Spring innan de tar dig (Öppet)

Mina betraktade kvinnan som hade sagt allt det som hon aldrig skulle våga säga. Och hon beundrade hennes mod.
Dock kunde hon inte låta bli att små le när kvinnan hade sagt:
"Välkommen till en vanlig dag i våra liv"
För det var inte direkt sant. Mina hade haft det bekvämt tills för någon månad sen. Då hon förstått att hon måste fly.
Mina betraktade scenen framför sig och hennes leende blev ännu bredare när hon såg soldatens ansikte. För i Minas ögon såg han rolig ut.

Mina slog bort varenda tanke och fokuserade sitt sinne på vad som skulle hända nu.

Då skottlossningen var över och de närvarande soldaterna var nu döda, eller a förutom en. Dock visste de inte vad som lurade i buskarna eller om några var på väg.
Hon hoppades att ingen var på väg, för hon var trött och haren som grillades över elden luktade förföriskt gott. Hon hoppades att de helst kunde övernatta här för att sedan bestämma morgondagen. Hon märkte att hon för stunden tänkte ett vi, även om troligtvis detta vi skulle upplösas inom kort. Hon hade inget samröre med dem även om hon stod på deras sida, det visste hon mycket väl. De var genmanipulerade och hade troligen alla staden som mål, dit var hon inte välkommen. Sedan var de alla överlägsna henne, kanske inte i vapenhantering och strid. Men i sömn och matbehov och liknande saker.
Då alla börjar röra på sig haltar även hon sig fram till lägrets mitt, hon hoppades att de som hade specialhörsel använde sig av den om det kom fler soldater.
Hon hälsade på den nyanlända kvinnan med en nick och såg att hon var mycket ung. Hon erinrade sig att kvinnan hette något på M, men hon mindes inte. Istället tog hon sig över ett par döda kroppar och satte sig på en stol de hade haft i lägret. Hon hade ännu inte tagit av sig solglasögonen och huvan och inte heller hade det smärtstillande i benet ännu gått ut, så hon klarade sig ganska bra om hon inte stödde på det.
"Hans namn är Eric Stone och han är runt de tjugo." sade hon lugnt till kvinnan som höll på att slå mannen. Men hon tystnade då Celaena verkade få ett frispel över det. Tyst betraktade hon henne och kände att hon inte hade någon talan i det då hon lika gärna kunnat bli dödad som mannen. Då hon äntligen tystnade nickade Aravis tyst.
"I sin ungdom gillade han att förstöra, slåss och våldföra sig på kvinnor." fortsatte hon med samma lugna röst. Som om hon var oberörd fast hon inte var det. Det hade varit på hennes första och enda fest och det hade hänt mot hennes vilja. Hon hade varit berusad, utan vapen och hon ville inte veta vad de fått i henne.

När skottlossningen väl var över kommer Dakota tillbaka till gläntan, han tycks inte ens skämmas över att inte varit speciellt delaktig själv i det hela. "Hans" soldat var skadskjuten, blev det någon gång under hela grejen. Såvitt Dakota förstått det så kan han inte skjuta längre då skottskadan hamnat i armen han använt för det syftet. Behövde inte genmanipulerade lära sig att skjuta oavsett? Dakota har något vagt minne av det.

"I sin ungdom gillade han att förstöra, slåss och våldföra sig på kvinnor." säger... Dakota kan hennes namn. Han kan många namn, de dyker upp i filer. Trots det är det svårt att komma på dem när det behövs. A... Aravis. Han kan det, ett namn. Hon var människa... åh, nej. Dakota vänder genast blicken mot "hans" soldat och denne tycks också veta vem Aravis är. De är någon meter bort, Dakota skulle ha varit snabbare om "hans" soldat inte varit skottskadad. Dakota försöker komma på något att säga istället, något som skulle fungera, han skulle bara ändra på sin order men kommer inte ihåg vad han sagt... ordagrant. Soldaten lyfter ändå skakigt sin pistol.

"Skjut dig själv i huvudet...", blir det Dakota bestämmer sig för och skottet avlossas snarast. Fast Dakota är osäker på ifall hans order faktiskt nådde soldaten i tid.

(( Soldaten kan ha skjutit sig själv på en gång(vilket betyder att han skjuter sig själv direkt efter) eller mot Aravis. Whoever you want, it's pretty open. ))

Skottet ljuder genom luften en sekund innan kulan träffar soldaten i huvudet. Soldaten ger ifrån sig ett gurglande ljud och faller sedan ihop på marken.

