Hon den där Lacey

Jag tyckte det var jättebra beskrivet med Snape och lektionen. Jag vill också höra mer!

Kapitel 13

Darchelle Ardélle... Lacey Cotherbye, Darchelle Ardélle, Lacey Cotherbye.
”Lacey…? Lacey?”
Lacey hoppade till och tittade upp från läxan i talmagi som hittills bara var ett tomt pergament.
”Öh… ja…?” Frågade Lacey.
”Vad är en månsten?” Frågade Ron och tittade lidande på henne.
”En månsten är en vanlig ingrediens i en trolldryck”, sa Lacey och tittade tyst på pergamentet framför sig. Det skulle aldrig gå att göra klart läxan, inte nu. Hon suckade och stoppade ner det i väskan.
”Lacey… jag, jag tror att det är något du måste se”, mumlade Hermione och räckte över ett exemplar av The Daly Prophet.
TVÅ AORORER FRÅN FRANKRIKE MÖRDADE stod det som rubrik. Lacey började att skaka.
”Det var igår kväll som den förfärliga nyheten kom ut till allmenheten. När Cornelius Fudge skulle komma på besök och dricka te som han upptäckte det.
”Det var helt mörkt och dörren stod öppen så jag gick in”, säger Han och rätar till sitt plommonstop. ”Jag gick in vardagsrummet och såg de två aourorena ligga mördade på golvet”, säger han och vrider på händerna.
Paret har en tretton årig flicka på Hogwarts Skola för Häxdom och Trollkonst. Lacey Cotherbye.”
Lacey kastade ifrån sig tidningen och stirrade på bordet. Hennes föräldrar var mördade nu. Hon hade inget, inget förutom Harry, Ron och Hermione. Hon hade haft tankarna snurrande i huvudet men hon hade varit för skrämd förut. Det skulle vara mycket lättare om allt bara tog slut. Men hon hade Harry. Men hon hade inga föräldrar. Lacey kände tårarna och kunde inte hejda dom. Hon lät dom rinna och Harry kom fram till henne. Han kramade henne.
”Harry… det, det är en sak… en sak jag måste göra”, sa Lacey och reste sig upp. Hon hade bestämt sig.

Jättejättebra!

Tack!

Wow! Du får nobelpris i år igen!

Kapitel 14

Harry reste sig upp för att följa efter Lacey men Hermione hindrade honom.
”Nej! Harry, hennes föräldrar har dött, låt henne få vara ifred”, sa Hermione. Ögonen var fulla av tårar.
Harry suckade och satte sig ner igen.
”Jag… jag visste inte att hennes föräldrar var från Frankrike”, mumlade Ron.
”Det var nog meningen”, sa Hermione och tittade på Harry.

Tiden gick långsamt men till slut blev klockan elva och Lacey var fortfarande försvunnen.
Harry reste sig upp och gick till pojkarnas sovsal. Han drog fram osynlighetsmanteln och marodörkartan.
”Jag svär högtidligt att jag har rackartyg i kikaren”, sa Harry och såg på kartan. Laceys prick var utanför astronomi tornet. Han satte på sig osynlighetsmanteln och skyndade sig ut.
Han skyndade sig ner för marmortrapporna så fort han vågade och ut över gräsmattan. När han kom fram till astronomitornet och såg Lacey. Hon låg ner. Först trodde han att hon sov men sedan såg hon hur stilla hon låg och trasig hon var. Det rann blod ner för hennes panna. Harry föll ner å knä framför henne. Det kändes som att någon slet ur hans hjärta och alla andra inre organ. Lacey var död, död, död. Osynlighetsmanteln hade glidit av honom och han hörde springande steg bakom sig. Ron och Hermione dök upp bakom honom.
”Vad?” Frågade Ron och satte sig ner bredvid Harry.
”Hon… hon… är död”, sa Harry tyst. Hermione kved till och föll också ner på knä. Lacey var Död.

Åh herre gud, Prim! You are killing me! Du måste berätta för mig hur du kan skriva så bra!
RIP Lacey!

Tack!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥

Jättebra skrivet

Åhhhhhh så bra, fast så sorgligt ♥ ♥