Prs med willi

Han reste sig upp så jag gömde mig snabbt bakom ett träd. Han såg orolig ut kanske till och med rädd. Jag ville inte att hann skulle vara rädd, jag ville bra gå fram och krama honom, visa att det bara var jag. jag visste dock att jag inte kunde göra det, hans kulle bara ta det på fel sätt.

Jag ville springa därifrån. Jag var livrädd. Himlen hade mörknat, det skulle säkert börja regna snart. Istället för att springa ut ur skogen så sprang jag längre in, och hoppades att vem det än var som var där inte skulle se mig.

När han sprang iväg började mitt hjärta bulta frenetiskt.
"Han får inte gå längre in." Mumlade jag och började springa efter honom. Det blev snabbt mörkare och jag kunde knapp se honom framför mig.
"CHARLIE!" Ropade jag för att få honom att stanna.
"Snälla Charlie stanna, det är bara jag!"

Jag snubblade över en stock. Mitt knä kändes varmt, och jag trodde att jag hade börjat blöda men jag kunde inte se någonting.
''Du skrämde mig'' mumlade jag, osäker på om det ens hördes. Jag kände på marken under mig för att få en minsta aning om var jag befann mig. Det var beckmörkt.

Mörkret sänkte sig snabbt och jag kunde inte längre se Charlie framför mig men jag visste att jag behövde fortsätta, jag ville inte vara ensam här ute i skogen och jag behövde hitta honom. Jag såg någon ligga en bit fram. Det var beckmörkt och jag var livrädd. När jag kom fram till honom var jag säker på att det var Charlie.
"Förlåt att jag skrämde dig. Jag visste inte ens att du var i skogen när jag gick in." Sade jag och kände hur mina tårar smetade av sig på hans kind när jag kramade honom.

Jag besvarade kramen och blev lugnare. Jag log, det var ändå rätt komiskt att vi stod här mitt i en mörk skog och kramades.
''Vi kanske borde gå tillbaka'' sa jag.

Jag nickade även om jag visste att han knappt kunde se mig och sedan började vi leta oss ut skogen. efter ett tag började skogen bli ljusare och när vi kom till en liten glänta satte jag mig ner på en sten för att andas.

Jag ville säga något, be om ursäkt. Men det skulle säkert bara bli pinsamt. Så jag låtsades som ingenting. Innerst inne skämdes jag för hur jag hade behandlat honom.

Jag reste mig upp igen efter som att han inte verkade säga något.
"Ska vi gå upp till slottet då?" Frågade jag och började gå närmare skogsbrynet

''Eh... ja'' mumlade jag. Vad var klockan? Det var fortfarande ljust, men det var trots allt sommar. Hoppas inte att jag har missat massor med lektioner, jag ville inte försämra mig i något ämne.