En annan syn av slaget [G/PG] [SV]

Bra, meeer!

JA MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alltså, Savi, WOW!
Fantastiskt fint skrivet, jag brast ut i tårar, det var så fint! ♥

Ja det var det verkligen och vi vill verkligen ha mer annars brister nog jag också ut i tårar

Åh, va ni är underbart söta... Honestly... Jag grät när jag skrev det här kapitlet. Är nere i Torekov nu och åker upp till Göteborg imorrn. Kan hända art det blir något nytt under dagarna, annars blir till helgen då jag återigen är hemma i Stockholm.
Ni anar inte vad era ord betyder


Nytt kap kommer ikväll


Kap13.
Han fnyste till.
”Okej, så du kanske inte var den första i familjen att bli prefekt, eller gå med i quidditch laget, men så? Det finns så mycket annat du har gjort för så många andra, som ingen av dina syskon ens har varit i närheten av att göra.” sa Hermione, blandat med den omtänksamma och tröstande rösten fanns nu en något strängare ton.
”Som vad?” muttrade Ron.
”Vad jag vet så har ingen i din familj blivit tilldelade 50 poäng efter att ha spelat ett parti schack, eller ens fått höra från Dumbledore själv att det var det bästa partiet Hogwarts någonsin sett. Det är ingen i din familj som har försvarat sina vänner, trots vetskapen om att den egna trollstaven inte riktigt är helt hel…” Ron fick upp bilder medan hon pratade, och lika så fick Hermione. De satt båda två med bilden av den sista middagen deras första år när de hade blivit tilldelade 50 poäng vardera samt även bilden av hur Ron i sitt försök att förhäxa Malfoy hade förhäxat sig själv efter att han hade kallat Hermione för smutsskalle. Hermione fortsatte:
”Tänk bara på vad du har gjort under det senaste halvåret. Vad mycket vi har varit med om, och ändå sitter vi här nu.”
”Ja, vad har jag gjort…” sa Ron. ”Jag lämnade min familj och hörde inte av dem på ett halvt år, jag betedde mig förskräckligt mot mina två bästa vänner, och lämnade dem sedan enbart för att… ja, för vadå?”
”Det var medaljongen som pratade. Vi hade inte klarat det utan dig…” hon blev tyst. Ron tittade på henne, trots att han kanske inte helt ville säga det själv så hade hennes ord gjort det hela bättre. Inom sinom tid skulle han berätta, men inte nu. Tårar började rinna från hennes ögon.
”Du anar inte hur jag fick upp allt hopp när jag såg dig i trappen i Malfoy Mansion. Jag trodde inte jag skulle få se er, någon av er, någonsin igen… Du har offrat så mycket för så många, visst, hela din familj var med och kämpade här. Men vem av er har dragit den tyngsta lasten?” Ron insåg nu. Fortfarande ville han inte riktigt erkänna något, men han visste. Att nej, han var inte som resten av syskonen Weasley. Men vem var den andra lik? De hade alla olika ambitioner och olika kunskaper. Att han nu lyckades vara den som hade fått de bästa vännerna någon kunde önska om, och att han hade blivit självaste Harry Potters… Där kom den tanken igen. Hur det än var, så skulle Harry alltid vara en favorit i familjen. Hur gick det till? Det var Ron som från början hade föreslagit att Harry skulle kommit till dem den där sommaren för sex år sen. Hermione såg tydligt att något var fel och fortsatte:
”Och hur kan du ens tro att din familj skulle välja Harry framför dig. Föresten, vad är skillnaden mellan er båda? Att Harry var känd mer eller mindre så länge han levt? Det finns bara en av varje, och vi kan inte vara desamma, hur skulle världen då se ut?” Hermione ställde sig upp. Precis framför honom, tog sedan tag i hand händer och drog upp honom på fötter. När de båda stod upp la hon armarna runt honom. Han kunde inget annat göra än desamma och de stod där. Kramades, hårdare och hårdare. Tårarna rann på dem bägge två. Det var så här det var, det var så här det skulle bli. Mitt i allt blev de avbrutna av en skrikande, oroande röst.

ohhhh......... spänande meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Good! Very good!

Kap14.
Himlen hade börjat spricka upp. Snart var alla de mörka molnen borta. En röd-orange sol sänkte sig ner, strålarna från den starkt lysande solnedgången lös in på de två. Det var… på något sätt, lugnt. Men någon skrek:
”RON!?” Molly och Arthur Weasley stannade i korridorernas korsning. Hermione släppte taget om Ron och tog ett steg bakåt. Hon tittade upp på honom:
”Skulle de vara här, letandes efter dig, om de inte brydde sig?” viskade hon. Ron sa ingenting, vad skulle han säga? Här hade han stått, blottat hela den oroliga delen av sitt hjärta och fått ett sådant stöd, ett stöd han aldrig hade kunnat föreställa sig. Och nu stod han här, hans föräldrar hade verkligen kommit och letat efter honom, och nu var de här.
Molly skyndade sig fram mot sin son och kramade om honom, kort därefter kom Arthur och gjorde detsamma.
Vad skulle hon göra? Här stod hon, kände sig som luft. Hon såg på hur föräldrar återfann sin son, om ändå hon kunde återfinna sina föräldrar. Men skulle detta någonsin hända? Skulle det ens vara värt ett försök? Mitt i sina egna tankar och helt borta från omvärlden tog någon tag i hennes hand. De gick. Fortfarande i sina egna tankar, på avstånd hördes mummel från röster. Men ingen av det var något hon kunde uppfatta. Hon följde bara efter den hand som höll hennes och visade vägen.
Mumlet blev högre och Hermione vaknade upp från sina tankar när någon kastade sig runt hennes hals.
”Vart har ni varit?” Harry hade slängt sin runt både Ron och Hermione. De båda skakade bara på huvudet och de gick tillsammans alla tre ut genom de stora portarna in till stora salen som de just hade kommit in igenom. De gick ut från slottet. Harry snabbade på sina steg och vände sig sedan snabbt om. Både Ron och Hermione krockade nästan in i honom. De ställde sig bredvid honom, alla tre stod med blickarna mot det slott, den skola, som de hade så många minnen ifrån, bra som dåliga. Så mycket som hade hänt under dessa sju år, det var ofattbart.
”Kan ni förstå vad vi har gjort med det här stället?” sa Harry, och gav ifrån sig ett svagt skratt. De log, alla tre. Hermione var den första att börja skratta på riktigt. Sedan Ron och sist Harry. De kunde knappt stå på sina egna ben. Och varför skrattade de? Flera av deras vänner hade blivit dödade. Och allt hade förstörts.
Deras lyckliga stund med de härliga skratten avbröts av ett chockat ljud från Hermione.

SPÄNNANDE!!!!!!

Good, again. Wont more!