Livet efter livet

---

Känner mig rätt awesome nu som lyckas pricka kapitlet på sida 100.
Så, som vanligt ska jag babbla nu lite innan.
Jag har inte uppdaterat på evigheter, jag vet, men den här får ändå inte glömmas förrens den är slut. Det här är det näst sista kapitlet, och det är rätt kort och så.. men men.
Jag vill bara påminna er som har glömt om vad som har hänt, så ni fattar nåt:
Fred har börjat få ont, han sitter i Remus och Tonks hus, fortfarande i det konstiga stället som de döda kommer till och ja, han sitter i deras soffa xD Om ni har glömt bort så får ni gärna läsa om de senaste kapitlena eller vad ni vill, alla finns länkade på första sidan

Aja, här har ni!

16 - K.a.o.s.
Huvudet värkte, kroppen värkte, ögonen tårades och smärtan blev värre. Snart gick det knappt att uthärda längre. Fred slets mellan medvetande och drömmar, Remus och Tonks röster lät allt avlägsnare och de började ersättas av andra ljud som Fred inte hade någon aning om var de kom ifrån. Ibland lät det som om ljuden kom ifrån området utanför Remus och Tonks hus, men andra stunder fick Fred för sig att de lät inuti hans eget huvud. Vad ljuden var för något var svårt att avgöra. Ofta lät det som människor som grät. Ibland hördes även tjut, steg och mumlande röster, men så fort Fred försökte lyssna noggrannare slets han tillbaka till verkligheten och Remus och Tonks röster.
Ibland hördes röster som fick Fred att lugna ner sig lite. De var bekanta röster, men han var säker på att de inte tillhörde Remus och Tonks.
Fred kände sig dum när han satt där i soffan. Han kände sig som något som varken kunde förstå eller uttrycka sig. Allt han kände var smärta, och han undrade om den någonsin skulle vara över.
Efter ett tag började Fred få konstiga syner. Han kunde inte riktigt säga vad de föreställde, men snart blev de tydligare. Vardagsrummet i Remus och Tonks hus blev alltmer utsuddat och då och då ersattes det av ett annat, mycket större rum. Det var faktiskt snarare som en sal, och då och då gick det att skymta att det var fyllt av människor.
Fred kände igen salen, men eftersom han knappt hann se något av den innan han återigen befann sig i vardagsrummet kunde han inte komma på varför den verkade bekant.
Plötsligt, som om någon hade gett honom sanningen på burk, slog det honom vad som kanske faktiskt höll på att hända, men han var alldeles för fylld av känslor för att kunna tänka vidare på saken.¬¬¬¬ En gnutta hopp fyllde hans bröst men ersattes nästan i samma sekund av smärta och han glömde bort vad han hade blivit glad av.
Medan synfältet nu nästan aldrig visade Remus och Tonks och var han verkligen befann sig blev smärtan plötsligt så intensiv att det inte gick att göra något annat än att skrika, så Fred skrek. Hans eget skrik blandade sig med tjuten från människorna han inte visste vart de kom ifrån. Fred kunde höra Tonks säga någonting snabbt och högt men han kunde inte längre se henne. Han var inte bara i vardagsrummet längre. Det kändes som om han låg på någon slags hård yta, men samtidigt kunde han känna hur han satt upp i soffan. Han kunde varken se salen eller vardagsrummet klart nu, det var som om bilderna blinkade så snabbt i hans huvud att det inte gick att urskilja något alls.
Medan ljuden blev allt mer brutala och synerna blinkade våldsammare för hans syn använde Fred den absolut sista kraften han hade kvar till att öppna munnen. Han visste inte riktigt vart i universum hans röst skulle höras om han talade, men orden var menade åt Remus och Tonks.
”Jag älskar er”, fick han fram, och en sista skymt av Tonks gråtmilda ansikte syntes innan allt blev svart och knäpptyst.

Toppppppennnn!!!!!!!

Alltså, fan vad bra du skriver Eira!
Jätteawesome!

SUPER :O ♥

OMG! såååå bra!

Jag visste att Fred kommer tillbaka till livet!! *dansar en glädjedans*

Super duper bra!!!!!!

ASSÅ OMG DÖR

Asså Eira, du skriver så underbart fantastiskt att det inte finns. Jag vill ha nästa kapitel men jag vill inte att den ska ta slut D': Men verkligen superba kapitel!