[PRS] Back to shcool

"Rätt" svarar jag och ler "Det ända jag egentligen vet är att allt i de gamla mytologierna är sant och att de sakerna fortfarande existerar. Men det har jag listat ut själv...."
Ren sneglar på mig och jag möter hans blick. Sen börjar jag skratta, det låter så patetiskt att jag inte ens vet vad jag pratar om trots att jag är en najad.

Jag kollar på mitt armbandsur. Halv nio.
"Du, jag tror jag måste gå nu, innan min mamma upptäcker att jag är borta." säger jag. Jag vrider huvudet och söker direkt ögonkontakt.
"Klarar du dig?"

"Jadå, vi syns i skoan imorgon" säger jag
"Ja syns" svarar jag och ler
Ren reser sig och går, och jag sitter kvar ensam.

KOLLA; JAG HAR FIXAT MALL!!!

Namn: Lydia
Ålder: 17
Utseende:

Intressen: Bågskytte(men det vet ingen annan), hänga med friends, vara bitchig och överklassa alla med sin smarthet!
Bakrund: Har haft en väldigt normal bakrund med skilda föräldrar och två yngre syskon.

YAY!!!!!!!!

bilden funkade inte

Jag går längs med gatan som leder hem. Mina skolösa fötter är ömma av kylan, så jag haltar lite. Gatan är mörklagd med några få inslag av ljus från gatlyktorna. När jag kommer fram till trädet är det omgivet av dunkel, förutom ett litet inslag av ljus från gatlyktan bredvid. Trappan är kvar, och jag kan ju inte direkt klampa in genom ytterdörren, då fattar de ju att jag varit borta, så jag använder den igen. När jag tar mig upp så tänker jag på Rachels kommentar.
Cinderella, pff.
Jag ler, och när jag kommer till högsta trappsteget så kravlar jag mig igenom fönstret.
Det kommer se ganska konstigt ut med en så välformad trappa på ett vanligt träd, så det är bäst att jag tar bort den. Jag sträcker ut handen genom det öppna fönstret. Antar att jag måste vänja mig vid det här nu, tänker jag och suckar.
Eftersom att jag inte är så bra på hela den här kraft grejen än så kräver det ganska mycket ansträngning, men till slut så växer grenarna tillbaks. Jag stänger fönstret och lägger mig på rygg ner på sängen.

En stund efter Ren gått så ringer min mobil. Det är Samantha. Jag suckar och trycker på röd lur. Lite senare får jag ett sms "Vart är du!?" står det.
"Jag är i parken, jag har bestämt mig för att inte bo med er längre. Våga inte låtsas vara ledsen för vi vet båda att du inte är det! Jag vill inte veta er i andra sammanhang än när jag behöver vårdnadshavarens underskrift. Men då kommer jag till er" svarar jag med tårarna i ögonen (mest för att jag nu förstör min och Brookes relation)
Efter nån minut svarar Samantha "okej" och inget annat, hon måste verkligen hata mig!

Precis när jag lagt mig på sängen så öppnar mamma dörren.
"Jag och Hikaru går och lägger oss nu", säger hon.
"Ok, sov gott", svarar jag. Hikaru sticker in huvudet i dörren.
"Godnatt Ren!" säger hon och ler.
"Godnatt" svarar jag och ler. Mamma ler ett varmt leende tillbaks. Det var längesen jag log när hon såg, så jag tror att hon uppskattar det.
Jag går in i badrummet och gör i ordning mig snabbt, borstar tänderna och byter om. Det är så jag brukar göra. Göra i ordning mig ganska tidigt och sen ligga och typ lyssna på musik, göra egen musik eller kolla Facebook ett tag. Men inte idag. Idag är jag psykiskt och fysiskt utmattad efter dagens händelser.
Att de inte ens märkte att jag var borta. Jag brukar ju ändå i och för sig alltid vara på mitt rum ändå.
Hoppas att de inte tänker på att det står ett träd där nu..., tänker jag, nästan full i skratt, innan jag somnar.

Lägger ner mobilen i ryggsäcken. Sen så drar jag av mig den och jackan, och placerar dem under eken. Efter det så hoppar jag i dammen där jag ligger tills jag somnar.