~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya var rädd att Kehlani skulle bli arg när Erik sa emot henne, men tvärt om verkade drottningen gilla responsen. Det ryckte lite i hennes mungipor och ögonen talade om att hon var allt annat än arg.
Kungen däremot såg ilsknare och ilsknare ut för varje ord den Letoyanske prinsen sa.
Arya tog ett lite hårdare tag om sina vapen ifall hennes morbror skulle gå till attack mot Erik.
Hon såg något oroligt på Erik efter avslöjandet om hennes kungliga blod. Skulle han bli arg för att hon inte talat om det för honom?
Det verkade inte så, Erik såg inte arg ut men Arya kunde inte tyda vilken sinnestämmning han var i.
Han har väldigt vackra ögon... Hon fick lust att slå sig själv i ansiktet efter den tanken. Fokus!
När kungen av Norr tog ett steg fram blev Arya något orolig. I hennes öron hade Kehlani inte sagt något förolämpande, tvärt om, de sista orden hade antagligen menats mer som ett tack till Erik för att han räddat hennes systerdotter.
"Söder vill inte Norr något ont så länge Norr inte vill Söder" orden kom från Aryas mun och fick inte hennes morbror och kusin att se gladare ut precis. Kehlani däremot log nu på riktigt, Arya hade citerat sin moster. Prinsessan fortsatte;
"Det gamla kriget tog slut för länge sedan, båda folken handlade fel och man kom överräns om en fred, en fred som skulle innebära att man inte längre var fiender, men ni beter er som femåringar och vägrar förstå det!"
Kungen av Söder såg ut att när som helst explodera.
"Ashiwarya..."
"Nej! Erikk har rätt! Allt det här är erat fel! Om ni inte kan lägga stridsyxan åt sidan för bara en period kommer båda folken att gå under på grund av er!"

Arya synade något misstänksamt männen som talat efter henne. Hon antog att det var Eriks äldre bröder eftersom de båda var mycket lika honom. Erik måste vara yngst kom hon fram till.
När kungen av Norr sänkte sina vapen kändes det som om en tyngd över bröstet släppte. Letoyanerna lyssnade på hennes ord -ja, på sätt och vis i varje fall- och var inte lika fientliga längre!
Men Arya vågade inte riktigt andas ut ännu, hennes eget folk måste också dra tillbaka sina taggar ifall det skulle bli något samarbete. Hon såg nervöst på sin moster, morbror och kusin och bad tyst i huvudet att de alla skulle gå med på att glömma det förflutna, om så bara för en tid.
Drottningen log inte lika mycket längre men hon såg ganska samarbetsvillig ut. Prinsen verkade lite osäker. Han såg på sin far, som avgjorde om Söder skulle sänka sina vapen, och verkade försöka avgöra vad han tänkte.
Kungen själv såg något lugnare ut, även om tänderna var hårt sammanbitna och hela kroppen spänd. Men till sist, efter en ganska lång stund av tvekan, sänkte också Söders huvudregent sitt vapen med en något irriterad suck.

Arya blev så lättad när hennes morbror sänkte sitt vapen att hon inte kunde låta bli att le stort. Hennes ögon nästan lyste när hon såg på Erik. De hade lyckats!
Men senkunden därefter slocknade hennes leende då Erik frågat henne vad dem skulle göra där näst. De hade dem inte tänkt på! Att bara komma så långt att ingen av kungarna stod i stridsposition hade känts som en omöjlighet, men nu då? Hur skulle Arya och Erik lyckas få Norr och Söder att faktiskt samarbeta med varandra?
Arya funderade. Hon såg från Norr till Söder och från Söder till Erik men var tvungen att se bort från Erik då hon inte kunde fokusera när hon tittade på honom. Han var för distraherande av någon anledning.
En liten ide kom upp i huvudet på Arya efter en stund.
"Jag tror att vi måste sätta upp regler om detta ska funka" sade högt så att alla hörde men riktade sig mest mot Erik, "Till att börja med, ingen nämner kriget eller det förflutna"

Erik tittade på Arya, han höll definitivt med om hennes förslag om regler.
"Okej, vi börjar med det som regel," sade han och tittade mot Norr, "ingen talar om det som skett tidigare. Vi håller oss till nuet och absolut ingen säger emot en annan på grund utav vad som skett tidigare. vi måste hålla oss till det som sker nu." Erik tittade tillbaka på Arya. Haa gav henne ett litet leende, han ville helst bara få se ett leende från henne. Men han vände blicken mot Söder.
"Kan vi bestämma det?" frågade han med blicken mot den äldre kvinnan som han nu förmodade var drottningen av Söder. Han hörde sin far rossla halsen, men ignorerade det och fortsatte vara fokuserad på Söders drottning.

När Erik vände sig mot drottningen blev Arya lite nervös igen. Hon var rädd att mostern skulle ta illa upp av att Letoyanen hade ögonkontakt med henne. Men Kehlani såg inte det minsta arg ut. Hon nickade kort mot Erik som ett kungligt "ja" och sedan såg hon på sin make som irriterat gjorde samma sak.
Arya log lite försiktigt igen. Även om stämningen i gläntan var märkbart spänd såg situationen ljusare ut.
Arya funderade igen. Fanns det något mer viktigt att ha som regel?
Hon kom faktiskt inte på något. Hon tittade på Erik igen som för att fråga om han tänkte på något speciellt.

Arya nickade instämmande när Erik sammanfattade reglerna. Men när han plötsligt satte sig ner blev hon väldigt förvånad. Det var så oväntat. Och när sedan den vithåriga Letoyanska kvinnan satte sig bredvid honom slog avundsjukan till i Arya igen. Varför då? Det var ju en bra sak att kvinnan stöttade Erik i det här, så varför ville Arya bara att hon skulle gå? Med en något surare min än förut satte sig Arya bestämt ner på andra sidan av Erik. Men hon blev inte sittande länge.
"Vänta..." sade hon och reste på sig igen.
Hon gick bort till Daya som fridfullt betade av gräset i gläntans västra kant. Över hästens rygg hängde tygkartan över stridsområdet Arya lite tidigare stulit från Garudiernas kung och drottning. Hon tog med sig kartan och brede ut det stora runda tyget i mitten av gläntan, mitt emellan de två kungarna.
Sedan satte hon sig ner vid Eriks sida igen.
"Nu har vi en karta, kan alla vara vänliga och sitta ner tack?" förtydligade Arya.