Elvira02 & WeasleyHufflepuff

''Du kommer glömma mig'' mumlade jag och försökte att inte se krossad ut ''Vi kommer inte kunna träffas'' Orden skar sig inom mig. Jag ville inte ha det så. På något tokigt sätt hade han blivit en del av mig. Tiden fick för for.
Jag märkte att Eliots ögon var våta. Men han blinkade bara bort tårarna som skulle ha fallit för länge sedan.
''Jag kan inte stanna'' fortsatte jag ''Eliot, det skulle inte vara bra för någon. Och det skulle bli svårt''
Allt jag sagt förut kändes nu omöjliga och som vita lögner. Inte bara för Eliot, utan för mig med.

Det Charlie hade sagt gjorde så ont inom mig. Jag blinkade bort tårarna som ville ut. Hon fick inte bara försvinna ur mitt liv.
"Vad som än händer så kommer jag aldrig att glömma dig." försäkrade jag henne. "Vi kan väl prata med Dumbledore, han är ju snäll. Han kanske låter dig stanna..."
Varför var jag så hoppfull? Charlie hade rätt, hon skulle inte kunna gå kvar på Hogwarts. Men ändå ville jag hitta en lösning, för det fick inte bara sluta såhär.

Jag tittade sorgset på Eliot. han gav sig inte, det var tydligt. Jag gav mig inte heller.
''Visst. Vi pratar med Dumbledore. Men... Jag hoppas det fungerar'' Mumlade jag och tittade in i den varma och sorgsna ögonen. Han var hoppfull. Hur skulle jag någonsin kunna komma över honom? Svaret var enkelt; Det skulle jag inte.
Utan att säga mer just då började vi gå i riktning mot slottet.

"Det måste fungera" sa jag och följde med Charlie mot slottet. "Ska vi prata med Dumbledore nu direkt?"
Jag tänkte på hur vi skulle säga allt till rektorn och hur han skulle reagera. Dumbledore var snäll, men var han tillräckligt snäll för att låta Charlie gå kvar på Hogwarts? Jag höll tummarna för att han var det.

''ja vi måste nog det. Jag menar, det ligger ett blodigt lik i matsalen'' jag hade inte tänkt på just det. Att det för eller senare skulle hitta liket. ''Dumbledore är en rättvis man. Det skrämmer mg''
Om han nu var sån så kunde jag bli utkastad direkt.

När Charlie nämnde den döde eleven i matsalen blev det en klump i min mage. Om lärarna hade hittat eleven låg vi illa ute, eller i alla fall Charlie. Precis som hon sa är Dumbledore rättvis, men det skrämde inte mig.
"Det går säkert bra. Om Dumbledore nu är rättvis så kommer han att lyssna på vad vi har att säga. Han kanske ger dig en andra chans om han får veta att du skulle kunna leva på djurblod istället för människoblod." sa jag och försökte se självsäker ut, fastän jag inte alls var säker på att det skulle funka.

"Mm. Kanske det..." mumlade jag till svars.
Den stora porten torkade upp sig framför oss och utan ansträngning drog jag upp den.
Det grå ljuset välkomnade oss.
Jag hade inte lagt märke till det förut men tavlorna rörde på sig.
De pekade ogillande på oss.
"Vänta det kommer nån" viskade jag. En tunnhårig man med vaktmästarrock kom trippande med ett surt ansiktsuttryck.
Jag fick hålla andan för att inte göra någonting dumt.
"Elever uppe i korridorerna!" Roppade han med en skrovlig röst som bröt sig när han såg mina röda ögon.

Vaktmästare Filch, perfekt. Precis vad vi behövde. Mitt hjärta slog snabbare när jag märkte att Filch hade sett Charlies klarröda ögon. Jag visste inte om Charlie hade någon plan på hur vi skulle ta oss förbi Filch, men det hade inte jag. I ren panik grep jag tag i Charlies handled, ifall hon hade någon plan på att göra Filch illa. För om hon gjorde det skulle hon definitivt inte få stanna. Jag kände hur Charlie spände sig. Hon var kall.
"V-vi är påväg till professor Dumbledores kontor, d-det är viktigt och b-bråttom" stammade jag nervöst.

Vaktmästaren muttrade irriterar och klampade iväg genom en svärm av förvånande svordomar.
"Han har ett fruktansvärt ordförråd." Mumlade jag och var lite glad att jag lät lite som jag hade brukat låta. Inte den där perfekta rösten utan en lite mer muttrande.
Eliot började springa upp för en trappa så jag sprang efter.
Tavlorna susade förbi och alla de färgglada kläderna de bärde gjorde att det nästan såg ut som en regnbåge av ett slag, ifall man tittade lite slarvigt.

Medan vi sprang mot Dumbledores kontor försökte jag komma på vad vi skulle säga till honom. Sanningen var antagligen det bästa alternativet men hur skulle man formellera den? Improvisation har ju funkat hittills... Jag tänkte inte mer på saken och fokuserade istället på var jag skulle gå, vilken trappa som var bäst att ta och när man skulle svänga i korridorerna.
Vi kom fram till en stor port och jag stannade och tittade på den och sedan på Charlie.
"Här är det" sa jag som om det inte alls var helt och hållet uppenbart. "Redo?" frågade jag och höjde handen för att knacka. Men så hörde jag röster inifrån och spärrade upp ögonen. Det kunde bara betyda att någon hittat elevens lik och berättat för Dumbledore. Varför skulle någon annars prata med honom så här sent på kvällen?