Om Voldemort faktiskt hade dött...

OMG HARRY WHAT HAVE YOU DONE??

Jättebra!

Suuper

Omg. Så bra! ♥ Love it! : >

"Aimee..."
Aimee slog upp ögonen och såg på Draco. Hans ögon var slutna och han andades tungt. Hon hade lagt huvudet mot hans säng och somnat. Synen av blåtiran och såren på Draco’s ansikte gjorde henne bedrövad. Långsamt vände hon sig om och fick syn på Hermione. Hennes kinder var blöta. Aimee vände blicken mot Draco igen.
"Aimee?" Hermione gick runt sängen och satte sig på en stol på Dracos andra sida. Hon såg bestämt på Aimee som suckade irriterat.
"Vad vill du?" fräste Aimee. Hermione såg förvånat på henne.
"Jag hörde vad som hade hänt." sa hon lågt.
"Ja visst, hörde. Försöker du säga att du inte hade någon del i det här?" sa Aimee sarkastiskt. Hermione nickade.
"Jag hade ingen aning... Harry är motbjudande. Ron likaså. Jag visste inte att de var kapabla till sådana ting." sa Hermione äcklat och drog ett skakigt andetag. Aimee's ilska försvann som på ett kick. Hermione var inte sådan. Aimee nickade kort och vände uppmärksamheten mot Draco.
”Hur är det med honom?” Frågan som Hermione ställde fick Aimee att bryta ihop. Hennes läppar började skaka och lätta tårar föll ner för kinderna. Hon hörde hur Hermione reste sig upp och gick runt sängen igen. Ett par smala armar slogs runt Aimee. Hon begravde ansiktet i Hermiones klädnad och lät smärtan flöda ur henne.

Aimee hade till slut blivit bortjagad från sjukhusflygeln. Dumbledore och lärarna tyckte att det var bäst för henne om hon fokuserade lite på sig själv och försökte släppa tankarna på Draco. Det gick inte så bra.
Hennes prestation på lektionerna sjönk kraftigt, och resultaten likaså. Hon höll sig till Hermione när det var lektioner med Gryffindor och höll sig för sig själv i andra fall. Aimee ignorerade Harry totalt, även om hon kände hur hans blickar brände henne vart hon än gick. Harry hade ofta försökt ta kontakt med Aimee, men hon hade lyckats smita undan varje gång.
Väntan blev värre. Aimee besökte Draco varje dag, utan någon förändring. Madam Pomfrey sade att Draco hade hamnat i en slags koma. Det ordet skrämde livet ur Aimee. Den enda som hjälpte henne att behålla lugnet var Hermione.

En kväll satt hon vid Draco’s sängkant och höll hans hand. En känsla av panik började bubbla i hennes bröst och hon började darra. Hon knep ihop ögonen och koncentrerade sig starkt på sin kropp. Darrningarna avtog och hon öppnade ögonen igen.
Plötsligt lades en hand på hennes axel. Hon vred sig fort om och såg in i Harry’s undrande ögon.
”Vad gör du här?” frågade Aimee lågt. Hon släppte Draco’s hand och reste sig upp.
”Jag vill inte ha dig här.” sa hon högre. Harry såg ner i marken.
”Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag visste att du var arg på Draco, och ville bara att du skulle få en chans att ge tillbaka.” Harry såg in i hennes ögon och slog ut med händerna. Aimee skakade på huvudet.
”Jag trodde att du kände mig. Jag hatar våld!” sa hon uppgivet och hennes röst bröts. Harry hyssjade och kom närmare henne.
”Nej! Jag vill inte ha dig nära mig!” skrek hon. Tårarna började rinna vilket gjorde Aimee ilsken. Hon hatade att gråta. Harry såg förvånad ut, men kom närmare ändå. Han greppade försiktigt tag i hennes armar. Hans varma andetag slog henne i ansiktet.
”Släpp mig. Släpp mig, Harry. Nu.” sa Aimee bestämt. Harry såg djupt in i hennes ögon innan han kysste mig. Det kändes som om allting var som vanligt igen. Men sen kom allt tillbaka till Aimee och hon stretade emot. Hon knuffade bort Harry som skrattade.
”Du gör mig förvirrad.” sa han och flinade. Han kom närmare igen. Aimee såg nervöst på Harry. Hela hans ansiktsuttryck hade ändrats. Han såg gladare ut, men även elakare ut. Harry tog tag i Aimee’s armar igen, fast hårdare. Aimee stretade emot. Harry kysste henne mer passionerat och en svag rädsla brusade inom Aimee. Hon tryckte på Harrys bröst och försökte tvinga bort honom. Hans grepp blev då bara hårdare. Han tryckte sig mot Aimee’s kropp och rädslan ökade.
Ett knakande fick Harry att avsluta kyssen. Aimee vågade inte göra någonting. Hon stod bara och skakade.
”Vad i…” Aimee lyfte blicken när hon hörde Hermione’s röst. Hon såg först ilsken och besviken ut, men är Aimee såg in i Hermione’s ögon, förstod hon.
”Din idiot.” sa hon lågt och såg ilsket på Harry.
”Gå härifrån, Hermione. Det här rör inte dig.” sa han högt med en hånfull ton. Hermione gick snabbt fram mot Harry.
”Det här rör visst mig. Aimee är min vän!” fortsatte hon med samma röst. Den var maktingivande, och Aimee vågade inte se på henne.
”Släpp henne.” Greppet om Aimee’s armar lättade och försvann. Hon lyssnade skarpt på Harry’s fotsteg när de tonade ut till intet.
”Åh, Aimee.” sa Hermione försiktigt och slog armarna om henne. Aimee stod fortfarande lika stilla. Chockad. Förvånad. Tårarna slutade rinna och hon såg på Hermione med ett svagt leende. Hermione släppte Aimee och vände blicken mot Draco. Aimee satte sig ner vid kanten och suckade.

