A dark Secret [SV]

Kapitel 17
Sådär gör bara en skicklig spelare!
1978-02-12

Långsamt och i plågor gick Clarissa ned till uppehållsrummet. Vad slytherinarna gjort på torsdagskvällen visste hjon inte, men hon hade blivit tvungen att tillbringa både fredag och lördag i sjukhusflygeln. Ingen tyckte synd om henne, inte hon själv heller. Hon fick skylla sig själv som hoppat av så tätt inpå matchen…

”Clare?” James var den första, utöver Elle och Lily, som pratat med henne sen hon lämnat sjukhusflygeln denna söndagsmorgon.
”Ja James?” Han såg oroligt på henne medan hon släpade sig mot utgången.
”Vem gjorde det här? Ska jag sp…”
”Nej det ska du inte och nej jag vill inte börja igen…”
”Men du förstår inte! DE som kom på uttagningen var antingen dåliga på att flyga eller bollrädda!” Clarissa suckade:
”Även om jag ville spela James, så kan jag inte, inte så tätt inpå… jag kan ju knappt gå!”

När hon, efter säkert en halvtimma kom ned till frukosten, var Elle och Lily precis på väg att gå.
”Åh, hej, vill du ha sällskap?” frågade Lily lite osäkert. Hon klarade inte riktigt av att se Clarissas plågade ansikte.
”Nej då, ska ni göra något gå! Jag kommer ändå bara sega…”

Stora Salen tömdes snart, klockan började närma sig lunchtid. Clarissa suckade då hon långsamt ställde sig upp. Det skulle bli en lång dag!
”MacDougal!” Det var professor McGonagalls röst. Clarissa vände på huvudet för att se henne.
”Ja professorn?”
”Rektorn och jag behöver prata med dig!”

För andra gången den veckan stod nu Clarissa inne på Dumbledores kontor. Hon blev visad till en stol men hon avböjde. Satte hon sig ned, skulle hon knappt ta sig upp sen. Dumbledore hade en underlig glimt i sina klarblåa ögon, medan McGonagall såg irriterad ut.
”Låt oss börja med de viktigaste. Vi har ännu inte hittat källan till ryktena, men efter att du hoppat av quidditchlaget verkar de flesta glömt bort det andra…” Han såg på Clarissa och verkade försöka läsa henne. ”Att ryktena upphört är en bra sak men...”
”Men att du hoppat av quidditchlaget är inte det!” McGonagall lät nästan arg. ”William Mortenage kommer ta flera säsonger att träna upp!”

Det blev tyst ett tag innan Clarissa öppnade munnen och sa:
”Det spelar ingen roll längre, jag kommer inte KUNNA spela…”
”Madam Pomfrey kan ge dig något om du har ont…”
”Minerva, vi kan inte tvinga flickan att spela.” avbröt Dumbledore lugnt.
”Det… är inte det att jag inte VILL men… hon…”
”Miss Tovey, ja, vi har hört om det. Men bekräftar du inte det hon säger genom att göra som hon vill?” Hon svarade inte på hans fråga men torkade av tårarna som rann ned för kinderna. McGonagall försvann ut ur rummet och dörren stängdes med ett brak.

”Hon är mycket känslosam Minerva…” sa Dumbledore och såg på Clarissa. ”Men hon menar väl. Vi förstår båda två varför du är sårad Clarissa. Men att vi är de enda som vet om ditt förflutna är både bra och dåligt. Du behöver någon att prata med!” Clarissa svarade inte…

”Ni ville prata med oss rektorn?” Det var Arvids röst.
”Ja, jag vill att ni hjälper Clarissa här, till quidditchplanen och får henne att prova flyga.”
”Men…” försökte Clarissa protestera.
”Har man svårt att röra sig, brukar kvasten underlätta…”

”Snälla gå inte så fort…” bad Clarissa halvvägs ned för en trappa. James, som också varit i Dumbledors kontor log lömskt och sa:
”Vi ska äta först, och Stora Salen stänger snart!”
”Men…”
”Inga men!” skrattade James och innan hon visste ordet av det hade han burit ned henne för alla trappor.

”Hej!” sa Lily förvånat då de kom. Arvid satte sig med sina vänner vid Ravenclawbordet. Han hade gått om ett år, då han inte var nöjd med sina FUTT- betyg, och umgicks därför oftast med sin kusin och flickvän som båda gick i Ravenclaw. James och Clarissa satte sig vid Lily och åt.
”Vad ville Dumbledore?” frågade Elle nyfiket.
”Vi tar det sen okej?” sa James allvarligt.

