Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara hörde någon ropa eller skrika och hon såg en stor siluett bakom sig. Skräcken grep tag i henne än mer och hon kunde inte tänka klart, paniken var nära. Vem siluetten än var så såg hon det som ett hot, ett hot i mörkret. Hon hade inte en tanke på att det kunde vara Claurus. Ett hot mot ett annat så valde hon att gå in i huset. Kvinnan som tog sig in i huset var inte den vanliga Sidara. Hennes blick var svart av bottenlös skräck och hon verkade inte vara medveten om något. Hon märkte inte att både regnet och ljudet avtog när hon kom in, även om det regnade in på sina ställen var det tort. Det enda hennes skräckfyllda hjärna fokuserade på var att hitta ett gömställe, gömma sig för det hon hade sett utanför, för demonerna i hennes sinne, för mörkret och kanske henne själv. Hon rykte till vid var blixt som sågs och hördes utanför fönstren. Hon gick förbi en eldstad, en säng, garderober, ett bord i köket och ett kylskåp som stod på vid gavel då troligen någon redan rensat huset. Men hon fann inget att försvara sig med, inget gömställe. Hon kröp in i ett hörn bakom soffan och kröp kvidande ihop. Andetagen var rassliga och mellan kvidanden hörde man rop på hjälp, rop på Claurus.
"Claurus" kved hon fram mellan ropen på sin mor, sin far och sin syster, men ingen fanns där för henne nu.

När Claurus kom närmare insåg han att siluetten varit den av ett övergivet hus. Det stod kusligt ensamt på den vidsträckta slätten, ensligt ruttnande. Regnet tog i och han höll en redan dyblöt arm ovanför huvudet.
"Sidara?" ropade han igen när han tyckte att han hörde hennes röst inifrån huset. Han gick in. Regnet smattrade mot taket och bildade pölar där taket inte längre fanns. Han ruskade på huvudet så att vattnet skvätte och gick längre in i huset.
Han undrade vart husets förra ägare hade tagit vägen. Hade de dött? Eller hade det lämnat huset medvetet och i så fall varför? Frågorna fick honom bara att känna sig illa till mods så han sköt undan dem. Han kom in i ett förfallet kök och tog några sekunder på sig att rota igenom skåpen efter proviant, men de var alla tomma.
"Sidara?" viskade han. Han visste inte varför, men tanken på att ropa efter henne i det kusliga huset kändes fel.

Sidara hörde att någon kom in i huset och hur denne någons steg rörde sig om i huset. Spänd hörde hon vart steg och ryckte till vid vart ljud. Då hon hörde sitt namn viskas fram på ett kusligt sätt kved hon enbart till och kröp ihop än mig.
"Snälla, snälla gå, gör mig inte illa. Inte skada dem, inte snälla. Mor har just fött, far kan inte......snälla." kved hon och skuggorna formade sig till stora svartklädda människor. De skulle ta hennes far till arbete, utkallad som soldat. Mor låg i barnsäng med lillasyster och satt och vaktade. Vakade över sin familj, så som hon alltid gjort.
"Snälla, snälla." kvider hon och kryper ihop, de kunde hennes namn, de tog tag i henne. Den tunna barnakroppen drog de ut i gränden, en spark för att hon skulle hålla tyst och så stora händer som rykte av henne kläderna i mörkret, smärta, skrik och svart tomhet.
Sidara hörde skriken, men visste inte att det kom från hennes egen mun, ett bottenlöst skrik och sedan kvidande rop efter hennes familj och Claurus.

Claurus ryckte till när Sidara började skrika. Han skyndade sig fram till hennes gömställe bakom soffan och drog bryskt ut henne därifrån.
"Sidara! Lugna dig för i helvete, lyssna på mig!" sade han och försökte tysta hennes hysteriska skrikande, men hon verkade inte lyssna. Hans händer gled över hennes kropp när han kämpade för att lugna henne och han stannade upp när han kände hur blöt hon var. Hennes kläder kylde ned henne, hon var tvungen att ta av dem. Claurus förstod att det inte var lönt att säga åt henne, hon skulle inte lyssna. Med en grymtning drog han oömt av henne kläderna och slängde dem åt sidan. Han hade inget intresse av hennes kropp, så det faktum att hon var naken bekymrade honom inte. När alla kläder var borta klädde han av sig sin yukata och svepte den runt henne som en filt. Han frös inte trots att allt han bar nu var underkläder.

(Borde yukatan inte vara blöt? xD)

Sidara skrek än mer vildare då en av männen drog i henne och slet av henne kläderna. Hon sparkades, bets och slogs allt för att komma undan, men till ingen nytta.
Plötsligt slutade allt dock och hon fick något varmt om sig och hon lämnades ifred. Skriken avtog tillslut till skrällande hostningar och rosslande andetag. Hon satt hopkuren på golvet som om någon skulle slå henne och långsamt, långsamt började hon komma tillbaka till verkligheten. Sakta såg hon sig om, hon visste inte var hon var eller hur hon kom dit. Men hon var i något hus och utanför smattrade regnet och mörkret var tryckande. Framför henne fanns en kamin men som ännu inte var någon eld i och framför den...... hon ryckte till.
"Claurus?" sa hon chockat och drog filten tätar om sig som för att skydda sig från hans halvnakna jag. Skydda sig från..... Fast filten var ingen filt utan hans klänning eller vad det nu hette.
Men vad hade då hänt, varför var hon naken? Hade han våldfört sig på henne? Hon skulle inte bli förvånad, men hon trodde att han inte var sådan.
Minnesbilderna fladdrade svagt förbi, hon mindes inget från anfallet eller något. Bara.......
"Kom du efter mig?" frågade hon klentroget med ytterligare ett par hostningar. Det sista hon mindes var att hon lämnat honom vid elden.

