Varför sa du inget Tramptass? [sv]

ååååh älskar din ff! sirius♥remus är väldigt annorlunda men ändå super sött
längtar till nästa kapitel

tack så mkt ♥ uppdateringen går lite segt eftersom jag har så himla mkt att göra men jag ska försöka skriva snart kul att du gillar den ♥

Hej, ny läsare här... Hoppas du skriver mer snart, jättebra! ♥

tack så hemkst mkt ♥ jag ska skriva klart dena ena snart och sedan fortsätta på denna ska se om jag hinner det idag

super duper bra!!

Tack så hemskt mkt ♥ ja jag är faktiskt riktigt nöjd med den

Längtar verkligen till nästa del men skriv när du hinner :p

Så där alla kära läsare här kommer nästa del jag hoppas ni uppskattar den jag gillade den och om ni vill veta vad som hände under hela natten så får ni antingen köra på bokslut eller läsa min varation av fången från Azkaban

Kapitel 8: finns det en chans att vi blir ett vi?

Remus Lupin satt på vagnen som rullade bort från slottet som hade varit hans hem det senaste året, men han lämnade inte slottet ensam, Sirius satt bredvid honom och Remus log stort och studerade landskapet utanför. Både Sirius och Remus hade bestämt att det var bäst om de tog sig till en lugn plats innan de steg ur vagnen. De båda männens blickar möttes och de rodnade, det hade gått så många år sedan de träffades och ingen visste riktigt vad de skulle säga. Remus ville bara hålla om Sirius som såg skör och sorgsen ut, men han visste inte hur hans vän och älskande skulle reagera. Gårdagen gjorde sig påmind och Remus kunde knappt tro att den verkligen hade skett. Remus hade svårt att tro att Sirius hade varit helt oskyldig, att Peter hade lurat dem alla! Det kändes också så overkligt att Sirius var en fri man och att de satt i samma vagn bredvid varandra efter så många år. Remus blick vändes in i vagnen igen när han kände en tyngd på axeln men slappnade av när han upptäckte att det var Sirius huvud. Han antog att hans vän hade mycket att tänka på. Hela hans liv hade ändrats över en natt. Även Remus och Sirius hade pratat med varandra efter Caras uppmuntringar, hon var en enastående häxa och Remus hade under årets lopp blivit förvånad över att hon la märke till sådant som ingen annan gjorde. Cara hade förstått att det var något mellan honom och Sirius på bara en kväll. Själv hade det tagit honom fyra år.
"Tramptass?" sa Remus försiktigt och visste inte riktigt hur han skulle fortsätta
"Mm..." svarade Sirius lågt
"Vad tänker du på?" frågade Remus nyfiket. Egentligen ville han veta vad den andra mannen tyckte om honom? Om han hade kvar känslorna för honom, men han vågade inte fråga det rädd för att svaret skulle bli nej. Cara hade sagt att Sirius hade gillat honom men eftersom han inte sagt något så var han inte säker.

