Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

"AH! ALICE DÄR KOMMER DU!" sa jag glatt och oroligt. Alice hade tagit längre tid än Stella, rätt mycket längre. Men vi hade tänkte att hon snart skulle komma, vilket hon gjorde.
"Så vill ni någon annanstans eller kolla runt i TARDIS, ni har ju inte undesöt den... vilket anske är bra?" det sista lät mer som en fråga.

Doctor ropade någonting, men Alice först inte. Hon hade fått syn på något. Eller, snarare någon.
En blond flicka, ungefär samma ålder som henne, hade plötsligt dykt upp på golvet. Hon vred sig i skrattkramper och torkade en tår från ögonen. Från golvet reste sig också en man, lång och gänglig, klädd i en brun, randig kostym. Han skrattade fortfarande när han hjälpe flickan upp från dörren, de gick mot dörren och för Alice såg det ut som om de gick ut rakt i yttre rymden. Skräckslagen stirrade Alice mot dörren, hade de just sett två personer vandra mot en plågsam död i yttre rymden, och varken doctorn eller Stella hade inte ens kastat en blick på dem.
Nästa fråga doctorn ställde hörde hon, och hon blev bara ännu mer förvirrad. Hade hon inbillat sig? Hade hon blivit galen?
"Ehm, ja, javisst!" sade hon med gäll röst och tvingade fram ett leende.

Jag kollade oroligt på Alice.
"Mår du bra Alice? Du kanske börjar bli sjuk, Stell jag tror vi stannar här", sa jag oroligt.

"Nej, nej... jag mår bra!" sade Alice, helt ärligt. Hennes huvudvärk hade försvunnit, fast hon var lite skärrad över att just sett två personer gå mot sin död.
Hon undrade vilka de hade varit, var de personer som rest med Doctorn tidigare? Alice fick en impuls som hon ofta fått sedan hon börjat collage.

Att rita.

Jag kollade oroligt på henne. Jag var inte till 200% säker på att hon var okej.
"Vi stannar ett litet tag till iallafall jag måste kolla en sak", sa jag och börja gå till mitt rum i TARDIS

Alice satte sig på stolen och tog fram Stellas anteckningsblock ur hennes väska. Hon snurrade ett varv på pennan innan hon satte den mot pappret. Personernas ansikten hade verkligen svetsat sig in i hennes medvetandet, och hon tvekade knappt medans hon drog bestämda linjer över pappret. Stella såg frågande på henne men sade inget, hon hade vid det har laget blivit van med Alices små egenheter.
"Får jag se?" Frågade hon tyst när Alice lagt ifrån sig blocket. Alice nickade och räckte henne boken.
"Fint." Mumlade Stella, Alice log mjukt som svar. "Vilka är dem?"
Alice ryckte på axlarna. "Jag vet inte."
Då hörde hon fotsteg i en av korridorerna, och hon förväntade sig att se doctorn när hon väntetid sig om. Men där stod inte doctorn, utan en rödhårig kvinna. Det kändes lite obehaglig, som om kvinnan stirrade rakt genom henne.
Alice stirrade tillbaka. Hur många personer fanns det här egentligen?
Det skulle kunna finnas tusentals rum i korridorerna. Kanske var det vad som skulle hända med Stella och Alice också. Instängda, borta för den verkliga världen i en närmast magisk låda. Fångade av en man med djupa, sorgsna ögon. Tillslut skulle de bli galna, och göra som mannen och flickan. Ge upp.
Stella såg oroligt på henne.
"Alice? Hallå? Vad är det med dig egentligen?"
"Inget har jag ju sagt!" Väste Alice snabbt.

Jag tar fram en mycket gamal bok om TARDISar. Jag bläddrade snabbt igenom för att se om jag hittade något men icke sa Nicke. Jag gick tillbaka och såg en teckning.
"Vem har ritat den?" Frågade jag och nickade möt teckningen. Alice svarade att hon gjort den. Jag tig upp teckningen, en man i randig kostym och en tjej...
"Var har du sett dem?" Frågade jag. För om man viste, så var det jag, eller ja typ, och Rose, eller åtminstånde vad jag tror.

"De var här." Svarade Alice, fortfarande med ögonen fästa på den rödhåriga kvinna som nu tog ett varv runt konsollen och suckade. Kvinnan hade på sig sovkläder, och hennes hår var rufsigt. Ännu hade hon inte ens kastat en blick på Alice.
"För bara en liten stund sedan." Fortsatte Alice.

Jag stirrade, först på teckningen, sedan till Alice, sedan till Stella helt förvirrad.
"Men, men Rose är ju död, och, han var ju länge sedan", sa jag. "Stella såg du dem?"

"Nej." Sade Stella tveksamt. "Tror inte det."
Alice kände sig nästan irriterad. Så de här människorna fanns alltså, och flickan som tydligen hette Rose, var död.
"Så klart hon är död! Hon gick rakt ut i rymden!" Väste Alice och lät antagligen otrevligare än hon tänkt sig.
Kvinnan i pyjamas viskade för sig själv. Alice kunde knappt urskilja några ord, förutom "Tolv år," och "Jag vill inte".
Och Alice förstod kvinnan. Hon ville inte heller längre. Det enda hon ville var att veta vad det var för galenskap som höll på.