Döda eller bli dödad (prs)

Han log mot henne och nickade, lite osäker över hur länge de skulle stanna på hennes herrgård. Flyttade han in, eller...? Han visste inte och han tänkte inte ifrågasätta. Han kunde behålla sin lägenhet i fyra månader och efter det betraktade han sig själv som inflyttad och högst troligen kär. Efter det kunde han sälja lägenheten.
Men... en vampyr livnärde sig faktiskt på blod. "Hm... Okej. Ändrade planer. Jag packar först, tar några påsar blod från ett sjukhus och sedan åker vi. Har du något privatflyg eller ska vi använda mitt? Det kan komma lagom tills vi vaknar", sade han samtidigt som han tittade mot månen. Ja, ett jet skulle kunna hinna. Bensinen skulle han låta piloten själv försöka få tag på, men ett privatflyg utan svettande personer som muttrade om skrikande barn och verkade allmänt irriterat lät bra för Nicolaus.
"Eller, jag menar: var får vi blod ifrån? Reser vi till en annan stad och jagar någon eller turister?" Han försökte att säga något utan att använda ord. Han hade kvar sin moral och tänkte behålla den. Ifall dessa turister inte råkade vara några mördare skulle han inte äta dem. Och han var relativt säker på att Vanessa fortfarande mindes att han endast jagade onda personer.
Han hade dock inget att protestera emot att skydda byborna. Var det ändå inte det han försökte göra i staden just nu?
Han rynkade ögonbrynen medan han började vika filten och plocka ihop resten. "Överenskommelse? Som i att de inte säger något om din existens och du får leva där, eller att du faktiskt får något mer? För som jag ser det just nu är det bara de som vinner på det hela", sade han med ett ärligt förvirrat uttryck på ansiktet.

Vanessa hade inga planer på att han behövde flytta in, inte om de inte ville det. Men de behövde båda försvinna från denna stad då de blivit för länge här och de hade inte åldrats. Det hela skulle väcka misstankar och det var bäst att fly. Han kunde ge sig av från henne när han ville sedan.
"Jag har inget, men ditt låter utmärkt om du vill." log hon. Hon hade annars tänkt att hyra ett eller en svit, men det skulle vara skönt att vara själv.
"Vi tar antingen från sjukhusets lager i staden, annars har jag ett eget i källaren. Annars åker vi till en annan stad, vill du söka brottslingar får du göra det där. Det kan hända att vi får lov att ta vissa med." svarade hon, som pedofiler och liknande, dem gillade hon inte.
"Det är en gammal överenskommelse som mer blivit myt och legend där. Att ättlingar till dem i herrgården kan anlända och att de har en kronisk sjukdom att vara hemskt lika varandra." flinar hon till. Då folket blivit alltmer upplysta fick hon dra med den lögnen. Men den gamla överenskommelsen var att de inte skulle döda henne och hon inte dem.

Nicolaus nickade. "Okej, det låter väl rimligt", medgav han även om han fortfarande var något förvirrad.
"Får jag äran att göra dig sällskap tills vi når stadens livligare delar? Sedan antar jag att vi särar på oss? Om jag får din adress kan jag hämta dig när flyget är redo. Eller så kan du följa med mig hem. Jag menar, vi ska trots allt hem till dig", sade han med rynkade ögonbryn. Var han självisk? Han tänkte att hon förmodligen inte hade så mycket där hemma, men det kanske hon hade. Han dömde henne för snabbt. Han dömde alla vampyrer för snabbt.
Nicolaus borde verkligen skaffa sig en egen herrgård. Eller en privat strand på Skottland. Eller en herrgård med en privat strand på Skottland. Molnigt, regnigt och fint. Dessutom fanns det många myter och legender som han kunde satsa på för att få folk att hålla sig borta.
Han log mot henne. "Du väljer, men jag måste verkligen hem. Jag tror till och med att jag har några påsar blod hemma så att jag slipper bryta mig in. Planet kommer vara det som tar en längre tid", medgav han. Hans lägenhet var alltid prydlig. Förutom hans arbetsrum. Allt i lägenheten förutom arbetsrummet såg alltid acceptabelt ut. Definitivt ingenting för en singel man i sina bästa år, men han trivdes i sin något gråa och för sofistikerade lägenhet. Han tyckte nog till och med om det, även om inget någonsin skulle kunna slå kulturen han var uppväxt med. Mexiko var ett omöjligt land att åka till som vampyr. Han var ganska säker på att han saknade det.

