Prs med Wolf

Anaid var påväg att bryta ihop. Vad skulle hon göra nu? Tänk om både Rascal och Minosa dödades! Då fanns det ingen mer i världen hon kunde kalla för vän. Riktig vän i varje fall.
"Anaid?"
Anaid rykte till.
"Anaid vad gör du? Vem var det där? Vad är det som händer?"
Anaid vände si om och såg in i personen bakom hennes ögon.
Astrid. Anaids Hovdam.
Astrid backade.
"A..a...Anaid! Dina ögon! Dem är gula!"
Anaid nickade.
"Jag vet" hon tog ett steg mot Astrid, "Astrid, hjälp mig annars kommer två personer jag bryr mig mest om i hela världen antagligen att dö"
Astrid backade ett par steg.
"Milady, vad kan jag göra? Ni vet att jag enbart är en enkel hovdam"
Anaid såg djupt in i Astrids ögon.
"Hämta hit min yngste bror och minst tjugo soldater"
Astrid såg förvånad och rädd ut.
"Me...men...,milady, vad...hur?"
"Snälla gör bara som jag säger!"
Astrid blev stum, men nickade och rusade upp för en trappa.
Anaid visste att Rascal inte hade velat att hon skulle försöka hjälpa honom, men Anaid vägrade gå någonstans utan honom och Minosa.

I samma sekund Rascal steg in på borggården ångrade han att han rusat in utan en plan. Alla hamnskiftare vände sig mot honom och morrade lågt. Rascal skymtade Minosa bakom ett par lådor, hon måste ha smitit undan innan hans far hann se henne. Men det skulle inte dröja länge innan någon hörde henne eller upptäckte hennes lukt.
Rascals far var den siste som vände sig om. Han stirrade Rascal i ögonen och visade tänderna. "Jag lät dig fly, men du kom tillbaka. Du är villebråd nu. Döda honom", sade han och gjorde en svepande rörelse med handen och Rascal såg hur pilar riktades mot hans hjärta och strängar drogs bak.
Han fick panik. "Vänta! Jag utmanar dig!" skrek han och knep ihop ögonen. Han väntade på att bli genomborrad av pilar, men han förblev stående. Långsamt öppnade han ögonen. Skyttarna stirrade häpet på honom.
"Vad sade du...?" viskade hans far och tog ett steg närmare. Rascal tog ett steg bakåt och svalde. "Jag utmanar dig för platsen som ledare", svarade han och försökte se stor ut. Rascals far skrattade tillgjort. "Okej. Utmaningen antas. Backa undan soldater. Hälften av er stannar här, resten dödar människorna i slottet", röt hans far och hälften av hamnskiftarna försvann omedelbart in i slottet, den andra hälften bildade en ring runt de båda och antog vargform. Rascals far gick ned på knä samtidigt som Rascal och i samma stund de reste sig igen var de hotfullt morrande vargar.

Det tog en tog en stund för Astrid att lyda order. Anaid hade just börjat undra om Astrid hade blivit dödad.
"Jag hämtade så många jag kunde, milady, men jag kunde inte hitta er bror, han och de andra har precis börjat upptäcka vad som händer" flåsade Astrid när hon kom.
Astrid hade bara lyckats hitta femton soldater och en av dem såg ut att redan stött på ett gäng vargar - hans ansikte var alldeles blodigt och han såg ut att när som helst kunna falla ihop -.
Anaid suckade och tog en dolk ur en av soldaternas bälten.
"Så, okej, Astrid, fly så fort du kan från det här slottet, spring ut i skogen, det är en order, ni andra följ mig"
Astrid såg förvånad ut men sade inte emot utn vände på klacken och rusade därifrån.
Anaid såg på sin lilla skara krigare.
"Nu ska vi rädda en varg"

När Anaid och soldaterna kommit fram till Rascal och vargarna fick Anaid panik.
Det fanns hur många hamnskiftare som helst här, inte en chans att Anaid och soldaterna skulle klara av alla dem här. Men det var inte det värsta;
Rascal och hans far stod inuti en ring av alla vargar och såg ut att duellera med sin far!

