[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Så Ödesgudinnorna hade bestämt att Nema och Clarisse skulle utföra hjältedåden medan jag klängde mig fast på en blond snubbes rygg.
Det var ett ganska krävande jobb faktiskt.
Mina armar började värka (inte för att han skulle få veta det) men annars satt jag kvar, med benen om hans midja och armarna om hans nacke. Det kanske såg ut som någon scen ur en romantiskt, klyschig film, om man bortsåg från svärdet mot Lukes hals och våra förbannade ansiktsuttryck.
Eller, jag antog i alla falla att hans ansikte såg förbannat ut.
Jag var definitivt förbannad.
"Din lilla pestråtta", väste jag i hans öra, men han bara skrattade.
Han skrattade.
Vilket resulterade i att jag pressade min svärdsegg hårdare mot hans adamsäpple.
En rispa av blod blev synlig.
Nemen "ojdå."
"Jag tror faktiskt Kronos borde tänka ut vem han väljer som ledare", sade jag högt. "Eller vänta! Han tänker ju inte ens! Det är ju därför ni är här." Jag kastade en föraktfull blick mot förrädar-halvbloden. En spinkig kille stannade upp, vilket resulterade i att han försvann i en tidvattenvåg.
Påminn mig om att säga till Nema hur mycket jag älskar henom.

Så läget var väl fine! Bortsett från att Hazel hatiskt klängde på en flinande ärr-snubbe.
Om jag någonsin får frågan; ''Har du sett någon så arg att du bara vill gömma dig'' så skulle jag svarat; ''Vafan tror du?''
Men efter det här skulle jag varit stum. Aldrig att jag sett Hazz så arg.
Inte för att jag ville gömma mig, och det vill jag inte. men Hazel hade det där ansiktsuttrycket; 'Inte ett steg till. Grabben är min.'
''Hazz, ya' ok?'' mumlade jag och pekade med mitt svärd mot Luke. Bara ifall han skulle få för sig något.
''Mm'' Hazel slappnade av men stelnade till då Castellan gjorde en förhastad rörelse. Han kom ingenstans.
Fortfarande med kniven tryckt mot Lukes strupe ställde sig hon sig på däcket.
''Clarisse-hämta rep. Nema-bind honom vid masten''
Jag nickade och spände blicken i Luke innan jag tog emot ena änden av ett löst, tjockt rep.
Luke Castellan gjorde inte motstånd då jag hade bundit honom-det hade inte varit svårt då jag hade några Poseidon-gåva- och jag, Hazz, La Rue samt dem återstående kvar av skeletten tog över prinsessan Andromeda.
Antagligen skulle Luke komma loss-det var jag säker på. Vi skulle få försprång mot skinnet, och geten.
''Är det inte fullt av monster då?'' undrade jag och märkte hur fånig frågan var.
''Såklart det är. Men då dem fattar att deras ledare-*host*tönt*host*- blivit fastsurrad på ett annat skepp har dem väl ingen lust längre. Förresten så susar adrenalinet, jag skulle gärna vela se någon anfalla mig'' Hazel slutade prata och tittade sig omkring med stora ögon då 'trappan' till vårat skepp (som vi övergivit) sakta seglar upp.
Vi tog över Lukes skepp. Fullt med monster.
''Kom. Vi kommer missa festen'' muttrade La Rue.

