Sista chansen

Frej och Freja höjer frågande blicken mot kameran i taket som de andra. Som för att vänta på svar vad som händer, vad som händer här och nu.
"Jo." hörs det raspande från kameran, som om det var dålig sändning i en radiokanal. Ett tjut hörs och sedan blir rösten åter tydligare ett tag.
"Vi jobbar på det, Ave är....." rösten dör åter bort och en smäll hörs från kameran och dess ljudsystem.
"Undrar om det var det sista vi fick höra från vår köra professor." muttrar Frej och sänker blicken, ser på de andra.
Freja sänker blicken även hon, illa berörd av att någon bara kan försvinna sådär. Det kunde vara någon av de andra nästa gång eller hon själv. Men samtidigt känner hon triumf hon behövde inte oroa sig att Odd skulle springa iväg efter den vackra Ave längre. Fast visst, hon kanske ändå var någonstans i huset?

Odd stirrar misstroget på kameran efter Adams försvunnit.
"Du måste skämta", sa han skeptiskt och höjde på ett ögonbryn. Han höjde rösten. "Om du fortfarande kan höra oss så ska du veta att jag misstycker starkt med det här. Det stod inget i kontraktet om att folk skulle försvinna eller att du skulle tappa kontrollen. Och om du inte kan höra oss men se oss så förstå det här". Han gjorde en ful gest mot kameran innan han vände sig mot de andra igen. Han hade fått en orolig klump i magen som han inte alls gillade.
"Vi bör lägga upp en plan, antar jag", sa han och lutade sig mot köksbänken igen. Han såg sig om på sina medbrottslingar. Mördare och tjuvar, precis som han, så han kände sig inte direkt obekväm med dem. Han gav Freja en extra blinkning, som om inget var fel. Men det var så han brukade göra, så fort något med jobbigt så skämtade han bort det.

"Jag tycker vi börjar med att utgå från att Smiley är död, då slösar vi ingen tid på henne" Azalea säger detta med övertygelse. Det är faktiskt hyfsat logiskt, för henne. Om Smiley var död så skulle de inte slösa tid med att ens försöka hitta henne, om de hittade ett lik skulle det högst troligast vara Smileys och dessutom så behöver inte Azalea höra på henne länge. "Nästa del är att hitta en väg ut så inte vi också mystiskt försvinner!" Hon betonar de två sista orden med en spöklik gest och ett aningen mörkare röstläge. "Fast för att vara helt ärlig så var hon ensam när hon försvann, alla ni andra var ju med någon... och jag är inte försvunnen. Så kanske man ska satsa på vad kallas det där... uhm... teamwork?" Fortsätter Azalea med ett smalt leende och lutar sig mot väggen intill dörren.

Julie suckade bara. Drog handen genom håret och skakade på huvudet. Hon greps inte ens av panik. När hade hon egentligen förlorat livsglädjen?
Hon lutade sig mot diskbänken medan hon nickade åt Azaleas "förslag". "Okay. It's a done deal. Jag kommer förmoda att robotarna när som helst kommer försöka döda oss, så... ja. Vapen skulle vara trevligt. Har någon några vapen? Jag hade redskap i mitt rum, men inga konkreta vapen liksom. Ingen som råkar vara ett datageni heller?" Hon hade fler frågor såklart. Var skulle de sova? Hur skulle de ta sig ut? När var de tvungna att ta sig ut? Hade de någon slags max tid?
Ifall de plötsligt började bli dödade... var de tvungna att ta sig ut med elegans som hon först tänkte eller kan de bara spränga sig ut?
"Så... finns det något man diskuterar inom sitt team? För lagsport har aldrig varit min starka sida."

