The living dead(Dragon Fantasy)

"Förlåt, jag menade inte att skrämmas." sa Alex och skrattade lätt. Hon böjde sig ner och började plocka upp fröerna.
"Mark sa att ni kunde behöva hjälp här och jag har sluppit John." log Alex stort.

Otto log snart och reste sig då fröna var upplockade. "Ja vi behöver allt hjälp, inte många vill arbeta här, männen tycker det känns omanligt". Han brydde sig inte riktigt om sådant.

"Kanske det är, men jag är ingen man så här har du mig." log Alex och såg sig om. Det var härligt att vara ute, eller nästan ute, känna doften av blommor och fuktig jord.
"Har saknat att vara ute, har inte sett en öppen himmel på år, detta är det närmaste." anförtrodde Alex honom och började plocka bort torra blad och vattna det som behövdes.

Otto skrattade lätt och planterade de sista fröna, det var tomatfrön, de odlade i första hand ätbara saker, sedan örter och sådant till doktorerna.
"Har du inte?" sa han undrande men mindes sedan, hon hade varit den sovande skönheten, Törnrosa.

Alex skakade på huvudet men log, detta var bättre än inget och att känna jord under sina händer var underbart.
"Nej, när vi kom hit var vi vaktade av vakter nästan hela tiden. Sedan har jag sovit och nu släpper de knappt ut mig." sa Alex lite sorgset och såg på honom.

Otto vattnade krukan med frön och vände sig mot henne igen. "Jag vet..." sa han mjukt och gick och hämtade fler frön. Han njöt av avskildheten från andra män, de som sakta men säkert faktiskt började tappa det lite i världen med de döda. Många hade förlorat någon.
"Hur var det innan du kom hit då? Kände du Mark då?" undrade han.

Alex skakade på huvudet och fyllde på vattenkannan innan hon fortsatte att vattna.
"Kanske någon, några månader. Jag har varit på vandring innan jag träffade honom i hans stuga. Det är nog därför jag saknar att vara ute." sa hon fundersamt och satte upp det blonda håret för att bli av med det.
"Du själv då? Innan du kom hit?" frågade hon.

Otto nickade sakta och började plantera igen, man kunde hålla på så hela dagarna, det behövdes alltid något att göras. "Jag?" sa han sedan och vände sig mot henne. "Jag kom hit ett tag före er...Jag hade varit ensam ett tag jag med, var med en grupp innan men den splittrades rätt så snabbt, men här tog de emot mig med öppna armar, om jag lydde bra". Han hade fått stryk även om det var väldigt milt jämfört med vad andra fått gå igenom.

Alex nickade och log snett, lyda var det enda man skulle göra här och hon bara klagade. Men det var mycket som hon tyckte var fel. Här hade de Otto som älskade att hålla på med växter och hon som älskade att jaga, ingen av dem fick vad de ville göra. Hon hade knappt sett röken av andra kvinnor heller.
"Det är som det är, men vi har mat och tak över huvudet." sa Alex och suckade lite.

Otto höll på i tystnad en stund och bara nickade åt det Alex sa, han gick runt och vattnade och skötte om de plantor som redan var planterade.
"Jag önskar fler kvinnor var som du Alex, som försökte komma ut och arbeta".