Så vi hade tagit över ett skepp fullt med monster och surrat fast Luke Castellan vid masten.
Jag borde seriöst få en guldmedalj i att hota äldre killar, för Luke var ju mer än ett huvud längre än mig och definitivt starkare.
Och nu stormade vi Prinsessan Andromeda, ett kryssningsfartyg full med monster och förrädiska halvblod.
Och om jag förstått det rätt, en sarkofag med kvarlevorna av Kronos.
Yay till oss, världens mest lyckliga halvgudar just nu!
Men ärligt, jag var så jävla arg på idioten Castellan att jag lätt hade kunnat vrida av någons huvud, men jag lät bli.
Dels för att vi skulle råka illa ut och dels för att vrida av huvudet på Clarisse skulle sätta mig och Nema i stort trubbel.
"Hallå där!" ett halvblod, en kille, med lockigt, ljust hår och bruna ögon blockerade vår väg. "Vart tror ni att ni är påväg!?!"
"Eh", svarade Nema. "Vi har tagit över skeppet. Now, if you don't mind... äsch, skit samma. Bara flytta på dig." Hen petade med sitt svärd på killens axel, som stelnade till och lydigt flyttade på sig. "Sådärja", sade Nema, tydligt nöjd. "Dutti pånke."
Vi marscherade längs med korridoren, med nerverna på helspänn och vapnen dragna. Vi passerade en pool (som Nema inte kunde låta bli att spränga) och några vanliga dödliga som såg ut att vara i trans muttrade
"Bada i poolen är inte roligt. Yay."
En ny serie hyttdörrar fanns framför oss. En av dörrarna, som såg extra välskött ut, kunde jag inte låta bli att öppna.
Och ångrade mig nästan direkt.

Luften gick ur mig som om du ramlat på rygg, och liksom direkt ställt dig upp igen. Så som dem gör på såna där dockusåpor.
En kista-som mer såg ut som en sarkofag liknande rektangel- med inristade scener av monster, en port, blod och dueller med avgörandet död.
Själva rummet hade ett grönt-blått-svart nyans som om havet speglades in. Vilket var orimligt med tanke på att det inte fans tecken på någon sorts öppning-allt var igenbommat. Luften var tunn och sval. Ändå kändes den instängande.
''Är det där Kronos?'' sa jag ljudlöst och tog nyfiket ett steg mot kistan.
''Well, iallafall delar av hono...'' Hazel blev avbruten av en arg Clarisse
''Kronos är en titan. Ett monster som fått Luke att förgifta Thalias träd och nu är alla i lägret i fara. Dessutom kommer Thalia dö om vi inte gör något åt det''
Salivet yrde då krigets dotter talade och irriterat torkade jag bort en droppe som hade stänkt ned på min fräkniga näsa.
''Vi hittar geten och plädden. Sen kan vi leva haleluja'' Med ett lyckat försök att inte rysa gick jag ut ur rummet och möttes än en gång av det tomma lilla utrymmet med utsikt över oceanen.
Stora lastlådor stod staplade på varandra i blått plast och med stora, tryckta bokstäver på som jag inte hade lusst att bry mig om.
Clarisse och Hazel kom strax bakom mig och molnhjärnan tittade försiktigt upp för den lilla trappa.
''Vi kör samma metod som du gjorde på killen, Nema'' mumlade Hazel och drog sig nyfiket, med draget svärd, uppför trappan.

Att ta över kryssningsfaryget med den skrikande Prinsessan Andromeda på fören var way to easy.
Det gjorde mig misstänksam.
Det är en fälla, tänkte jag, men tryckte sedan bort tanken.
Blonda krullhuvudet trodde förhoppningsvis att vi var ett skämt. Att va var tre andra idioter som anslutit oss till Kronos.
Hah.
Glöm och dröm, sweetheart.
Luke verkade dock väldigt angelägen att få oss att gå emot våra vänner (that'll never happen, hun) och jag antog att Clarisses krigiska sinnen och min och Nemas farsa var faktorerna till varför.
Och det sög.
Nu var min Varför-du-inte-vill-vara-Zeus-dotter-lista så lång att jag tappat räkningen på alla punkter och anledningar.
Jag hade varit så inne i mina egna tankar att jag inte märkt monstret som klivit fram och blockerat mittgången förrän jag kände att mina hårtoppar fattade eld.
"N-NEMA!" ropade jag och som tur var fattade hen vinken och mina hårtoppar sköljdes med vatten som kom ut ur hens fingertoppar.
Snacka om goals.
Men vi hade större problem nu.
Som att en stor, vampyr med åsnefötter och eldpiska stod framför oss.

