Privat med Missy

"Vad menar du med det?" undrade Dabria förvirrat och la huvudet på sned. Vilken plats skulle vara så otrolig att hon inte skulle tro honom? Han var bra lustig emellanåt, det var hon allt tvungen att erkänna.
"Du bor väl någonstans här i London, va? Jag menar: något annat vore lustigt då du inte skulle känna min morbror i såfall."

Jag kollade upp mot himlen. Försökte klura ut ett ställe jag kunde bo på.
"Det är komplicerat", sa jag och kollade på henne. Jag viste inte hur hon skulle reagera om jag sa sanningen.

"Komplicerat?" upprepade hon och såg ännu mer förvirrad ut. Hon begrep inte vad som var så komplicerat i att säga var han bodde. Kanske det var privat men det var ju inte precis som om hon skulle ta reda på hans adress för att åka på besök.

Jag suckade. Snälla rädda mig tänkte jag och kom på.
"Jo alltså jag reser runt mycket..." sa jag.

Dabria vände sig om. "Ja, men du måste ju ändå ha ett hem någonstans?" envisades hon och gav honom en misstänksam blick. "Du vet mer om mig än jag om dig och det gör mig aningen obekväm."

Jag kollade upp mot himlen igen.
"Ja, alltså det är norr i London", sa jag.

Dabria såg genast vänlig ut igen. Det var väl inte så svårt? "Trivs du där då?" undrade hon. I samma ögonblick fick hon syn på en träbänk som passligt nog stod tillräckligt nära ett stort träd som gav lite skugga. På så sätt skulle inte solen blända dem i ögonen eller lysa för varmt på deras kläder. Inte henne emot, alltså.
Dabria satte sig ner på bänken, slöt ögonen och vände ansiktet mot himlen.

Jag följde efter henne.
"Ja... det är väll okej", sa jag bara. Jag tänkte efter. "Tror du på änglar och sådant? Med tanke på att du tror på liv efter döden", frågade jag.

Dabria nickade sakta utan att vända blicken mot Jimmy. "Ja, men bara på goda änglar. Det finns knappast några som vill en något illa, eller hur?" skrattade hon, helt omedveten om att det visst fanns såna som önskade en ont.
"Tror du?" fortsatte hon efter en stund och öppnade ena ögat för att kika på honom.

"Jag... Jag tror på dem men..." Sa jag och tänkte på hur jag skulle svara. "Vissa kanske vill ont?"