{HPPRS} Lumos & Taggsvansen02

Hazel log, men leendet försvann lika hastigt när hon såg Madam.Pomfrey prata med rektorn. Hazel slog händerna för munnen och vände blicken mot Max. "Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln, annars ligger vi illa till." viskade hon.
~~
taggsvansen02

Jag nickade och kramade henne e sista gång innan jag började gå ner mot gräsmattorna och sjön. Solen strålade och det var varmt ute. Jag gick er till vattnet och såg på jättebläckfiskens armar som slängde sig runt där ute i vattnet. Jag log för mig själv och kände mig lyckligare nu än vad jag hade gjort på länge.

Hazel reste sig upp och började gå mot skolporten med ansiktet mot marken. När hon hade kommit upp till sjukhusflygeln så öppnade hon dörren. Det var tomt. Hazel pustade ut och lade sig i sängen igen. Det dröjde inte länge innan Madam.Pomfrey dök upp. "Vart har du varit?" Frågade hon. Hazel rynkade på pannan. "Vad menar du? Jag har varit här hela tiden." Svarade hon.
--
taggsvansen02

Jag satt där länge innan jag reste mig upp och började gå upp till slottet. Set hade så smått börjat skymma och solen hade flyttat sig betydligt närmare horisonten. Den var nu röd men lyste fortfarande upp. Det var lite kyligt men jag brydde mig inte utan skyndade bara på mina steg. Jag kom in i hallen kom jag p att man kanske skulle äta lite middag, en var ju ändå framdukad så jag gick in i stora salen och satte mig vid mitt bord.

Madam. Pomfrey rynkade på pannan och ryckte sedan på axlarna. "Du verkar ändå vara tillräckligt frisk så du får gå nu." Sade hon och gick iväg. Hazel nickade och bytte om till sin skoluniform innan hon slängde en blick på klockan. Det var dags för middag, så Hazel gick ner till den stora salen. Så fort hon klev över tröskeln så vände alla sina blickar mot henne. De såg forskande på henne, och några började viska med varandra. Hon kunde inte höra vad. Hazel slog ner blicken i golvet och satte sig vid gryffindorbordet.

När Hazel kom in i stora salen under middagen vände sig alla elever runt som en enda organism. Alla började genast viska men jag försökte att inte lyssna, istället reste jag mig upp och gick och satte mig bredvid henne.
"Jag vet att jag inte borde sitta här men det såg ut som om du behövde sällskap," viskade jag till henne innan jag tog lite mat och lade det på tallriken som dykt upp framför mig.

Hazel vände blicken mot Max och log. Hon granskade hans ansikte. Hazel hade aldrig riktigt lagt märke till att han var oerhört vacker. De vänliga och ljusa ögonen bjöd in henne till att drunkna, och hans bruna hår täckte för delar av hans ansikte. Hazel drog sig undan tankarna och log om möjligt ännu större. "Tack." Sade hon och började äta av maten. Imorgon var det lördag, och Hazel hoppades att de kunde umgås ännu mer.

"Såååå, vem är Hazel? Jag vet nästan inget, bara att du uppenbarligen behöver mig för att rädda dig," sade jag men rodnade och kom sedan på hur extremt traumatiserande det skulle kunna vara att ta upp det igen så jag sloog ner blicken och började genast ursäkta. "Förlåt, förlåt, förlåt... Jag tänkte inte... Jag ska gå..." Jag började resa mig upp och kände hur rodnaden försvann och bildade istället en stor och tung sten hade lagt sig i min mage och min hals var helt igenkloggad med klumpen som hade hamnat där med stenen. Mina ögon sved av tårar som ville pressa sig fram men jag slogs mot min kropp för att inte låta det hända.

Hazel hade inte ens hunnit bearbeta frågan innan Max såg ut att skämmas rejält och han rest sig upp. Hazel kände hur det sved till av frågan, men tog tag i hans hand för att hindra honom från att gå. "Max.. Alltså det är lugnt. Det gör inget. Jag vill inte att det som hände igår ska förändra någonting" Sade hon och log svagt.

"Om du säger det så..." Sade jag men skämdes fortfarande enormt över vad jag hade gjort. Jag fortsatte bara stirra ner i min mat och åt långsamt då jag inte ville göra bort mig igen så i min mening var det bäst att bara hålla tyst.