Vanessa såg på honom och tvekade.
"Jag har faktiskt en del att plocka ihop. Även om vi ska hem till mig har jag saker här med. Jag har lyckats samla på mig en del jag vill ha med nu. Sedan ska jag ringa efter en firma som kan hämta mina andra saker." sa hon enkelt och drog handen genom håret.
"Så om du ger mig din adress så försöker jag komma innan det blir ljust. Hinner jag inte så stannar jag tills det blir mörkt. Då ringer jag dig och du har troligen fixat flyget." hennes hand drar hon genom håret och nickar att de kan gå samman till stan. Hon börjar känna den lätt pirrande känslan inom sig och visste att snart måste hon ha påfyllning av blod. Orsaken av att hon behövde det så ofta var helt enkelt att hon inte åt ordentligt med mat.
Sakta tog hon hans hand i sin och med den andra bar hon korgen, hon flätade in sina fingrar i hans och någonstans djupt inom henne kände hon en värme hon aldrig känt för någon annan förr.

Han smygtittade ner mot deras händer och bet sig i underläppen för att inte för stort. Hon höll i hans hand! Vänner höll inte i händer. Inte på det där viset. Han kanske hade en chans. Även om den var liten så var den större än för någon timma sedan. Han verkade faktiskt ha en chans, och det gjorde honom otroligt glad. Han var verkligen försiktig med att inte le för stort, men om hon så bara sneglade på honom skulle hon märka att han var gladare än nyss. Mycket gladare än nyss.
Hans hjärta hade till och med hoppat över ett slag.
Han kände sig om en människa igen. Herregud. Ingen annan hade fått honom att känna så tidigare. Inte ens Mathilda. Han kände sig som en levande människa som precis upptäckt kärleken. Och hon höll bara i hans hand. Tänk att få vakna vid hennes sida, kyssa hennes axel precis vid solnedgången och deras dag precis börjar, få henne att le... Tankarna gjorde honom något salig.
Men att le som ett fån skulle inte räcka - eller kanske ifall hon tyckte att han var gullig. Gudar, han hoppades på att hon tyckte att han var gullig.
Han rabblade upp sin adress och mobilnummer medan de fortsatte att gå, hand i hand. "Vill du förresten ta upp mobilen och skriva in det? Ska jag ta korgen?" Han visste inte ens hur den hamnat i hennes hand. För ifall hon höll i en korg och hade den andra handen i hans så skulle hon förmodligen sluta hålla hans hand ifall hon tog upp mobilen. Och han ville verkligen inte att hon skulle släppa hans hand.

Vanessa kastade en snabb blick på honom, han verkade vara glad, otroligt glad och hon förstod inte varför. Var det för att han skulle komma härifrån till ett nytt land? Hon såg ner på deras händer som var sammanflätade och åter kände hon det där varma i maggropen och ett svagt leende syntes på hennes läppar.
Hon hade känt samma känsla förr, men det var evigheter sedan och den var ändå annorlunda. Det var så hon känt för sina barn, den varma konstiga känslan.
Då han frågar om mobilen skakar hon bara på huvudet.
"Nej då, jag memorerar det." sa hon och rabblade upp allt han hade sagt.
"När jag var ung var det inte brukligt för kvinnor att läsa. Jag fick lära mig det långt senare då jag förvandlats. Det är svårt att lära sig som vuxen och ja.........jag har svårt för det än. Därför memorerar jag texter som folk läser upp för mig så kan jag det utantill. Jag försöker lära mig läsa och skriva snabbt och flytande, men det är svårt och jag har väl inte haft intresset. Kan bäst på svenska, vilket jag gissar att du inte kan." hon såg på honom och hoppades att han inte tog henne för en idiot. Hon kunde både läsa och skriva, men hon hade i sin ungdom lärt sig att memorera allt snabbt och var därför bättre på det.

