PRS Med Moa G

"Visst! Okej, jag går med dig. Men spring inte väg när du ser en trasig klädnad på mig" sa jag och log.

"EEK! NI KOMMER ATT GÅ MED VARANDRA!" skrek jag.
"Om bara jag hade någon att gå med..."

"Du kan ju alltid fråga Pax!" sa jag och samlade ihop all tvätt och gick iväg för att tvätta den.

Jag rodnade och tittade ner i marken.
"Så du gillar Pax..." skojade Arthur.

Det gick några timmar och det var ungefär en timme kvar tills balen skulle börja.
"Vad ska jag göra? Jag har ingen klänning till balen!" Sa jag och gick fram och tillbaka i köket hemma hos min mamma.
"Zenith, ta det lugnt!" Sa mamma.
"Men jag har ingen klänning!" Sa jag.

Jag hade den rosa, långa, sidenklänningen på mig, och håret i en flätad "bulle". I "bullen satt en bjällra fastknuten. Jag hade självklart inga skor på mig - så långt skulle jag aldrig gå. Det skulle inte fungera, jag skulle redan chockera de flesta vid hovet, de visste att jag vägrade ha på mig långa klänningar om inte i högst formella sammanhang. Jag satte mig på sängen i mitt rum, (Uther tyckte att jag inte skulle låna en säng om jag skulle fortsätta att jobba som rådgivare åt Arthur ibland) och väntade på att tiden skulle gå.

"Zenith, ta det lugnt och låt mig förklara!" Sa mamma och tog tag i mina axlar.
Jag suckade djupt.
"Förlåt... Jag är bara stressad!" Sa jag.
"Jag förstår, men som jag sa, det finns en sak jag måste förklara" sa hon.
"Och det är?" Sa jag.
"När du var 14 och började hjälpa till på slottet visste jag att du skulle falla för Arthur, och jag förstod att ni skulle skapa en speciell relation till varandra. Så jag sydde en klänning, till det här speciella tillfället!" Sa hon och öppnade en garderobsdörr och där hängde en lång vit klänning med glitter. Jag kände hur jag tappade hakan och mina ögon började tåras.
"Mamma! Den är fantastisk! Tack så jättemycket" sa jag och slog armarna om henne.


Hur jag tänker mig klänningen

Jag var så uttråkad. Jag låg på min säng och tittade på mitt rum.
Det var blekrosa väggar, med blommor tillmålade, en gigantisk säng, en soffa, ett bord, och taket var blått och hade moln.
Hur kunde jag få ett så fint rum? Varför fick jag bo på slottet?

Jag skyndade mig upp för slottets alla trappor mot salen jag visste att Lydia skulle sova i. Jag knackade hårt på dörren innan jag gick in. Det första jag gjorde var att hålla upp klänningen.
"Vad säger du?" sa jag och log brett.

Jag flämtade till.
"Du ser helt fantastisk ut!" utbrast jag.
Jag undrade samtidigt vad hon skulle säga om min klänning, den satt säkert jättedåligt på mig, men jag undrade mest var hur hon skulle tycka om att den faktiskt var lång...