Minnen från förr (PRS)

"Klart jag gör. Kanske inte alltid, men det finns inte en människa man alltid uppskattar. Jag uppskattar inte ens mig själv." skrattade hon till även om det låg sanning bakom hennes ord. Hon lyssnade på hans ord medans hon sakta petade i sig maten. Egentligen var hon inte ens hungrig, hade det inte varit för att han lagat hade hon inte ens ätit.
"Inte bara hon då som blivit placerad i fel elevhem." muttrade hon till om sig själv. Hon var en komplett idiot och ändå var hon placerad i Ravenclaw, varför kunde väl inte en människa begripa.
"Bara för man är omtyckt har många vänner om sig betyder det inte att man har riktiga vänner. Jag har aldrig haft det, det fanns ingen på Hogwarts som verkligen kände mig. Jag hade ingen kille för att jag var livrädd för dem då de blev närgångna och det är jag än." hon såg upp på honom. Åter babblade hon fram en massa, men även han sa så mycket som han säkert inte sagt till många andra.
"När man får lära känna dig mer och mer är du inte så tokig. Fler borde väl gjort den upptäckten?" log hon vänligt mot honom. Hon hade lagt ifrån sig besticken, orkade inget mer även om mat var kvar och drack vatten istället.

Zachary studerade henne medan han stoppade in den sista potatisbiten i munnen. Han undrade om det hon sade verkligen stämde eller om det verkade så overkligt bara för att han inte visste vad riktig vänskap var.
"Betyder det att du i hemlighet inte var så uppnosig som du alltid verkade?" frågade han och höjde ett ögonbryn. "Jag är uppriktigt sagt förvånad att du inte skyr mig. Med tanke på att jag är en vuxen man och allt det där, men oroa dig inte - jag har inga planer på att bli närgången", fortsatte han och log lite.
Tallriken framför honom var tom, renskrapad. Av någon anledning var han fortfarande hungrig. En macka kvällen innan hade inte räckt då och korv och potatis räckte inte nu, speciellt inte då de inte ätit frukost.
"Det är ingen som vill lära känna mig och jag är petig..."
Hans blick föll på hennes tallrik och han tittade på henne med en obeslutsam min.
"Du borde äta upp med tanke på hur smal du är...men samtidigt funderar jag på om jag ska vara självisk och norpa åt mig resten av din mat."

Tasha knuffade undan sin tallrik till honom och ignorerade orden om att hon var smal. Hon visste väl vad han menade, men orkade inte göra något åt det, inte nu kanske sen. Hon skulle hit och ta det lugnt och vila, kanske allt kom med det sen.
"Ät du jag är ändå inte hungrig." log hon snett och tog en klunk vatten.
"Men ja, det kanske därför jag var uppnosig. Ibland var det bra att bara hålla killar borta. Var det bara vänskap gick det, men inte mer." hon rös lätt till utav gamla minnen.
"Vet inte varför jag inte skyr dig, varför jag ens bjöd med dig. Men jag kan erkänna att jag inte ångrar att du kom med. Nog för att jag tror vi kommer ryka samman för det är sådana vi är, men..........." hon tog åter en klunk och såg på henne.
"Men jag tror det kommer bli bra sålänge vi respekterar varandra och lär känna varandra." hon ville lära känna honom så som han sa och hon uppskattade att han inte tänkt vara närgången eller snarare visste varför hon inte ville och respekterade det. Det fanns dessutom ingen mening att tänka på det då de säkert aldrig skulle få sådana känslor för varandra, men andra sidan behövde man inte ha känslor för varandra för att vara närgången och mer än det.

Zachary försökte lägga band på sig själv så att ha inte skulle äta upp allting på en gång men hade ingen större framgång. Speciellt inte som att han lyssnade till vad hon sade, då var det lätt att trycka i sig mycket mat på samma gång.
När han svalt den sista tuggan mat lutade han sig bakåt i stolen och tittade på henne med en tveksam blick. Han kopplade vad hon sa även om han inte riktigt höll med henne. Självfallet tyckte även han om att ha sällskap med någon som förstod, till en viss nivå, men på samma gång var han vettskrämd.
"Du vet att du borde sky mig som om jag vore pesten som alla andra, eller hur?", frågade han sakligt och spände blicken i henne. "Jag menar.." Han tystnade och tog ett djupt andetag. "Jag borde sitta inlåst på Azkaban och ruttna bort. Inte sitta här och äta potatis och korv."
Det som gjorde honom så missmodig var att hon inte verkade förstå det. Han var rädd att det skulle få konsekvenser förr eller senare, på ett eller annat sätt. Oförklarliga humörsvängningar var aldrig något som bådade gott precis.

Tasha mötte hans skarpa blick och nickade stumt. Ja, visst visste hon att hon borde det, han var farlig och för henne. Men samtidigt, hon ville inte överge honom. Han var lika övergiven och förvirrad som henne.
"Jo jag vet att jag borde det. Men....." hon tvekade på orden, visste egentligen inte vad hon borde säga.
"Alla förtjänar en andra chans och du var inte dig själv när det hände, du förtjänar inte Azkaban." sa hon bestämt.
"Dessutom kan vi låsa in dig, de kanske har bra fängelsehålor här ner som är starka nog när du har din förvandling." sa hon och pekade ner mot källaren.
"Dessutom finns det kanske ett botemedel, bara för att alla ser dig som någon av djävulens hantlangare gör inte jag det. Det borde gå att göra en dryck som åtminstone lindrar biverkningarna." hon nickade till som för sig själv och log sedan.
"Ja, det ska jag göra. När vi fått huset i ordning." sa hon ivrigt och ställde sig upp.
"Övervåningen skulle vi fixa va?"