(Ah, shit, glömde det. >.< Låt oss säga att den var sydd av en demon så att inget kunde ändra den. Så att den inte blir blöt eller förstörs typ)

Claurus hade suttit framför henne och tittat ut genom ett fönster, men när hon talade vred han på huvudet.
"Jaså, har du lugnat ner dig nu?" sade han och betraktade henne. Hon såg ut som en dränkt kattunge. Nu när hon är vaken behöver jag inte känna mig skyldig över det här, tänkte han och gav henne ett slag över huvudet. Inte hårt, bara tillräckligt för att det skulle kännas.
"Ditt pucko, vad tänkte du på? Om du blir förkyld kommer du inte att överleva en natt ens!" gormade han anklagande och slog ut med händerna. Han ställde sig upp och fortsatte muttra för sig själv medan han gick fram till kaminen och öppnade den. Det låg fortfarande bränsle i den och regnet hade inte lyckats ta sig in och fukta det. Han satt på huk och svansen piskade uppretat över golvet. På hans nakna rygg löpte flera ärr som böljade när han rörde på sig. En ask med tändstickor låg vid sidan av kaminen, men de var blöta och värdelösa. Claurus suckade och gjorde återigen upp eld med hjälp av magi.

(Haha xD Bra det ^^ )

Lugnat sig från vad? Skulle hon precis fråga då hon fick slaget över huvudet. Det kom helt oväntat och det kändes. Dels fick det henne att kvickna till än mer och dels fick den henne att åter ilskna till. Han hade ingen rätt till att varken gorma på henne eller slåss.
"Varför skulle du bry dig om det? Hur skulle jag kunna veta att det skulle börja regna." morrade hon ilsket fram som om de fortsatte det bråk de hade innan. Han verkade tydligt arg, det kunde man se på hans svans som löpte fram och åter.
"Jag lämnade dig som du ville, inte sant?" sa hon och ställde sig upp för att kunna se ner på honom. Hon kände sig så liten och försvarslös på golvet. Klänningen som hon kallade det delade sig och det syntes att även hon hade ärr likt honom, dels från arenan och andra saker. Hon skulle fråga och bry sig om hans om han nu inte orätt skrikit på henne.

Claurus morrade högt och snurrade runt på hälarna.
"Det är just det! Varför kan du inte stanna hos mig!? Är du så desperat att dö!?" röt han och slängde de blöta tändstickorna i golvet medan eldens värme sakta spred sig i rummet. Han bet ihop käkarna så att det gjorde ont och vände sig åter om. Mest för att han inte ville se hennes arga ansikte. Han var trött på sådana miner.
"Varför var du tvungen att vara snäll mot mig? Varför kunde du inte ha hatat mig som alla andra?" sade han lågt med skälvande axlar. Allt hade varit så mycket enklare då.
"Hela mitt liv har jag vetat att världen är kall och att det enda sättet att överleva är genom att vara detsamma, men sen kom du. Du kom och bevisade att jag hade fel, att plötsligt hade allt jag trott om världen varit fel. Att jag... Att det kanske inte var mig det var fel på...", viskade han och stirrade ner på sina öppna händer. Han knöt dem och reste sig upp.
"Du kan behålla yukatan", sade han med sin vanliga röst. Han stängde luckan till kaminen, sedan gick han ut.

Sidara stirrade på honom, det där var oväntat. All hennes ilska rann av henne som om det sköljts bort med regnet. Som om kylan ersattes med värme, hela rummet spreds med värme.
"Claurus." sa hon mjukt nästan bedjande, men visste inte vad hon skulle säga. Hon ville bara ta hand om honom, krama om honom och vagga honom. Här var ännu en liten varelse som hon ville ta hand om som behövde hennes hjälp. Det var först då han gick hon kunde röra på sig, yukatan som han kallade det var alldeles för stor för henne och släpade i marken. Trots värmen som spred sig behagligt i rummet följde hon efter honom. Han fick inte gå nu, nej det ville hon inte. Inte nu då hans skal fallit.
"Claurus" ropade hon efter honom och kom ikapp honom. Regnet forsade ännu ner om dem och avspeglade hela stämningen.
"Snälla du kom in tillbaka, kom till värmen så du inte blir sjuk." bad hon enträget och tog tag i hans handled. Han var bara klädd i underkläder och hur motståndskraftig han verkade vara så kunde även han bli sjuk.
"Kom" bad hon åter och desperation hördes i hennes röst.

Claurus stannade först när Sidara grep hans hand. Han såg fortfarande inte på henne utan såg envist ner på sina fötter. Han suckade djupt och följde efter lite övertalan med henne in. Väl inne satte han sig mot väggen och såg upp på henne. Det var sent, säkert runt tolv på natten.
"Jag har aldrig samarbetat med någon förut, jag vet inte hur man gör", sade han till sist och lade armarna i kors. Han log snett.
"Jag antar att du får lära mig..." Han sträckte upp armarna i luften och gäspade stort.
"... Imorgon. Du får ha på dig min yukata tills dina kläder är torra, då vill jag ha tillbaka den", sade han och sneglade på de blöta plaggen på golvet framför kaminen.