Frej drar handen genom håret, suckar och rycker på axlarna. Han möter Frejas blick och hon hans, skulle han förlora henne kunde han lika gärna dö själv. Hon fick inte försvinna och ingen annan heller, han ser på Julie och ler snett. Nej hon fick inte försvinna heller, än hade de inte haft sitt lilla roliga samman.
"Ledsen att säga det men varken jag eller Freja är några genier. Vi är enbart simpla småtjuvar som aldrig blivit dömda för våra brott." han ville inte att de andra skulle få falska förhoppningar om dem. De var inte som de andra, inte lika duktiga. Att de blev dömda för mord var bara en engångsföreteelse och i självförsvar även om ingen trodde det.
"Så en varsin dolk har vi. Dem har vi alltid på oss, men inget annat." sa han lugnt och såg på de andra. Han såg på Azalea som åt på sina kakor och över till Odd som blinkade till Freja. Han rynkade på pannan men sa inget, Freja verkade inte ha något emot det. Dessutom var det stora problemet nu att Adams tappat kontrollen och att Ave var borta troligen död.
"Men ja, att jobba samman är det enda vi kan göra nu." sa han instämmande.

Freja flinar åt Odds blinkning, vad annat kunde hon göra? Hon förstod inte vad den betydde men det kanske var någon lugnande sak för honom. Hon nickar tyst medhåll till vad de alla sade och till det Frej sa om dem. Nej, de var inget speciellt. Visst bryta upp lås, ta ur säkerhetskameror, larm och likande i vanliga affärer. Sno saker ur folks hem och sälja dyrt och liknande saker. Allt detta för att få överleva och få mat för dagen, inget annat. Det var inte precis som att någon av dem älskade det. Men de hade heller aldrig tagit några risker, bara kört på det säkra, invanda och något tråkiga.
"Tja...." började Freja och mötte Julies blick.
"Vi bör först bestämma vad i ska göra här och nu. Bestämma ett rum som vi sover i och har som högkvarter, samt hushålla med den mat och de resurser vi har. Efter det måste vi tillsammans utforska huset, finna svagheter och försöka komma ut." sa hon enkelt, även om det inte alls var det.
Hon utbyter en blick med Frej som gav henne någon sorts styrka och såg sedan på Odd, som för bekräftelse att även han tyckte att det var bra.

"Mitt rum har bara en tv i sig i teknikväg, ligger nära hit och jag har möbler som inte är fastsatta i golvet... fast sätt inte på tv:n", Azalea säger det sista med ett försök till ett leende. Det blir mer ett hånleende. "Åh, vänta, det finns lampor också men de är lätta att förstöra", fortsätter hon plötsligt betänksam. "Jag kan vissa saker om robotar, men mestadels bara hur man avaktiverade den teknik som fanns för sju år sedan", säger Azalea. Hon är ärligt talat inte speciellt up-to-date. Hon har dock avaktiverat fängelserobotar, hon fick en väldans utskällning av vakterna. Satt i någon sorts isolering. Ytterst roande, så fort hon kom ut från isoleringshelvetet fortsatte hon fippla med dem... eller snarare slå ned dem. Det funkade också.

Odd kan inte låta bli att ge Azalea en irriterad blick. Hon lät som om hon inte brydde sig fem öre varken om att ta sig ut eller att en av dem precis försvunnit.
"Vi kanske ska se till att du mystiskt försvinner, så slipper vi höra på dig", sa han irriterat. Visst att han var en tjuv, men att någon precis försvunnit spårlöst berörde honom illa. Man kunde ju åtminstone visa lite respekt för den försvunna.
Han vände bort blicken från Azalea, och lyssnade på de andra. När Julie nämnde datageni dök leendet upp på hans läppar igen.
"Datageni vet jag väl inte, men som vår käre Adams - hoppas vi inte behöver möta honom igen förrän i helvetet - uttryckte det, så är jag en hyfsad mekaniker", han gjorde till rösten för att härma Adams sätt att prata. "Jag har en verktygslåda i mitt rum, oklart vad som finns i den då jag inte kollade innan jag kom hit"
Han önskade nu att han hade tagit en bättre koll i sitt rum tidigare när han vaknat, och skyllde på sin mage. De hade bara varit här några timmar och saker började redan gå snett.
"Så om vi ska göra som Freja säger och sätta upp ett högkvarter i ett rum - vilket jag tycker låter som en bra plan - så kan jag föreslå mitt", sa han och gav dem alla en blick, även Azalea.