Då de kom ut på quidditchplanen gav de Clarissa menande blickar och Arvid sa allvarligt:
”Glöm allt någon sagt, förträng smärtan i kroppen och tänk enbart quidditch, uppfattat?!” Clarissa nickade osäkert, satte sig på kvasten och flög.

Hon rörde sig förvånansvärt lätt där uppe i luften. Vinden blåste emot henne, hon gjorde några varv runt planen och var precis på väg ned då Arvid kastade henne ett slagträd.
”JAMES, SLÄPP LÖS DUNKAREN!” Dunkaren kom flygandes emot henne och i ren reflex slog hon till den så den flög rakt genom en av poängringarna.
”SNYGGT!” ropade James till henne.

När hon lyckats FÅNGA dunkaren gjorde hon ett utfall bakåt. Hon hörde skrik, men njöt av vinden in håret. Sen kastade hon dunkaren till Arvid, innan hon gjorde en snurr till sittande ställning följt av en mjuk landning på marken.

De var inte ensamma längre, resten av marodörerna, Elle, Lily och säkert halva Gryffindorhemmets elever stod och hurrade. Lärare och elever stod i skolans fönster och skrek av glädje.
”Sådär gör bara en skicklig spelare!” sa Arvid nöjt. ”Spelar du med oss igen?”
”Okej då…” sa hon men log. ”Vill ni det så!”

Awesome!!!
Good!!

Fint Men ofta alla var såå engagerade i att hon spelade Quidditch

Tanken är att det är mindre än 2 veckor till match och annars måste de ju träna upp en ny lixom Dessutom vill alla lärare(nästan iaf) + hufflepuff och Ravenclaw att Gryffindor ska vinna över slytherin (a)

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

nytt kap kommer i morgon... Lite mer kommentarer tills dess?

du är sjukt duktig!

Tack tack :'

Nytt kap... JAG VARNAR HÄR OCH NU KÄNSLIGA QUIDDITCHSPELARE för jag kan inte skriva om quidditch!!! xD

.................................................................

Kapitel 18
The Game
1978-02-25

”Clare…” Hon muttrade bara något ohörbart och vred sig. ”Clare!”
”Va?” Hon satte sig motvilligt upp, hon var fortfarande lite lätt öm efter gårdagen…
”Vi ska ha lagmöte innan frukost, byt om lite snabbt och möt oss i omklädningsrummet!” sa James och gav henne en blick som sa ”och försök inte somna om!”

”Ja, då var alla samlade…” sa Arvid och såg på dem. ”Jag vet att det är tidigt och att ni är trötta men det är bara två och en halv timma kvar tills matchen och jag vill inte någon nyvaken på planen denna gång!” Arvid såg menande på Elliotte, lagets väcktare, som nästan rodnade.
”Det var inte meningen Arvid…”
”Jag vet. Drossbye SAMMARBETA med Clarissa, annars behöver du inte räkna dig själv som en i laget! James och Lovisa ska möta mig en kvart innan matchen här, vi ska öva passningsspel. Maja du får träna upp bollsinnet med att hjälpa Elliotte komma igång. Är alla med på noterna?”
”Vad ska vi göra?” frågade Clarissa trött och pekade på Mark.
”DU ska äta! Han ska gräva ned stridsyxan!”
”Chill!” gäspade Clarissa nöjt.

”Vart är resten av laget?” undrade Remus då han, Sirius och Peter gjorde henne sällskap runt frukostbordet.
”James, Arvid och Tovey passar i omklädningsrummet. Celvley hjälper Krew att vakna, så han fångar slytherins klonkar. Jag fick order om att äta medan Drossbye gick någonstans för att gräva ned stridsyxan.
”Fick du order om at äta?” Peter såg förvånad ut.
”Jag äter aldrig innan match…” gäspade Clarissa.
”Men du har ätit nu hoppas jag…” Sirius lät allvarlig, nästan arg.
”Ja… en halv macka…”

Utanför omklädningsrummet hördes muller, höga hejarramsor, höga poff och buningar. Clarissa kände hur magen nervöst knöt sig.
”Kom ihåg nu, vi ÄR bättre än dem. Vi KAN och SKA vinna det här!” ropade Arvid till laget innan han gick före ut på planen.

”I Gryffindor finns de fantastiska spelarna MacDougal, Drossbye, Potter, Tovey, Celvley och Krew alla ledda av den makalöse Erise!” hördes ljuda över quidditchplanen då de kom intågandes. Slytherins lagkapten ställde sig mittemot Arvid och de skakade hand.

