D.A:s rollspel

-aaaaaahhh!!! Vart var hon egentligen? Nu börgade mitt tålamod svikta regält. Jag hade sprungit i korridor äfter korridor men nej, ingen Hermione. Jag tog upp min klocka som föreställde den gyllene kvicken som hängde i en kedja runt min hals. Jag blev häpen när jag såg vad den var, halv 7. Jag hade börjat leta efter henne halv 6. Det hade gott en timme!
-aaaaaaaaaaaa!!!! Jag hörde en röst som skrek högt en bit från mig. Jag hoppade till och sprang dit jag hört rösten. Där på golvet framför mig låg Hermione på golvet med blod i pannan.....

Jag ansträngde mig för att ha uppe ögonlocken och hålla kvar blicken på Joe.
"Jag tror det." svarade jag så att det knappt hördes.
Men han verkade ha hört det ändå.
Tillslut gick det inte längre. Mina ögonlock föll ner för mina ögon och det började pipa i mina öron.

Jag visste att han ljugit! Jag sprang och hämtade Madam Pomfrey som varit på middagen så fort som möjligt jag hade panik var det allvarligt!? Jag skulle inte ha tröttat ut honom genom att vara en idiot och prata med honom när han behöver vila! Jag slog mig själv mentalt i huvudet precis innan vi kom in i rummet och jag såg Draco's stilla krop och paniken tog över igen. Madam Pomfrey gick bort till honom medans jag stannade vid dörren så att ja inte skulle vara i vägen.

Jag står och diskar medans jag visslar tyst på en melodi. Harry kramar om mig bakifrån och jag ler lite när jag kysser min hals. Jag sköljer händerna i kranen och torkar av vattnet på förklädet som jag har på mig. Harry knyter upp snöret som håller ihop det i ryggen och lägger det på diskbänken. Han tar tag i mina armar och styr ut mig på vardagsrumsgolvet och börjar att dansa med mig.
Jag flinar lite mot honom och dansar sedan med. Vi avslutar vår dans med en snurr och en kyss. Jag skrattar och kramar om honom.

Jag vet att man inte ska svika folk men jag har stått här i typ en timme nu och jag har inte så super mycket tålamod så jag går och letar efter Freddy som för hoppnings vis hittat Hermione, jag går i korridor efter korridor men så hör jag någon skrika på hjälp jag skyndar mig att följa ljudet och skriker
- Freddy är det du?
- Ja hjälp Hermione har trillat!
Jag kände hur blodet rusade genom min kropp jag måste hitta dom tänkte jag
- Var är du? skriker jag
- I korridoren utan för försvar mot svart konster klassrummet svarar Freddy.
Jag springer så fort jag kan och tar en genväg som går snabbare för vid detta laget kan jag många genvägar genom slottet när jag äntligen kommer fram så ser jag att Hermione ligger medvetslös med ett blodigt sår i pannan bredvid sitter Freddy och ser skräck slagen ut
- Vi måste få henne till sjukhusflygen säger jag.
Vi hjälp åt att försiktigt bära henne till sjukhusflygeln.
När vi äntligen kom fram så la vi Hermione i en av sjukhus sängarna.
- Gå och hämta Madam Pomfrey säger Freddy
jag gör som jag blir tillsagd och springer fram till hennes kontors dörr, jag knackar och knackar och knackar tillslut öppnar hon och frågar
- Vad vill du?
- JominvänHermioneharskadatsigochärmedvetslös säger jag snabbt
- Va? svarar hon
- Min vän Hermione har skadat sig och ligger medvets lös i en av sängarna där borta säger jag och pekar.
Det fick liv i henne och hon springer iväg mot Hermiones håll, jag springer efter.
När vi kommer fram frågar Madam Pomfrey vad som har hänt.
- Jag vet inte jag bara hittade Hermione så här på golvet i korridoren och så hittade Miu oss också tog vi henne hit svarade Freddy
- Okej det var bra att ni tog henne gå och lägg er nu! säger Madam Pomfrey
- Men... säger jag och Freddy i kör.
- inga men!
Vi går i tystnad tillbaka till sällskapsrummet men innan vi går till sovsalarna så bestämmer vi att vi ska hälsa på Hermione det första vi gör imorgon.

Jag ligger i sjuksalen. Hur kom jag hit?
- Draco, skrek jag.
Nu bröt jag ihop. Måste Draco vara en så stor idiot. Fattar han inte att han gör mig deprimerad. Det är svårt att vara Dracos syster. Han är så himla komplicerad. Det är inte lätt. Jag har alla lektioner som går att ha och måste använda en tidvändare. Jag är nog stressad som det är. Måste Draco nästan drunkna och undvika mig som om jag vore pesten. Jag försöker hjälpa honom men han tar inte emot hjälp. Jag har nyss ramlat när jag var som mest lessen. Jag har förlorat mycket blood.

Jag vaknar i sjuksalen. Ingen står bredvid mig. Bredvid min säng ligger någon annan, där är en hel hög med människor som gör oroliga miner. Jag hinner bara se en liten skymt av ett vitt ansikte, jag ryser. Jag tänkte precis stänga ögonen när jag såg jag några stirra på mig. De ropar på sjuksköterskan. Jag är inte vaken utan mellan gränsen på att jag svimmade. Jag såg mej yrt omkring mig. I bakgrunden hörde jag sjuksköterskan diskutera mig. Jag såg äntligen killen i ögonen. Killen log svagt. Killen var Draco! Han var inte vid medvetande.

Jag vaknade igen och jag vet inte alls hur länge jag har varit borta. Joe var inte kvar vilket gjorde mig lite ledsen, av någon anledning. Men Hermione var där.
"Hermione." viskade jag och kollade på henne.
Tårarna brände bakom ögonen.

- Draco. Jag älskar dig korkskalle.
Jag krammar honom och han krammar tillbaks. Vi gråter och skrattar på samma gång.
Jag gråter och viskar hans namn om och om igen. Det kändes bra att vara vän med Draco igen.
- Du måste inte drunkna för att få uppmärksamhet vet du.
Du kan prata med mig. Det är lättare.
Han ler sitt snedda leende. Jag sätter mig bredvid honom och vi pratar långt in på natten.
- Följer du med till Hogsmeade nästa helg.
Han nickar och jag ler lättat. Vi ör sams igen. Äntligen!

Jag ville bort. Leva som någon annan. Jag önskade att jag inte levde ett ögonblick. Varför var jag alltid utstött, ensam och oturlig. Jag hade inga vänner, och jag hade försökt få några. Allt var skit. Jag kunde inte tänka. Allt brände i mig. Jag kunde knappt gråta. Men sorgen var starkare. Jag hörde syftningar, om de var mina eller någon annans brydde jag mej inte om ett skit. Till slut somnade jag.