Azalea får en fundersam min. Skulle de inte få reda på vad som hände om man kunde spåra någon som försvann? Då kanske man skulle kunna hitta källan till problemet? Ohh, hon tycker om det. En otroligt bra idé. Kanske robotarna har spårsändare på sig de kan ta? Vänta, vänta, det skulle vara bra att ha ändå! Azalea sluter ögonen och märker inte att Odd ger henne ännu en onödig blick. Hon kommer inte känna sig mer eller mindre brydd om någon hon inte ens känner för det. Spårsändare, spårsändare... skulle det fungera? Eller det kanske är lite väl drastiskt? Hmm... i för sig om resterande hade koncentrerat sig mer på att fly den vackra fängelset skulle de kanske inte tappat Smiley. Vänta lite, om Azalea stannat med Smiley då skulle hon veta vad som hände... eller? Skulle något ha hänt? Insikten om hennes faktiska skuld i det hela får henne svälja hårt och öppna ögonen. Hennes mun är plötsligt torr och hennes hjärta bultar hårt. Fast Azalea inser inte hennes leende hade svikit henne och fallit från hennes läppar.
"Betyder det att du är ansvarig? Vad kan man kalla det? Ödets nyck?" Den klara tanken är inte välkommen, självklart är hon inte ansvarig. Det hade säkert bara slutat med att de försvunnit båda två.

Julie nickade åt förslaget. "Visst. Mitt är också väldigt stort annars", föreslog hon. Hon borde definitivt börja gripas av panik snart. Var hon i chock? Eller trodde hon faktiskt att hon skulle lyckas ta sig levande därifrån? Oavsett vad vore det bra ifall hennes hjärna ville hinna ikapp och låta paniken ta över ett tag så att hon började arbeta snabbare.
"Så... Det här med att dela rum och allt låter faktiskt bra, men jag kan inte garantera att jag inte börjar gå i sömnen på grund av rastlöshet. Ska vi verkligen göra allt tillsammans nu?" Julie bet på sin underläpp. Hon visste att hon lät som en korkad blondin men tanken på att spendera varenda minut med den där gruppen fick henne nästan att rysa. Hon spenderade gärna tid med var och en av dem, men, inte varenda vaken minut.
Hon ville försöka bryta sig ut på de farligare visen och sedan hjälpa de andra också. Hon ville ha ett sovrum där hon inte behövde oroa sig över vad folk tyckte.
Julie försökte verkligen att övertala sig själv att det var bäst så där ifall de ville överleva men sedan hennes sista uppdrag så har hon inte kunnat lita på någon. Och hon hade aldrig varit en samarbetsperson.

Odd vände sig mot Julie med ett leende. På ett sätt kunde han förstå varför hon frågade. De skulle driva varandra till vansinne om de var med varandra hela tiden.
"Vi kanske inte behöver vara allihopa hela tiden", han gjorde en paus och tänkte på Ave, "Men jag tycker att vi aldrig borde vara helt ensamma. Ingen går någonstans själv. Vi vill inte att någon mer ska försvinna"
Han såg sig om på dem en och en. De var fem tjuvar mot ett till synes oövervinnligt fängelse. En av dem var redan försvunnen, och uppfinnaren hävdade att han hade förlorat kontrollen över sin uppfinning. Deras odds var inte de bästa. Han flinade svagt åt sin egen ordvits.
"Jag föreslår att vi har mitt rum som bas", sa han bestämt. "Sedan får man sova vart man vill, så länge man inte är själv"
Han flinade till och fick en okynnig blick. " Men det borde ju inte vara något problem, eller hur?". Han blinkade åt Julie och Frej, och kastade sedan en leende blick åt Freja. Han undvek medvetet att se på Azalea. Han förstod sig inte på henne och han hade fortfarande inte förlåtit henne för hennes okänsliga kommentar om Ave.