Harry Potter [PRS]

Var hon allvarlig? Nej, det kunde hon inte ha varit. En stress bildades inom Noah. Det här hände inte. Han gick ännu närmare henne och tog ena hennes hand i sina egna händer.
"Maya...", började han med en mycket lugnare röst än förut. "Gör inte så mot mig. Du vet att jag älskar dig." Han förde hennes hand närmre sitt ansikte och gav den en snabb puss.

Hon drog sig undan.
- jag är allvarlig Noah. Du sa att jag var en sopa och inte förtjänade att gå på Hogwarts. Du kanske inte vill stå upp för mig men jag tänker i alla fall stå upp för mig själv sa hon kyligt och svalde hårt.
- du är mer av en slytherinelev än vad jag trodde sa hon lågt.

"Men jag menade inte det", sa han och lät armarna falla till sidorna när hon drog sig undan. "Jag blev arg för att Collin.." Han avbröt sig själv och suckade. Fan, vad avundsjuk han skulle vara.
"Snälla" han tittade henne i ögonen. "Gör inte slut med mig."

Hon kollade ner i marken.
- det är slut Noah. Jag orkar inte vara i ett hemligt förhållande. Tydligen är ditt rykte som renblodig viktigare än mig sa hon och bet sig i läppen.

"Du gör bara slut med mig för att du vill vara med Collin istället, eller hur?" sa han och vägrade att visa hur ledsen han var. Han skulle inte se svag ut inför henne, som bara kan släppa honom så på det viset. "Erkänn det."

Hon kollade på honom.
- jag och Collin är vänner okej? Jag är inte intresserad av honom. Jag var kär i dig sa hon uppgivet.
Hon kollade på honom innan hon började gå därifrån.

Noah var tyst när hon började gå iväg. Vad skulle han säga? Hela hans huvud var bara ett virrvarr av tankar och han kunde inte få stopp på det. Blev han nyss dumpad? Av en hufflepuff?
"Fan ta dig", ropade han efter henne innan han sjönk ner som en säck på gräset.

en tår rann nerför hennes kind medan hon började gå. Hur kunde hon vara kär i någon som brydde sig mer om sitt rykte än om henne. Hon torkade snabbt tårarna och gick in mot nästa lektion.

Han begravde ansiktet i händerna och tillåter några tårar att rinna. Helvete. Efter vad som känns som en evighet (i verkligheten bara två minuter) så tar han bort händerna och tittar på sitt armbandsur. Nästa lektion, trollkonsthistoria med gryffindorarna, började om tre minuter. Han kände inte för att gå dit. Han ville inte, orkade inte.
"Årets första skolk", viskade han för sig själv och satt lugnt kvar på gräset.

Ska vi spola typ till han får veta av sina föräldrar?