Vad Anaid inte lade märke till var att hennes far och två äldre bröder med omkring femtio soldater var påväg in till platsen samtidigt som hon.

Världen tycktes hålla andan. Det enda som betydde något var han och hans far. Båda morrade och Rascal kände hur pälsen stod på ända. Hans far reste ragg och cirkulerade runt honom. Plötsligt gjorde han ett utfall.
Rascal hoppade undan precis innan hans fars käftar hann sluta sig runt hans framben. Några av de övriga vargarna skällde upphetsat och hejade på deras ledare.
Rascal försökte sig på ett liknande anfall, men hans far fångade honom i nackskinnet och slungade iväg honom en bra bit. Rascal slog i marken med ett gläfs och innan han hann resa sig var hans far över honom.
De brottades och Rascal försökte desperat undvika hans fars huggtänder. Med all kraft han kunde uppbåda sköt han ifrån med bakbenen på faderns buk och fick av honom.
Han blödde från ena örat och pälsen var röd och ruffsig i ansiktet och på halsen. Ena frambenet hängde i en konstig vinkel. Hans far var helt oskadd. Rascal hade inte en chans. Det enda han kunde göra var att välja sin död.
Skulle han möta den i hans fars tänder eller i varghopens? Rascal skulle just ta ett språng när en pil flög över hans huvud och träffade en åskådande varg i bröstet.
Panik utbröt och i kaoset lyckades Rascal hasa sig iväg från fadern som ursinnigt fångade pilar i luften.
Vart kom angriparna ifrån?

Anaid grät. Hon såg Rascal skadas av sin far. Hur kunde någon göra så mot sin egen son?
Anaid visste att hennes far inte skulle vara särskilt vänlig mot henne i samma läge, men han skulle definitivt inte försöka döda henne med sina egna händer och fötter på det sättet.
När pilarna började regna upptäckte Anaid sin far på andra sindan vargarna.
Även om Anaid ville att vargarna skulle dö kunde hon inte tillåta Rascal gjorde det.
Hon måste stoppa honom!
"Far!" skrek Anaid, "Sluta! Stopp! Nej!"
Alaric tog ingen notis om sin dotter. Anaid måste stoppa honom fysiskt.
Hon försökte ta sig förbi kaoset i mitten och närmare hertigen. Men det gick inte. En pil svichade förbi hennes kind och träffade en varg i benet.
Anaid såg Rascal släpa sig bort från tomulten. Hon måste göra något för att rädda honom!
Känslorna exploderade i Anaids hjärta. Och utanför hennes kropp. Hon skrek så att hon trodde halsen skulle gå av.
En vibration for över slottet och alla dess ägor. Marken skakade och många trillade omkull.
Till sist slutade Anaid skrika och vibrationen avtog.

Det blev dödstyst.

När skrikandet började trodde Rascal först att hans skadade öra spelade honom ett spratt, men när alla andra också verkade märka det tvivlade han på det.
Marken gungade plötsligt, men han var inte säker på att det bara berodde på skrikandet. Han kunde inte längre höra något. Alla var tysta och väntade på vad som skulle ske.
Men Rascal såg inget av det. Det enda han såg var pil änden som stack ut ur hans bakben och spåret av blod han lämnat efter sig. Sedan försvann världen och han sjönk in i mörker.