Jag hade alltid undrat hur vampyrer verkligen såg ut. Liksom i Twilight-serien var dem som dödliga, men hundra gånger så vackra plus hud som marmor.
Enligt young Dracula, så var dem ovanligt bleka, mörka ögon och klassiska huggtänder.
Men synen av monstret som stod framför mig var inget liknande. Inte ett dugg formlig såsom vampyrer räknades som.
Ett metalliskt och ett getben, plus hår som flammor och ett sånt där hemskt vackert-så vackert att det var fult- ansikte.
Hon-jag antog att det var en hon- snärtade till med en piska av silver på hennes stövlar vilket gav resultatet till ett kliiiiing som fick mig att rysa.
''Jag har alltid undrat varför man säger att blondiner är knäppa, hjärnlösa töntar. Nu har jag funnit svaret'' Sa monstret-som jag hade klurat ut var en empusa- med en metallisk röst.
''Jag har alltid undrat varför empusor är såå väldigt fula, jo nästan likt en satyr. Förutom att satyrer faktiskt har stil.'' Spottade Hazel surt och viftade med sin fria hand.
''Åh det där var droppen'' för en sekund flammade empusans ögon till-och liksom sig själv att se ut som en vanlig tonårs tjej i mitten av hight school.
''Kom igen hurru. Jag är Nema det där är Märta och Hazel. Luke hämtade oss...'' Mitt försök till skådespeleri gick ganska bra förutom att jag var störtsäker på att jag inte skulle vara välbevarad då jag kallat ett Ares-barn för Märta. Det var lite för att retas-och för att jag behövt utstå stötar från ett elspjut-annars så var Märta ett schysst namn.

Jag absolut hatade när folk kallade mig dum blondin
Och Clarisse hatade att Nema kallade henne Märta.
Men jag var på Nemas sida; Märta... ja, Clarisse skulle nog döda Nema, om vi överlevde, vill säga.
Och empusan hatade tydligen att kallas ful.
"Ursäkta dig, det är Nema som står för vattendropparna på mattan", muttrade jag argt. Den här fula empusan med ett getben var bara slöseri på vår tid.
Empusans blick borrade sig in i min själ.
"Kelli", presenterade hon sig som, fortfarande med blicken fäst på mig. En sekund förändrades hon till en söt high-school tjej med cheerleaderdräkt, men när jag blinkade var hon som vanligt.
"Kelli?" fnös jag. Det namnet passade bättre för en cheerleader än en galen empusa med ett getben. Kelli måste ha sett att jag kollade på hennes ben, och hon blängde mer mordiskt på mig.
Nema fake-hostade för att avbryta vår staring-contest.
"Jo, alltså, jag Märta och Hazel har blivit hitskickade av Ärrfejs- eh, Cast- jag menar, Luke" jag hörde att det tog mycket av Nemas ansträngning genom att säga hans namn "och vi ska vakta korridoren."
"Märta", muttrade Clarisse och kastade en mördande blick mot Nema.
Jag svär, att om blickar kunde döda skulle hen varit en askhög vid det här laget.
Kelli kollade misstänksamt på oss.
"Okej", sade hon skeptiskt. Nemas pokerface och allvarliga blick var verkligen legendariska. "Jag ska kolla hur många bitar av Herren som kommit upp från Tartaros", sjöng hon (det lät som en gammal ångmaskin som hostade upp rök), innan hon haltade iväg på sitt getben.
"Jaha", sade jag. "Ett problem mindre - för tillfället. När Kelli märker att vi inte joinat dem ligger vi illa ute. Underbart, eller hur?" Och så fortsatte vi att utforska övervåningen.

