På andra sidan muren (öppet)

Liv vaknar till, hon sitter lutad mot en sten och runt om henne var hon kan se finns det döda människor. Snabbt gör hon en överskådande blick och ser en levande grupp av människorna stå samman och ge ifrån sig ljud, som om de kommunicerade? Ja, de gjorde de säkert som alla andra djur gjorde och även människor som liknade dem ute i skogen. Men något var fel var någonstans var räv? Snabbt kommer hon upp på fötter vilket resulterar i ett gnyende och hon tar sig för bakhuvudet. Det gjorde fruktansvärt ont och hennes hand blir röd. Men nu var inte det som var viktigt, hon blundar en kort stund för att motverka yrseln och börjar sedan vädra och söka efter räv. Hon ropar på honom med något slags skall och ylanden medan hon då och då vaksamt betraktar människorna.
Med vinglande steg söker hon sig tillbaka till stenraset, där hon sist såg honom. Hon finner räv, faller ner på knä och tar upp räv i sin famn. Tårar rinner längst hennes kinder då hon stänger ögonen på sin vän som nu inte längre var med henne. Snyftanden och gnyenden av saknad kommer ur hennes strupe, varför, varför var räv tvungen att lämna henne.

(AlexZz, AuroraAlexius, Selma... & Aia)

(Nu så! Fortsätta med det här rollet kanske? Jag vill se hur många hål och träd jag kan få Tristan att gå in i innan de är klara )

Tristan skakar Connors hand och ler vad han hoppas är ett varmt och trevligt leende, och inte den hopplösa grimas det känns som det är. Han låter sin hand falla när Connor släpper den. Han har aldrig varit särskilt bra på att bedöma hur länge man ska skaka hand eller kramas eller så, så han brukar följa den andra.
"Du är en av forskarna, eller hur?" frågar han och svänger lite med armarna, osäker på vad han ska göra med händerna. "Jag känner igen dig, jag tror min farbror nämnde dig. Han försökte få mig att minnas alls namn, men jag är hopplös på namn"
När han nämner sin farbror går hans blick automatisk mot platsen där han farbror ligger. Han väder tvärt tillbaka blicken mot Connor och sväljer för att få bort gråtklumpen i halsen. Han försöker klämma fram ett till leende. Hans mamma brukade alltid säga att man kommer långt med ett leende.
Ett plötsligt skall följt av ett ylande får Tristan att hoppa till. Det känns som om hjärtat ska hoppa hur bröstet på honom. I en millisekund tror han att det är ett nytt monster som kommit för att äta upp dem och att han den här gången verkligen kommer dö. Sedan inser han att det bara är den där konstiga vildningen. Han följer henne något osäkert med blicken när hon går fram till stenraset och plockar upp vad som ser ut som en död räv. Tristan kan inte låta bli att rysa till. Han har aldrig kommit särskilt bra överens med djur.
Sedan inser han att vildningen gråter. Ett svagt gnyende kommer från hennes strupe. Tristan tar automatiskt ett steg mot henne, men stannar lika fort. Han ger Connor en osäker blick, och söker sedan efter soldatkvinnan - vars namn han redan glömt, det var nog något på K... - för att se om hon vet om de borde göra något den gråtande vildningen.

(Intresserade av att fortsätta? Selma..., Aia, AlexZz, AuroraAlexius)

Sakta reser sig upp med räven i sin famn, tårarna rinner än längst hennes kinder. Räven som så länge varit hennes vän och följeslagare fanns nu inte mer. Kroppen fanns och den vilade nu i hennes famn, tårarna rinner nu än mer. Men hon kunde inte bara låta kroppen ligga. Det fanns fler döda av de andra det märkte hon. Hon visste inte vad de skulle göra åt det. Skulle de ta kropparna innanför muren, begrava dem här eller låta dem ligga?
Hon höjer sakta blicken och möter en av deras blick, mannen med hatten. Han verkade så osäker fast han var med alla dessa människor, de var i en grupp, en flock.
Ett frågande utryck kommer i hennes blick och hon ser ner på räven och sedan på honom. sedan går hon en bit in i skogen, i en liten glänta. Hon la ifrån sig räven och började rycka grästuvor och gräva med händerna. Det var mycket rötter så hon fick hugga av dem med sin kniv. Det gick inte så bra, hennes blick hade frågat mannen om hjälp. Men han kanske inte ville komma, hon visste inte hur människorna var. Hon skulle säkert klara det själv med även om det tog tid, hon hade grävt med händerna förr.

Connor hoppar till när de främmande ljuden skär igenom luften, det var djuriska ljud såklart men efter en nära-döden-upplevelse så vill han inte gärna utsättas för ännu en. Connor söker efter källan till ljudet men inser inte att det faktiskt var den udda vildingen som lät på det sättet. Det var fascinerande att en människa skulle kunna låta på det sättet och i ren reflex tog han ett steg framåt när Tristan gör det innan han möter Tristans blick och Connor inser vad han håller på med. Connor skakar en aning på huvudet men släpper inte den konstiga filuren med blicken och tar ännu något steg när denne försvinner in i skogen.

Cora har ögonen på vildingen och fnyser med en viss avsmak när denne försvinner.
"Följ inte efter, det är slöseri på energi och tid!" Cora ropar ut det här men stirrar mest på Connor som har tagit några steg mot var flickan försvann. Det sista hon behöver är en uppskakad, överdrivet nyfiken Connor som jagar efter ett okänt objekt endast för att han känner för att inte sätta sin säkerhet och eventuellt andras i första rummet framför hans besatthet med det utanför muren. Hon har ett arbete att utföra och hon tänker inte tillåta honom att vandra rakt in i skogen, det skulle vara som att ge upp sin betalning helt. Dessutom borde alla här efter attacken förstå att gå in i skogen utan skydd och utan gruppens siffror är helt vansinnigt.