Zachary tittade på henne med en trevande blick ett ganska bra tag innan han talade igen. Ibland blev det svårt att skilja från vad som verkligen var han och vad som inte var det. Helt klart en ganska dålig förmåga.
"Du tycker alltså att jag är så pass ynklig och miserabel att du inte kan finna det i dig att lämna mig...bara det i sig är korkat, och jag hoppas du inser det", sade han och skakde på huvudet, men fortsatte inte med sina motsägelser. Det tjänade ju ändå inget till uppenbarligen samt att det var trivsamt att ha slagit följe med en annan männsika.
Han följde henne med blicken när hon reste sig upp och höjde ett ögonbryn.
"Huset tror jag inte blir några större problem, det där andra har jag ju mina funderingar om...", sade han med en indikation till retsamhet i rösen. "Tror du inte att jag redan har försökt? Jag har mina teorier om monkshood, men det är allt. Jag är för feg för att sätta den teorin på prov ändå.."
Han reste sig upp och gjorde en gest mot trappan utanför dörrvalvet.
"Damerna först då."

Tasha suckade ljudligt och himlade med ögonen.
"Varför ska du alltid missuppfatta allt jag säger? Kan det vara så svårt att inse att jag ändå gillar dig?" började hon och mötte något irriterat hans blick.
"Jag kan lika gärna bli skadad eller dö varsomhelst annars. Jag har spelat Quidditch och varit nära döden flera gånger av olika orsaker, det berör mig inte." hon suckade åter och började gå mot trappan. I ärlighetens namn hade hon försökt ta sitt liv en gång och en annan gång hade det varit nära då hon fått i sig något olämpligt. Sedan självfallet hade det hänt då hon spelat med.
"Varför inte? Vi kan försöka, Stormhatt såg jag här utanför. Trolldryckskonst är ändå något som jag är relativt bra på, då man själv får blanda och slipper läsa recept." fortsatte hon medans hon började gå upp för trappan försiktigt och med staven beredd. Som så mycket annat var hon duktig med det praktiska, inte med det teoretiska. Men trolldryckskonst var ändå något hon funnit intressant.

(Var tvungen att översätta för att se vad det hette på svenska xD)

"Jaha, så trevligt för mig och idiotiskt från din sida...inte för att jag inte uppskattar det eller så", muttrade Zachary och tystnade medan han gav henne resignerad blick. "Men lite på mig när jag säger att det är bättre att dö medan man spelar quidditch än att bli uppäten, eller ja, i alla fall något liknande."
Han gjorde en grimas och såg bort med en lätt äcklad min. Egentligen visste han inte riktigt utan gick mest på vad han trodde, sedan hade han såklart en aning om vad som kunde tänkas hända. Men de minnena låg så djupt begravda att han tvivlade på att han någonsin skulle kunna plocka fram dem ingen. Inte för att han ville det eller så utan mest av ren nyfikenhet.
"För min egen del var den enda anledningen till att jag fick ett Utomstående i trolldryckskonst att jag kan följa instruktioner...jag har nog inga naturliga talanger egentligen", sade han och ryckte på axlarna.
"Och bara så att du vet har jag ingen lust att bli förgiftad, den där växten vi talar om är ändå giftig."
Han drog lite på munnen och väntade på att hon skulle gå före honom upp för trappan. På den fronten var han nog ändå ganska självisk.

(Ahah, för mig var det typ tvärt om x3)

"Det tror jag med både för din och min del. Ditt samvete och ja, min kropp. Men det ordnar sig, jag kan transferera mig bort om nu du skulle komma lös." log hon snett och tände staven för att se så hon gick rätt och att trappan framför henne inte skulle braka samman.
"Då kompletterar vi varandra då. Den växten är bara giftig om man inte hanterar den rätt, kokar, förväller...." började hon men tystnade sedan då hon koncentrerade sig på att gå.
Då de väl nått trappans slut uppenbarade det sig en stor hall framför dem. Längst bort kunde man se ett fönster och på sidorna hängde porträtt mellan dörrarna som ledde till olika rum.
Med en lätt snärt på staven tände Tasha de stora ljuskronorna i taket så det spreds ett något dammigt ljus runt om dem. Det låg lager med damm på golvet och fönstret far så lortigt att det knappt släppte igenom något solljus.

Zachary följde långsamt upp efter henne för trappan som klagade högljutt. Den hade ju ändå stått orörd i minst femtio år. Det kanske inte stämde, men det var i alla fall så det såg ut.
"Du kanske har rätt", sade han frånvarande medan han betraktade utrymmet framför dem med en utmattad blick; hur mycket tid skulle de behöva lägga ner på att städa för att få stället beboeligt? "Men ändå, råkar du färga mitt hår eller grönt eller något lovar jag att jag klipper av ditt hår."
Det var så otroligt skitigt i hallen på övervåningen att han blev alldeles matt vid taken på hur mycket tid det skulle ta dem att rengöra bara golvet. Hushållsarbete var något han aldrig behövt dras med innan.
"Jag tycker vi börjar med att leta igenom rummen", sade han motvilligt. "På tal om rum, vågar du sova i ett eget rum eller ska du promt dela rum med mig?"