Samma fråga spökade i Sirius hjärna. Även han var rädd för att få ett nej och undvek därför frågan. Men Sirius tänkte även på hur allt plötsligt hade löst sig. Han stod i skuld till Cara. Hon hade inte vara hjälpt honom hitta Pettigrew, hon hade även friat honom och hjälpt honom att få kontakt med sin gudson, Harry. Han lutade sig försiktigt mot Remus och la huvudet på hans axel och när hans vän stelnade till var han rädd att han hade gått för långt men han slappnade snart av och Sirius log ett lättat leende.
"Tramptass?" han hörde Remus ljuva röst
"Mm..." svarade han lågt eftersom det var det bästa svar han kunde ge
"Vad tänker du på?" frågade han vän och Sirius tog mod till sig och svarade
"Oss...jag undrade om du fortfarande tycker om mig?" Sirius röst var tveksam
"Klart jag fortfarande tycker om dig! Jag har hatat mig själv i tolv år för att jag inte har kunnat sluta tänka på dig. Och jag har ofta undrat om du har tänkt på mig?" sa Remus lite generat och Sirius sken upp
"Hata inte dig själv." sa han vänligt till sin vän och nickade sedan. "Jag har ofta tänkt på dig. Jag var utom mig av sorg för att jag inte kunde berätta för dig hur det låg till och för att jag inte kunde vara vid din sida" sa Sirius försiktigt. Han visste att varför han inte hade kunnat berätta för Remus. Han hade trott att Remus var spionen. Men Remus hade trott det samma, Peter hade lurat dem alla. Sirius undrade om Remus skulle säga något mer?
"Jag vet varför du inte berättade och jag är ledsen för att jag misstrodde dig. Vi borde pratat med varandra! Men i stället vände vi oss inåt och gav den andra mer anledning att bli misstänksam. Sirius..." sa Remus trevande och Sirius undrade vad han skulle säga. Han hörde sin vän ta ett djupt andetag och han skruvade lite på sig som han alltid gjorde när han blev nervös. "Tror du det finns en chans att vi blir ett...vi igen?"
Sirius var säker på att hans hjärta hade hoppat över några slag. Helst ville Sirius ställa sig upp och hoppa upp och ner av lycka men han motstod den impulsen.
"Jag tror det finns en stor chans att vi kan bli ett vi" sa han och tog försiktigt Remus hand, den andra mannen log lyckligt mot honom och vagnen stannade in och de båda herrarna klev ur. "Remus...Kan du följa med mig hem?" frågade Sirius försiktigt
"Jag följer med dig hem." Remus visste att Sirius var nervös för att återvända till sitt föräldrahem efter alla dessa år. "Jag har alltid velat veta hur det ser ut hemma hos den kända familjen Black"
Sirius visste att Remus försökte muntra upp honom och log
"Du kommer nog bli besviken." sa han men log stort mot varulven. Han tog åter hans hand och transfererade dem till gatan där Grimmaldiplan 12 låg. Sirius stannade och tog ett djupt andetag innan han frammanade huset. Remus gav honom en imponerad blick och de gick mot dörren. Sirius öppnade försiktigt och steg in. Det såg ut precis som han mindes det. Huset gav honom fortfarande kalla kårar. Sirius slängde en blick på den mörka hallen
"Är det alltid så här...dystert?" sa Remus undrande och Sirius gav honom en nick till svar och gick sedan mot trappan som ledde upp till andra våningen där hans rum låg. Remus följde tveksamt efter honom och han förstod för första gången på riktigt varför Sirius hade rymt hemifrån. Det hördes ett pang och framför hans vän stod en gammal husalf
"Krake... Jag trodde du skulle vara död vid det här laget"? sa Sirius kyligt
"Välkommen hem husbonde"? sa alfen och bugade, men Remus hörde sedan hur han mumlade några föga smickrande ord om sin husbonde.
"Jag vill att du fixar i ordning sängen i mitt rum" sa Sirius
"Bara en säng?" frågade Krake och slängde en blick på Remus
"En så länge" svarade Sirius. Remus visste inte vad de skulle betyda. Ville inte Sirius att han skulle stanna eller var han villig att dela sin säng med honom. Men Krake sa inget mer, han försvann bort till ett rum. Sirius tog med Remus bort till samma rum och steg sedan in. Detta rum var betydligt ljusare och gladare och det märktes att det tillhörde Sirius. På väggarna satt det affischer av motorcyklar och en del tjejer, Remus gav honom en frågande blick och Sirius rodnade lite. Måntand visste mycket väl att hans vän hade gått ut med en hel del tjejer men Sirius hade sagt att det var hans livs misstag. Remus förstod att Sirius hade satt upp dem innan han lämnade huset på den tiden då han fortfarande trodde han gillade tjejer. Men det som var mest iögonfallande i rummet var den stora Gryffindor-banderollen. Remus log stort mot honom och började sedan studera de få saker som var kvar i rummet. Det var några brev, ett fotografi på bröderna Black, och Remus visste att Sirius hade tagit förlusten av sin broder hårdare än han visade. Han slet blicken från bilden och studerade några böcker som låg på skrivbordet.
"Krake är klar nu, herre" sa alfen och bugade men han mumlade åter för sig själv
"Du kan gå" sa Sirius kallt och stängde dörren och Remus vände sig till honom. I varulvens ansikte syntes en skymt av ett leende. "Jag och Krake har aldrig gillat varandra"
"Jag märkte det" sa Remus roat och tittade ut genom fönstret och solen hade nu gått ner och han undrade om han skulle lämna huset. "Jag borde kanske bege mig hemåt"? sa han försiktigt och Sirius såg lite sorgsen ut
"Du får stanna om du vill" sa mannen och de båda kände sig som två skolpojkar igen.
"Jag stannar gärna" sa Remus lyckligt
"Ska jag be Krake komma med en extra säng?" frågade Sirius försiktigt
"Jag tycker vi har sovit i varsin säng alldeles för länge" sa Remus och överraskade sig själv över att orden hade vågat lämna hans läppar men Sirius sken upp och gick fram till honom och la armarna runt honom. Remus undrade vad han skulle göra. Han gav sin vän en nervös blick. Sirius såg Remus djupt i ögonen innan han lutade sig fram och hans läppar nuddade Remus. De mjuka läpparna möttes i en kyss och båda männen förstod först nu hur mycket de saknat varandra. Sirius avslutade kyssen och omfamnade istället den andra mannen och drog in hans doft. De sa inget, men det behövdes inte. De la sig i sängen en stund senare och Sirius la sin hand runt Remus midja och de båda somnade med ett leende på läpparna.

Åh, alltså efter att ha läst denna ff shippar jag Rerius/Simus so hard!
Du skriver så vackert om dem ♥

vad kul jag har alltid älskat Remus ♥ Sirius så då bestämde jag mig för att skriva en om dem tack så mkt ♥ det betyder jätte mkt ♥