Mina pustar ut. Mannen som gett ordern hade troligen räddat kvinnans liv. Minafaller ihop på en stol och tar en bit av den stekta kaninen.
Den smakar ljuvligt men hon har inte tid att tänka på smaken. Hon var för upptagen av att stirra omkring sig.
Fanns det fler soldater? Eller hade dom dragit sig tillbaka?
Hur det än var visste Mina att dom skulle och måste vara på sin vakt. Hon ville inte ta risken att bli ännu mer skadad än hon redan var. Mina tog en till tugga av kaninen medans hon vände sig till kvinnan bredvid henne.
"Jag är Mina..." Presenterar hon sig själv.

Det var som Aravis kände ett vinddrag svepa förbi hennes öra då skottet avlossades. Huvan for av, solglasögonen lika så och en skarp smärta kändes vid tinningen.
Aravis flämtade till av smärta och kände blod. Hade hon inte lutat sig fram i rättan tid, hade kulan träffat hennes skalle. Nu hade den bara vint förbi henne och rivit upp sidan av hennes huvud. Det sved visst, men inte vidare farligt om hon bara kunde stoppa blodflödet, linda om det.
Ytterligare ett skott hördes och Aravis ser åt det hållet, håller för såret.
Hon känner sig lätt yr, troligen av blodförlusten i benet och nu detta.
"Mina.......så var det." svarade Aravis en aningen ofokuserat, undrar för sig själv hur kvinnan skulle reagera över vem hon var. Hon satte sig ner på marken för att inte behöva falla från stolen.

Gwen såg ilsket och något fascinerat upp på Celaena som om hon vore ett intressant studieobjekt när hon började skrika. Ärligt talat förstod inte Gwen Celaenas synpunkt - hon kallade soldaten för "stackarn". Visst var det kanske synd om honom, men hon kände ingen sympati för honom ändå. Enligt henne hade han satt sig själv i den här situationen.
Hon reste sig upp och skulle precis ge Celaena svar på tal, om att Dakota faktiskt inte var här, och att hon hade sett honom lämna gläntan när striden började och att han säkert inte skulle komma tillbaka, när Dakota faktiskt släntrade in i gläntan igen, tillsammans med en soldat till. Gwen höjde förvånat på ett ögonbryn. Det måste vara någon han hypnotiserat. Hon höjde på det andra ögonbrynet också när soldaten sköt sig själv i huvudet på Dakotas order. Men innan han gjorde det hade han pekat med pistolen mot Aravis och hunnit avlossa ett skott. Intressant.
Gwen såg bort mot Aravis där hon satt på en stol vid elden. Hon hade visst blivit träffat ändå. Det blödde från hennes huvud, men det verkade inte dödligt. Och den rödhåriga kvinnan kände visst soldaten som låg på marken. Det var också intressant. Sedan såg hon bort mot Dakota igen.
"Dakota, så trevligt av dig att komma tillbaka", sa hon utan värme. "Då kanske du kan förhöra den här soldaten", hon sparkade till soldaten som låg vid hennes fötter och han kved till, "och se om han har någon värdefull information, innan Celaena får ett sammanbrott"
Hon gav soldaten ett kyligt leende och han stirrade skräckslaget upp på henne. Celaenas ord verkade ha påverkat honom ordentligt och allt mod verkade ha runnit bort.

(Okej, vem sköt vem? Vilka är skadade? XD)

Soldaten som Dakota styrde, sköt Aravis och sedan sig själv xD

(Verkar som om soldaten sköt två skott, ett på Aravis som träffade men inte skadade allt för illa, och ett i huvudet på sig själv så han dog. Skadade är allt som allt Aravis - benet och huvudet, Mina - benet och Emory - axeln. Och såklart Gwens soldat )

(Tack! XD)

Celaena hade stelnat till vid Aravis ord och Gwens ord sved något. Men, hon hade fått önskad effekt från soldatens sida. Han skulle självklart fortfarande förhöras då människor ljög hela tiden.
Hon såg på soldaten och sedan på resten av folket. Hon brydde sig inte längre. "För att del. Låt mig döda honom efteråt om jag får. Att ge sig på folk mot deras vilja... oacceptabelt." Nu verkade soldaten ärligt talat ha förlorat allt hopp i världen.
"Tortera jäveln nu. Jag ska hämta så mycket som jag kan från lägret så att jag kan hjälpa vår grupp istället." Lägret var inte allt för långt bort och hon var ganska snabbt tillbaka med massvis med saker hon hade slängt i påsar hon också hittar.
Celaena var förvisso en läkare men framför allt var hon en kvinna. Och de känslorna nådde djupare än någon tortyr någonsin skulle komma åt. Döda pedofiler gjorde aldrig något. Avskum som dem borde inte ens finnas. Till och med folk i fängelse hatade dem och såg ner på dem.
Att döda soldaten skulle inte skada henne. Hon ville ärligt talat se till att han slutade existera.
Hon gick fram till Aravis först. Vanliga människor prioriteras. "Får jag fortfarande hjälpa dig?" log hon. Hon var så förbannad över soldaten och världen att hon helt hade glömt att hon skulle hata Aravis också.