Vapen låg i plastlådor som var placerade här och var. Monster vandrade runt med stora spikklubbor eller andra överdrivna vapen som skulle ha fått Stolls att undvika pranks på en vecka.
Flera empusor stod i ett hörn och fnittrade åt varandra som sent resulterade till att en av dem blev mörbultad.
Planen såsom jag tänkte mig; Ta över skeppet och rädda geten och pläden. Yay.
Schysst, Nema. Kommer ju fungera. Not.
Utan att tänka mig för gick jag rak in i något stort och hårigt, och som luktade värre än vad Willy brukade göra efter att ha rullat i gägga.
varelsen vände sig sakta om mot mig med ett högt morrande. En Minotaur.
''Eh, öh alltså....Hej'' började jag och klistrade på ett konstgjort leende ''inte meningen att störa i ditt...vad du nu gör. Liksom vart är toan?''
''Stö' du mej for an froga'?'' gormade minotauren och fick mig att instingktift ta ett steg bakåt då en andedräkt av fisk, blod och kött mötte mig.
''ugh. Jo du hörde ju själv. Jag antar att med dem där stora öronen kan du knappast vara döv.'' Alldeles försent upptäckte jag vad jag sagt.
Minotauren ställde sig så nära mig att jag kunde känna värmen utstrålas. Innan han han göra någonting som skulle ha mosat mig tog ett kraftigt grepp mig i armen och drog mig bort från tjurtypen.
''Clari...Märta'' muttrade jag och drog åt mig handen. ''Släpp mig fjärta''
La Rue gav mig en mördande blick innan hon tittade på minotauren.
''Jag tar dvärjen till toan.'' sa hon och vatten stänkte upp på henne.
Hazel syntes inte till-jag antog att hon utforskade någonstans.

Jag tappade bort Clari-, eh, MÄRTA, och Nema.
Smooth, Hazel.
Really smooth.
Men ärligt - jag brydde mig inte.
Inte just nu, i alla fall. Mitt tankesätt ändras nog om jag möter ett monster.
Fast, let's not think about that.
Det förstör mitt humör.
Nynnades på Celine Dions My Heart Will Go On(don't mind, jag kom bara att tänka på den när jag var på kryssningsfartyg) utforskade jag en okänd våning med röd heltäckningsmatta.
Heltäckningsmattan var så dammig att man såg fotspåren från folk som varit här, men det hade tydligen inte varit någon här på ganska länge då fotspåren börjat damma igen.
Någonstans i bakhuvudet sa en röst åt mig att inte gå dit, för de skulle som om någon varit där.
Därför gick jag in i korridoren med röda mattor.
Den borde ha varit mörk, med tanke på att det inte fanns några fönster, men på något sätt såg jag allt lika tydligt som om dagsljuset lyste upp det.
Jag kikade in i dörrarna; det var öde i varje rum. Dammiga sänglakan, resväskor... kläder.
Jag suckade.
Inte intressant.
Så jag tog en annan korridor och det första jag möttes av var
Castellan.

''Du är så en sån jäkla idiot Clarisse'' muttrade jag och klampade irriterat efter La Rue under däck. Hon hade tagit mig till en toalett vilket retade skiten ur mig.
Plötsligt stannade hon upp, vände sig mot mig och viftade med händerna.
'' 'Kom nu Fjärta! Åh Märta Pärta!.' Det var rätt åt dig sjöborre!''
Utan att ta notis om Clarises 'skådespeleri' fortsatte jag i den upplysta korridoren-fråga inte why, det finns inga fönster.
Plötsligt greps jag av en nervös omtanke för Hazel. Vart hade hon gott? Jag kunde bara hoppas på att hon var ok.
''Castellan har en fängelsehåla'' Sa Clarisse plötsligt och förvånat vände jag mig emot henne.
Hon tittade ned för ännu en trappa-som var kortare- nyfiket.
''Va? Vi kollar in den.'' mumlade jag intresserat och innan hon han stoppa mig hade jag tagit första steget nedför trappa.
Det var inte en intressant syn, som jag möttes av. Det var precis som i såna där gamla filmer. Gallerförsedda små utrymmen.
Dem flesta var tomma. Liksom alla. Förutom en...
''Sch!!'' varnade jag då Clarisse kom fram bakom mig.
''Hyscha inte åt mig plutten'' morrade hon.
Fången som satt i en cell längre bort hade sönderslitna jeans, en slutsig, blodig tröja som man kunde se hade varit orange.
Det smutsblonda håret hade glidit ut tofsen och hängde rakt ned i ansiktet.
Jag spärrade upp ögonen då jag insåg vem det var. Hazel.