”Aimee…” Aimee grymtade lätt. Ännu en gång hade hon somnat på sjukhusflygeln, och ännu en gång kom Hermione för att väcka henne.
”Jag bryr mig inte om jag kommer för sent, jag orkar inte.” mumlade hon ilsket och höll beslutsamt ihop ögonen.
”Aimee?” Aimee stönade.
”Nej! Försvinn!”
”Aimee!” Ilsket slog hon upp ögonen och vände sig mot dörren.
”Vad?!” Men där stod ingen Hermione. Aimee blinkade förvånat. Hon vände sig långsamt tillbaka mot sängen och höll kvar blicken länge på dörren.
”Aimee.” Förvånat såg hon in i Draco’s vidöppna ögon. Ett förvånat skratt undslapp hennes läppar. Skrattet blev lättat och hon lutade sig fram mot Draco. Hon omfamnade honom försiktigt. Tårar började rinna ännu en gång ner för Aimee’s kinder. Men det var glädjetårar.

SUPER BRA!!!
_____________________________________________

Åååh har längtat! Grymt som bara den! ÅH Draco. ♥

Aw. Jag älskar verkligen det här inlägget. Väldigt känslofyllt och sånt vet du att jag gillar. Vill jättegärna läsa mer och få reda på vad som händer.

Tänkte dock på en sak. Ibland skriver du namnet (t.ex. Aimee) när det egentligen inte behövs, när jag personligen tycker att det passar bättre med ett "hon" eller "henne". Jag tycker att det blir lite "Dobby-känsla" över det annars, om du förstår vad jag menar?
Men det var jättebra och jag älskar sättet du skriver på!

Dracos uppvaknande följdes av flera obehagliga och jobbiga händelser. Både han och Aimee kallades ofta in till förhör hos lärarna. De ville ha reda på vem som skadat Draco. Och till Aimees förvåning sålde han inte ut Harry, vilket hon var nära på att göra flera gånger. Det var även därför lärarna verkade pressa henne mer på information än vad de gjorde mot Draco. Till och med alla andra elever visste om vad som hade hänt med Draco, men ingen verkade veta vem som hade gjort det. Aimee tyckte så synd om Draco som fick stå ut med allas frågor och nyfikenhet.

Solens strålar lyste upp Stora salen och inte ett moln syntes i taket. Aimee och Draco satt och åt frukost. Aimee tvingade i sig sin macka, men lyckades knappt eftersom hon såg hur Draco knuffade omkring sina flingor i sin skål. Hans dåliga humör drog ner hennes. Han var fortfarande inte helt återställd, men han gick på lektioner som vanligt.
”Kom igen. Du måste äta något.” Aimees röst var nästan svag. Hon hade dåligt samvete för hur hon hade nästan struntat helt i Draco när hon och Harry blev ett par. Hon trodde även helt att det var hennes fel att han hade råkat illa ut. Men till hennes glädje så åt Draco lite av sin frukost innan dagens första lektion som var trolldryckskonst.

Aimee suckade när de hade satt sig vid ett av de små borden i klassrummet. Ett lågt sorl susade i rummet och hon hade inga svårigheter att lista ut vad alla pratade om. Och till döma på Dracos ansiktsuttryck, hade han inte det heller.
”Tystnad.” Snapes släpiga stämma fick alla röster att dö ut. Hans svarta ögon synade klassrummet och en liten rynka uppstod mellan hans ögonbryn.
”Var är miss Granger, mr Potter och mr Weasley?” Aimee såg sig omkring. Hon hade inte tänkt på att de tre inte befann sig i rummet. Hennes tankar for genast till Hermione och en svag oro byggdes upp inom henne. Men hon tryckte bestämt bort den eftersom att hon visste att Hermione kunde klara sig själv.

Efter lektionen försökte Aimee dölja sin förvåning över Dracos prestation. Han hade verkligen försökt sitt bästa och hade lyckats relativt bra. Snape hade till och med kunnat ge beröm utan att behöva låtsas.
”Vet du vad vi har för lektion nu?” frågade Aimee försiktigt. Draco skakade på huvudet.
”Vi har en lång håltimma nu, tror jag.” svarade han lågt. Aimee nickade kort och de gick omkring i slottet utan att riktigt veta var de var på väg. Men efter ett tag hade de virrat sig ut på skolgården. Vintern var nästan framme. Himlen var fylld av moln och vinden blåste kallt. Gräset var täckt av frost. De slog sig ner på en bänk som stod längs med en vägg. Aimee gnuggade händerna försiktigt och sneglade på Draco. Hans ansikte var lika tomt som vanligt. Hon öppnade munnen några få gånger men inget ljud ville komma ut.
”Vad är det?” Aimee ryckte till när Draco talade till henne. Hon skakade på huvudet. Hon kände hur Dracos blick fortfarande var riktad mot henne så hon samlade allt mod i hela hennes kropp.
”Förlåt för allt. Jag skulle inte ha struntat i dig eller...” Dracos oväntade skratt avbröt Aimees ursäkt. Hon såg förvånat på honom, och försökte sig på ett leende.
”Oroa dig inte. Du har inte gjort något fel. Jag borde inte ha skrikit på dig som jag gjorde.” En stor tyngd släppte från Aimees bröst och när Draco hade ett genuint leende på sina läppar kände hon sig hel.

Super!