Låt mig dö!

Oooooooooo superbra!!

JÄTTEBRA! Men sorgligt....

Superdupermegabra!!! Sorgligt... Jaaa! Lägg gärna ut en ny ff!

Tack för alla snälla komentarer! Blir alldeles varm i hjärtat!

Lolly!!
ellisen05
The trumpet witch
Hermionez-04
Piggelinisen

Kapitel 14
"Var det här riktigt genomtänkt Debby" tänker jag när jag faller ner mot stengolvet. "Kunde jag inte bara sagt tack för att ni nästan tog livet av er för att rädda mig" Fallet är långt och jag hinner tänka innan jag slår i golvet. Men jag slår aldrig i golvet. Jag faller ner i en djup matta, som någon måste ha trollat fram.
-Debby, vi älskar dig, säger Nooras röst. Jag se henne inte. Allt är bara suddigt. "Debby, svara, snälla." Viskar hennes röst.
-Jag lever, viskar jag knappt hörbart.
-Tack gode gud, hör jag hur Merida viskar. Hennes smala beniga kropp kommer fram och lyfter upp mig. "Vi tar henne till sällskapsrummet. Hon ska inte behöva vara i sjukhusflygeln längre. Jag känner hur hon börjar gå och jag hör en massa viskande röster bakom mig, men jag vill inte veta vilka det är som viskar.

Dagarna före jul, lever jag som i trans. Det känns konstigt att gå till vanliga lektioner efter det som hänt. Och vad ska mamma säga. Jag kanske får fråga henne om jag får stanna här över jul. Hon kan ju liksom inte säga nej. Eller kan hon. Jag har inte skrivit till henne på hela terminen. Hur mår hon? Känner jag henne fortfarande? Har jag blivit en annan person? Mitt huvud känns trött. Jag försöker knappt följa med på lektionerna längre. Allt känns så meningslöst. Varför ska vi lära oss allt det här om vi bara ska dö? Dö. Ordet ekar i mitt huvud. Det vill liksom inte komma ut. Det vill bara stanna i min hjärna och grotta ner sig, så jag alltid ska komma ihåg det. Vill jag ens fortsätta leva? Vad är det för mening om vi ändå bara förstör jorden och dör? Plötsligt känns det som om jag vill dö. Mer än allt annat i hela världen. Fast då skulle ju Noora bli jätteledsen. Och jag måste ju ge Hedwig en chans. Hon kanske är jättetrevlig, vad vet jag? Inget. Jag vet inget. Inget som är värt att veta. Jag kommer knappt ihåg hur jag är längre. Är jag snäll? Är jag glad? Är jag någon som bara skiter i alla andra och bara bryr sig om mig? Vi har försvar mot svartkonst nu och ska läsa ett par stycken om dödsätare och varulvar. Tänk om man skulle bli en sådan? Be en varulv bita en så att man själv blir en varulv? Eller förvandla sig till en animagus och leva som djur hela sitt liv? Jag lutar mig fram till Noora, som är helt uppe i läsningen.
-Vad är meningen med livet? viskar jag. Noora sitter bara stilla. Rör bara på ögonen som om hon fortfarande läser. Men jag vet att hon hörde mig. Jag vet det.

Hoppas ni tyckte om kapitlet!

Bra!

Grymt!

bäst!!!!!
så du slutade inte i alla fall......tack!

Braaaaaaa!!

Förresten, du behöver inte tagga mig i varje kapitel, jag bevakar

Bäst!

Tack, än en gång för alla snälla kommentarer!!!

Lolly!!
Hermionez-04
Piggelinisen
ellisen05

Kapitel 15
Lukten av gran smeker min näsa och jag hör hur Noora viskar i mitt öra.
-Debby, dags att vakna. Vi måste ner för att hälsa Hedwig god jul. Jag ler när jag hör Nooras röst. Den är ljus och fin och helt underbart vacker. "Jag vet att du är vaken" fnissar Noora och jag slår upp mina ögon. Noora sitter i min säng och hänger över mig. Hennes ögon är gröna och klara och de gnistrar av lycka. Sedan sitter vi så en stund. Hon tittar in i mina ögon och jag i hennes. Varför vet jag inte. "Kom nu" viskar Noora till sist och sträcker fram sin hand för att hjälpa mig upp ur sängen. Miley är hemma över jul. De skulle ha någon sorts julfest. Det är ganska skönt för då får jag och Noora vara ensamma. Vid sänggaveln har jag en stor hög med julklappar och Noora också.
-Vad har du fått i julklapp? frågar jag Noora och tittar på henne när hon öppnar sina paket. Ett från hennes mamma och ett från hennes pappa, ett från mig, ett från Hedwig och ett från Simon. Sedan har hon en hel hög med julklappar från hennes släkt. Jag har bara fyra paket. Ett från mamma, ett från Noora, ett från Hedwig och ett från Simon. Från Noora får jag ett paket med tio chokladgrodor, från Hedwig får jag ett guldhalsband som det står Debby på, från Simon får jag en påse Bettie Botts Bönor och från mamma får jag en halsduk. Halsduken är i Rött och guld och längst ner är det små galopperande hästar. Sedan ser jag ett större paket som åkt under sängen.
-Vad är det där? frågar Noora när jag drar fram det.
-Jag vet inte, svarar jag och börjar öppna paketet. Det är en klänning. En vacker ljusblå klänning. Den är ganska tajt, men helt otroligt vacker. I paketet finns också ett diadem. Ett som är lika blått som klänningen.
-Wow, viskar Noora. "Vem fick du den av?" Jag tittar på pappret. Det är från mamma, säger jag och ler samtidigt som jag snurrar ett varv.

När vi går ner till stora salen har jag min vanliga Hogwarts klädnad på mig. Den är fortfarande lite stor, men det gör inget. På vägen ner möter vi Jones och hans gäng. Är de också här över julen?
-Nämen tjena, tjena, tjejer, skrattar de och gör high fives. Jag ser direkt hur Noora blir arg.
-Jag vet att det var du som förgiftade Debby, säger hon.
-Skulle jag? Den snyggaste, coolaste killen i andra årskursen. Han skrattar högt.
-Ja, det tror jag faktiskt att du skulle, lilla idiot.
-Och nu blev hon uppstudsig igen. Ska jag ropa på mamma? Killarna skrattar ännu högre och deras tjuskraft ekar i korridorerna. Noora är knallröd i ansiktet av ilska, så jag vågar knappt röra mig.
-Nämen, hej Jones. Jag trodde att du skulle stanna hemma över jul. Nooras ansikte mjuknar när hon hör Hedwigs hesa stämma. Jones vänder sig om och blänger på henne.
-Och nu kom lilla snögubben och lägger sig i. Jones fortsätter blänger på Hedwig, men går därifrån.
-Vad var det där om? frågar Noora.
-De tycker om att retas, svarar Hedwig. "Men jag är så van vid att bli retad att jag har lärt mig att inte bry mig. De tycker att jag är tråkig, eftersom jag inte gör något motstånd." Hedwig ler, men det känns som om hon döljer något.