vi och äter." sade hon och ryckte lätt på axlarna, hade inte riktigt kopplat att det inte var mat han menade.

Jonathan öppnade munnen men stängde den igen. Hon skulle senast när de kom ner till matsalen förstå vad han menat med att äta. Med fingrarna sammanflätade med hennes lämnade han rummet och styrde stegen mot trappan. Några klasser hade fått sluta från sina lektioner tidigare och myllrade nu ut från salarna, kastade nyfikna blickar på Cleo då de passerade.

Cleo gick med honom ut och svalde hårt när hon kände folk blickar. Hon ångrade nästan att hon hade gått ut från sovrummet. Hon gick in i matsalen och kramade hårt om hans hand.
"Ser man att jag är människa eller va?"

Han nickade lite. Moroi hade väldigt smala och slanka kroppar, oftast var de bra långa också. Dhampirer hade mer kött på benen och speciellt de kvinnliga hade fina former, vilket givetvis lockade en hel del moroimän. Att hon var en människa var det ingen tvekan om.
”De har inte sett dig här förut heller, klart alla är nyfikna.”

"Men hur vet dom att jag inte är typ dhampir eller moroi?" stönade hon och tryckte sig närmre honom, blev osäker av alla blickar. Hon bet sig på läppen och pillade nervöst med sitt hår.