(PM)Jag hatar din blotta existens

håller med

Wow, 100 sidor! Suuuuuuuuuuuuuper!

Jag måste säga att jag tycker ärligt synd om de två syskonen Catterholt. Att ingen mår bra är bara en underdrift. Usch.

100 sidan, yay!

100 sidor

Guess what! För att fira att det har blivit hundra sidor i den här tråden kommer det två kapitel idag! ^w^
Se det som kompensation för att jag förstörde bilden på Jean som jag hade ritat till det här... TwT
------------------------------------------------------------------
Jess
På det hårda golvet längst in i ett mörkt hörn så långt bort från fönstret som möjligt sitter Jess gömd med mörka ringar under ögonen och en tjock bunt pergament i sina smala armar som på sista tiden har blivit ännu smalare. Månljuset som skiner in genom fönstret når inte fram till Jess vilket antagligen är tur med tanke på hur mager hon har blivit på sista tiden.
Jess liv har fått formen av en bräcklig kedja som i snabb takt byggs på nedåt: allt hade börjat med skuldkänslorna över att hon inte hade kunnat göra något för att hjälpa Didier, det i sin tur hade lett till att Jess hade förlorat matlusten och det lilla som Jess fortfarande får i sig kommer upp på direkten.
Bristen på energi gör Jess tröttare än vanligt, men det enda som sömnen för med sig är bilder på det som hon har förlorat. Den stora frågan just nu är inte hur Jess ska kunna ta sig uppåt utan hur mycket längre till hon kommer klara av att hålla sig vid liv. Jess önskar att det inte kommer att vara så länge till, och det är anledningen till att hon alltid försöker hålla sig i skuggorna: hon vill inte att någon ska rycka in och rädda henne. Jess förtjänar inte att bli räddad, ett liv för ett liv, visst var det så man hade resonerat förr i tiden? För första gången tycker Jess att det resonemanget låter bra.

”Snälla, var tysta ett litet tag!” ber professor Corneille och slår händerna hårt mot varandra i ett försök at överrösta sorlet i klassrummet. Jess sitter med ansiktet vänt mot väggen som finns på hennes vänstra sida i ett försök att dölja hur mycket vikt som hon har tappat på sista tiden. Helst hade Jess sluppit att gå på lektioner över huvud taget, men det bästa sättet att inte väcka misstankar på var att agera som vanligt. Hon kanske kunde prova att dricka svällningsbrygd? Fast risken fanns att Jess skulle svälla på fel ställen om hon gjorde det…
”Ni går nu i fjärde årskursen, och den börjar närma sig slutet med stormsteg. Snart är det dags för era slutprov, och jag hoppas att ni förstår hur otroligt viktigt det är att ni är förberedda om ni inte vill gå om en årskurs”, talet låter inövat och Jess märker hur flera elever vänder sig om och börjar viska med varandra. Corneille verkar också ha märkt det, för hon harklar sig högt innan hon fortsätter. ”Men innan jag går igenom vad ni bör kunna till ert femte år vill jag berätta att ni snart kommer att få påhälsning av era föräldrar. Ni kommer att bli indelade i grupper efter vilket ämne som ni har fått bäst betyg i under årens gång och ska tillsammans, eller individuellt beroende på vad ni i gruppen kommer fram till, visa för era föräldrar vad ni kan. Åh, just det! Lärarna inom varje ämne har även valt ut en person som kommer att bli gruppens ledare. Det innebär att den personen har sista ordet och kommer att hållas ansvarig om någonting går fel.” Jess känner hur luften i rummet växlar från intresserad till orolig: ingen vill råka ut för konsekvenserna av att vara gruppledare, om något gick fel skulle man säkert bli relegerad. Beauxbatonsakademins heder och stolthet var absolut inte att leka med…

”Så trevligt att ni kunde komma allihop, det gör verkligen det här lättare”, säger professor Fontaine och ler brett mot den lilla skara elever som just nu står inne i klassrummet för Brygder och Botanik. ”Jag ska bara utnämna gruppledaren, sedan lovar jag att gå. Om ni har några frågor om något får ni gärna fråga, men tänk på att jag egentligen inte får hjälpa er alls så det är inte säkert att jag svarar.” En glasögonprydd kille med finnar över hela ansiktet nickar kort och uttryckslöst, men hans händer som nervöst slingrar sig om varandra avslöjar honom direkt. Jess själv känner hur paniken växer, hon skulle kunna satsa alla sina besparingar på vad som kommer att hända här näst.
”Nå, är ni redo att få höra vem av er som kommer att bli gruppens ledare? Jag har valt en person som jag otaliga gånger har sett göra extremt bra ifrån sig, som äger både vilja, framförhållning och förmågan att lösa de mest oväntade problem: Catterholt, är du snäll och tar ett steg framåt så att alla kan se dig?” ber Fontaine och Jess tar rodnande ett så litet steg fram som det bara är möjligt. ”Ja, då ska jag väl inte uppehålla er längre, lycka till och kom ihåg att ha roligt. Det är det som räknas.” Professor Fontaine blinkar okynnigt med ena ögat innan hon går ut ur klassrummet och stänger dörren efter sig och lämnar Jess att stå fastfrusen på golvet med alla blickar på sig.

Awesome ♥

väldigt bra

wowie, wowie, det är alltid lika bra!

Underbart skrivet!