Prs(Dragon Fantasy)

Uriah nickade långsamt. Vad hade det där varit om egentligen? "Jag är också glad att han bryr sig!" log Uriafh vagt. Han gick fram till Mina och omfamnade henne, som för att försöka glömma de senaste sekunderna. Det hjälpte faktiskt, så fort Uriah kände Minas doft försvann allt annat än hon.

Mina log och kramade om honom med men hennes nyfikenhet hade växt och för tillfället hade hon glömt bort alla bittra och smärtfyllda minnen.
"Uriah, du är det bästa som hänt mig. Jag har inte ens tänkt på vad enkelt det vore att avsluta mitt liv, för jag vill det inte längre." mumlade hon mot hans nacke.

Uriah kände hur hela han blev varm av Minas ord. Han log mjukt mot henne och kysste henne ömt. "Och du är det bästa som hänt mig!" mumlade han. Dock malde nyfikenheten på längst bak i huvudet. Uriah bara måste få veta vad som hänt med hans far. Tänk om han svävade i fara?

Mina tog hans hand då hon hörde folk komma in i stugan.
"Jag måste gå nu." sa hon tyst, ingen i Apollon skulle veta att hon varit där olovandes även om alla visste om att hon och Uriah var ett par.

Uriah flinade men sa inget. Mina verkade bestämt tro att hon inte var välkommen här, när det var helt normalt.
Flera gånger hade han upplevt att hon inte tordes gå in i stugan, när folk från andra kabiner gjorde det mest hela tiden. Uriah hade aldrig nämt något om saken dock, då det inte var till någon nytta att behöva veta. Inte enligt Uriah i alla fall.

"Vi syns." sa Mina och försvann ut i mörkret efter en puss på kinden. Dock gissade hon att denna natt skulle bli svår för henne, mardrömmar ingen ide att sova då. Hon tog sig dock till sin stuga och satt sig i sängen.

Uriah log, "Ses imorgon!" sade han och gick ner. Så fort han var i stugan gick han och lade sig. Han var rent sagt utmattad.

Mina sov inte satt bara lutad mot väggen och väntade på gryningen. Hon la täcket om sig och såg skuggorna ute ändras tills solen snart syntes. Hon var ute först bland alla och huttrade lätt till i morgonkylan, hon var trött ordentligt men hellre det än mardrömmarna.

Uriah snarkade än då folk började gå upp. Det hade varit samma sak de senaste tre åren. Uriah sov alltid längst av alla.

Mina väntade otåligt och frysandes utanför, men då han inte kom och de andra gått vågar hon sig in. Hon finner honom sovandes, sakta kryper hon ner under hans varma täcke och lägger sin iskalla kropp mot hans.