Clarissa flög snabbt genom luften. Hon hade ett superbra läge att skjuta av en av Slytherins jagare från kvasten.
”Drossbye!” skrek hon och höll ut handen för att gånga slagträet. Men han var mer intresserad av att skjuta mot slytherins sökare.
”DROSSBYE!” skrek Clarissa argt.
”Medan Gryffindors slagmän har samarbetssvårigheter siktar Malie Droy på mål och… BRA fångat Krew. Ställningen är fortfarande 100 – 0 till Gryffindor!”

Clarissa flög fram till Mark och sa argt;
”Fokusera inte på att slå ner någon du inte SKA slå ner! Fokusera på jagarna!”
”Jag fokuserar på vad jag vill!”
”SLUTA BRÅKA NI TVÅ!” röt Arvid då han svischade förbi med klonken.
”110 poäng till Gryffindor efter ett snyggt skott av Erise!”

Ställningen var nu 150 – 0 till Gryffindor.
”Gryffindors jagare har ett fantastiskt passningsspel och har redan lyckats ta tillbaka klonken och… 10 poäng av Potter! Gryffindor leder nu med 160 – 0!”

Allt hände fort. Clarissa var vid Elliotte, slagträet verkade Mark tagit beslag på, på heltid! En av Slytherins slagmän kom emot dem och snart flög en dunkare emot Elliotte. Men den träffade Clarissa som åkt mitt framför den. En visselpipa och höga buningar var det sista hon hörde.

Hela laget var samlat runt hennes säng då hon vaknade på sjukhusflygeln.
”Vad… hände?” frågade hon. Hon kände sig varken trött, öm eller sjuk.
”Du hoppade mitt framför en dunkare knäppo!” sa James allvarligt.
”Tack…!” sa Elliotte och log försiktigt. ”Den höll på att träffa mig i huvudet!”
”Varför… har jag inte ont någonstans?”
”Du bröt armen, men Black lyckades springa och ta emot dig innan du landade på marken… Madam Pomfrey fixade armen…” sa Arvid allvarligt och satte sig på hennes sängkant. ”Är du självmordsbenägen?”
”Nej?”
”VARFÖR kastar du då dig själv mitt framför en dunkare?!”
”Elliotte gjorde mer nytta än jag… och jag hade inget slagträ att slå bort den med…”

Trots vilda protester från Pomfrey lämnade Clarissa sjukhusflygeln redan en timma efter att hon vaknat. Hon mötte stående elever som klappade febrilt då hon kom in lite sent till middagen. Ja, alla utom slytherinarna då. Clarissa rodnade djupt och skyndade sig mot en plats vid gryffindorbordet.

”Du är helt dum i huvudet!” sa Sirius men log lite.
”Tack…!” svarade Clarissa ironiskt.
”Du kunde ha dött om Sirius inte fångat dig!” sa Remus menande.
”Och förstört ryggen…!” tillade Sirius surt med en hand på svanken.
”Tack…” hon lade sin han på hans och såg in i hans ögon. ”Allvarligt talat, så mycket Sirius!”

Senare på kvällen var det fest. Gryffindor hade vunnit med 160 – 150, detta trots att Slytherin fångat kvicken. När klockan började närma sig midnatt började Clarissa gå mot sin sovsal. Plötsligt kände hon en hand på sin arm som drog in henne i ett rum.
”Skrik inte, gå inte, lyssna bara!” Sirius röst fick henne att bita sig i läppen. ”Jag gillar dig okej? Mer än lite… mer än vanligt…”
”Sirius…”
”Snälla…”
”Sirius du förstår inte!”
”Men förklara då!”
”DU skulle inte FÖRSTÅ!”
”Prova!”
”NEJ! DU SKULLE BARA HATA MIG! Jag är inte som du tror… OCH DET SPELAR INGEN ROLL OM DU GILLAR MIG, eller om jag gillar dig heller för den delen… JAG KAN INTE! JAG ÄR ETT MONSTER, så gör dig själv en tjänst och håll dig borta från mig!” skrek Clarissa med tårarna rinnandes ned för sina kinder.

”Vart ska du Clare?”
”Uggletornet…”
”Det är sent…”
”JAG VET JAMES!” röt hon innan hon sprang ut ur uppehållsrummet.

Det var länge sedan hon var ute i mörkret, i korridorerna efter sängdags. Lördagen var snart slut, men Clarissa var för upprörd för att bry sig. Då hon kom till McGonagalls kontor fick hon banka på dörren länge innan dörren öppnades.
”Säg inte att de väsnas ÄN!” sa McGonagall trött, klädd i nattklädnad.
”Du… sa att du fanns och jag behövde prata och… jag behöver det nu…” viskade Clarissa fram mellan tårarna.
”Oh, Clarissa kom in…”

jättebra! : D

AWESOME!!!