Hela kroppen värkte. Anaid kunde inte tänka, hon bara stirrade dumt ned i marken. Pilregnet hade avtagit och alla stod tysta.
Efter vad som kändes som en evighet såg Anaid upp från marken.
Hon mötte sin fars blick. Ilskan och hatet i hertigens ögon blixtrade så enormt att Anaid blev förskräkt.
Han visste om det. Nu visste han vad hon var. Han ville döda henne.
Anaid såg bönfallande på sina bröder. Ingen av dem ville möta sin systers ögon.
Anaid såg sin far viska något till en soldat bredvid sig. Soldaten spände sin båge och riktade den mot Anaid.
Pilen svischade genom luften men Anaid hann undan. Pilen träffade marken.
En ny pil riktades mot Anaid och den här gången skrapade den hennes kind.
Hon hade inget val längre. Hon drog en kniv ur närmaste soldats bälte, men precis när hon skulle kasta den dök en ny, mycket viktigare tanke upp i huvudet.
Rascal.
Anaid släppte kniven och såg sig om. Rascal låg medvetslös några mete i från henne. En pil stack ut genom hans bakben och ett spår av blod låg bakom honom.
Anaid grät ännu mer än förut nu.
En pil svischade förbi och tog med sig en stor bit av hennes underarm. Men Anaid tog ingen notis om den. Det ända hon kunde tänka på var Rascal.
Anaid rusade fram till honom utan att bry sig om de hundra blickar som såg på henne.
Snyftande sjönk hon ned på knä bredvid Rascal.
Hon försökte dra ut pilen ur hans bakben, men den satt för djupt, det behövdes en riktig läkare för att göra det. Eller åtminstånde någon form av hjälp medel.
Magi.
Med sina sista magiska krafter drog hon ut pilen ur Rascals ben.
En ny pil svischade förbi henne, men denna gång tog de med sig en stor bit av hennes klänning och rygg.
Anaid skrek men gjorde ändå ingenting för att försvara sig.
Hon kunde bara sitta där med Rascal och vänta på sin dom.

Oj, den blev väääldigt lång......

Som genom en dimma kände Rascal hur någon satt tryckt mot honom. Han kunde känna den söta doften från en ung kvinna, men han kom inte ihåg hennes namn.
Han kunde inte röra sig. Han kunde inte ens öppna ögonen för att se kvinnans ansikte.

Samtidigt spurtade två vargar genom staden.
En ljust brun och en nattsvart. Aimil knuffade till sin bror och han ökade farten. De hade väntat i skogen efter att ha blivit märkta som förrädare när en människa som doftade av Anaid sprungit förbi dem med andan i halsen.
Det var då de misstänkt att något gått fel. De hade sprungit genom halva staden när skrikandet genomborrat deras öron. Sham skymtade slottsporten och såg hur vargar och människor alla tittade på en punkt på marken.
Aimil upptäckte det först och meddelade sin bror. Vänner. Skadade, behöver hjälp. I ett språng förvandlade sig syskonparet och utnyttjade åskådarnas förvirring för att kunna rädda Rascal och Anaid. Aimil drog upp Rascal och hängde hans livlösa kropp över axeln samtidigt som Sham tog Anaids arm och vårdslöst drog med henne.

Anaid märkte knappt vad som hände. Hon var helt tömd på energi. Hon slutade inte att gråta och såren på hennes arm och rygg blödde för fullt.
När Sham drog upp henne snurrade allt i huvudet på henne.
När de kommit utanför slottsområdet svischade en ny pil bakom dem men den var flera meter bort.
Anaid snyftade och kved under resan och när de till sist stannade i gläntan vid bäcken kunde hon inte längre hålla emot.
Allt blev svart och hon föll in i en djup, tyst dimma i gräset.

Sham släppte taget om Anaid då hon föll ner i mossan.
Han skulle just böja sig ner och väcka henne när Aimil lade en hand på hans axel och suckade. "Ärligt talat brorsan, du vet ingenting om kvinnor. Låt henne vara, hon behöver vila." Sham snörpte på munnen åt förolämpningen, men gick därifrån. "Har du ens tänkt på oss? Vi är förvisade, utstötta, villebråd! Vi kan inte stanna här, flocken kommer döda oss", sade Sham och slog ut med armarna. Aimil spände ögonen i honom. "Tror du att vi kan gå vidare när de ser ut så där? Deras sår behöver läka innan vi kan fortsätta. Dessutom kommer kampen på slottet hålla på ett tag och när det är över kommer flocken att se över sina skadade i lägret. Det dröjer minst en vecka innan någon hittar oss. Gå iväg och skaffa ved till en brasa, när du kommer tillbaka ska jag hämta växter till deras sår."