Det enda han var missnöjd över var att hon inte gav honom korgen. Trots att det var helt värdelöst så satt det fortfarande i benmärgen. Hans pappa hade flera gånger daskat till honom över huvudet och fått honom att rodna när han inte hjälpt sin mor eller någon annan dam.
"Hm... Att kunna memorera saker så där låter som något bra att ha till hands. Nej. Kan inte påstå att svenska är bland de språk jag kan. Ska väl vara glad att jag inte är sjuhundra år gammal eller liknande. Språkets utveckling skulle förmodligen ha varit högst irriterande. Vilka språk talar du? Var franska lika populärt i Sverige som i resten av världen?" frågade han med ett leende.
Hennes blick sade honom allt han behövde veta. Hon kunde läsa och skriva, men precis som hans instinkt att ta korgen ifrån henne så gick det djupare än man kunde förklara. Dessutom så var det helt omöjligt att klara sig i dagens samhälle utan att kunna läsa eller skriva. Vare sig man var vampyr eller inte.
"Säg till när du måste svänga hem till dig. Jag skickar någon för att checka ut oss från hotellet senare", lade han till.
Vad behövde han egentligen hemifrån? Han hade inte rest under hela sin vistelse här. Inte heller hade han skaffat något kärleksintresse. Han hade ett stort lager i Kanada med sina älskade ägodelar, här hade han... dagböcker. Fotoalbum. Kläder. Växter. Datorer och annan teknisk utrustning. Det där lagret i Kanada var den riktiga guldgruvan med tavlor, möbler, statyer, brev från gamla viktiga personer och allt det där. Men här hade han inget. Han hade kommit hit som Batman och försökt att endast vara honom. Han ville bara jaga i den här staden. Han hade inte haft något större intresse.
Trots det hade han träffat den mest intressanta kvinnan någonsin, efter sin egen mamma.

Vanessa nickar och de svänger av på stigen från stranden som ledde till den större vägen och staden.
"Jo, du har rätt. Eftersom jag har den egenskapen brukar jag använda mig av den. Har enklare för det...." hennes röst dog bort och hon verkade förlora sig i minnen. Men hon log samtidigt så det var enbart goda och glada. Då han frågade om franska nickade hon.
"Franskan var mycket populär under min uppväxt och det kan jag flytande, sedan blev tyskan vårt andraspråk och nu är det engelskan. Så dessa språk talar jag flytande och svenska då. Sedan kan jag alla nordiska språk och en del fraser i andra." hon log lite och mötte hans blick.
"Ni själv då?" frågade hon och stannade i den nattsvarta staden, här skulle de få skiljas åt.

"Åh, det låter bra. Imponerande", log han. "Och, tja... Spanska, portugisiska, italienska, engelska, tyska, ryska, franska och några av de asiatiska språken kan jag flytande. Vissa förstår jag mer än talar, men.. ja. Att lära sig flera språk samtidigt har visat sig vara en stor fördel", nickade han lite för sig själv. När han tröttat på en hobby brukade han gå tillbaka att studera språk. I början hade han rest mycket och utforskat världen och lärt sig hur saker och ting fungerat världen om. Hans resor var många och trots att han inte varit på väg mot Korea hade han träffat koreanska soldater som kommit att bli hans vänner och plötsligt kunnat det språket också. Man lärde sig mycket när man reste. Dessutom så liknade vissa språk varandra något otroligt mycket.
"Tycker du mycket om Sverige?"

"Tycker om Sverige? Ja, det har väl sina fördelar, ett hem är dock ändå ett hem. Jag gillade att växa upp där, som vampyr då. Vara med att förändra världen, vara en sådan kvinnosakskvinna." log hon lite och gav honom sedan korgen hon bar på.
"Gissar att denna tillhör dig, nu skiljs våra vägar åt men jag kommer så snabbt jag kan." säger hon leende och går sedan snabbt genom gator och kvarter för att komma till sin lägenhet.