Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian bet hårt ihop. "Ingen egentligen. Jag har en kort lunch men även då måste jag se till att allt trä finns på plats tills arbetarna kommer. Sedan måste jag övervaka det arbetet och se till att de bygger rätt. Jag har fått ansvaret för det här istället för arkitekten, av någon urbota korkad anledning", muttrade han surt.
"Du kan komma om du vill. Du kan hjälpa mig med stallarbetet. Ifall du vågar och vill. Se till att visa vem som har makten bara. Men... Jag varnar dig. Alicia och jag måste låtsas att vi är förlovade", sade han aningen besviket. "Eller, tja, hålla uppe akten antar jag. Förlovningen är mer än riktig..." Han skakade på huvudet. Han såg Alicia himla med ögonen i ögonvrån.

Rose nickade besviket, men skrattade till.
"Jag är van vid hästarna", sade hon och sneglade på Zeus. Men inte vid honom.. När Glimmer glatt skrittade fram till den vilda hingsten stegrade han och skenade iväg.
(Förlåt för kort, skriver längre sen.)

Tobias sprang genast efter hästen och Matilda hängde till och med efter honom. Maximillian log stort.
"Antar att vi kommer ses senare idag också? Vet du... Ifall du håller mig och Alicia sällskap vid lunch kanske inte kommer misstänka?" erbjöd han. "Tobias kommer också vara där. Kanske Matilda... men... får hon veta om vår situation eller inte? Det är du som känner henne..." lade han sedan till och betraktade Rose.

Rose funderade. Matilda, som hon hade känt sedan barnsben. Matilda, vars föräldrar hade behandlat henne som deras egna dotter innan hon flyttade till slottet.
"Ja", sade Rose lätt. "Vi kan lite på henne."
Rose såg hur Tobias försökte fånga Zeus, men misslyckades gång på gång tills han fick hjälp av Matilda. De band tillsammans fast Zeus vid krubban där han glatt började äta som om inget hade hänt.
"Matilda, Tobias kom hit!", ropade Rose och de sprang fram till henne. "Vi måste berätta något för dig Matilda."
Rose tittade så att kusten var klar innan hon lade armarna om Max och kysste honom glatt.

Maximillian besvarade kyssen innan han ens visste vad han höll på med. Han såg Matilda spärra upp ögonen.
Alicia slog sig själv i pannan och suckade. "Det här är en röra."
Han skrattade lätt till medan han slog sina armar om Rose.
"Okej, så här är läget", började Alicia förklara. "Den här idioten och jag är förlovade, men vi råkar även vara bästa vänner som kan alldeles för många saker om varandra och inte har några känslor för varandra. Så, vi försöker hitta någon jag kan gifta mig med då han redan har hittat någon han älskar", muttrade hon och gestikulerade mot Rose och Maximillian. "Och därför låtsas vi bara att vi är förälskade tills vi har lyckats bryta förlovningen. Och han är alldeles för vårdslös och kommer få oss döda", nickade hon sedan gravallvarligt innan hon fortsatte med arbetet. Maximillian visste dock att hon inte menade det, därav det lilla skrattet som kom ur honom.

Rose ville inte lämna Max trygga armar men hon var tvungen. Hon sneglade på Matilda som såg ut som att hon skulle springa direkt till kungen och berätta allt, men sen log hon.
"Om Rose är glad så är jag glad", log hon. Rose log lättat och gav henne en stor kram. "Okej, inga kramar, tack."

Maximillian log trots att han inte riktigt var bekväm med det hela. Han kände inte Matilda och det var väldigt svårt för honom att bara lita på någon så där. Speciellt gällande något så här stort och viktigt.
"Förhoppningsvis så behöver ni inte hålla det hemligt särskilt länge till", log Alicia och kastade en blick bakom Maximillian och reste sig sedan. Maximillian tittade bakåt och såg Hector komma.
Alicia närmade sig sakta men Hector var inte blyg av sig och slog armarna om henne. Så att alla kunde se. Han verkade inte vara orolig. Det behövde han heller inte. Maximillian var den som behövde vara försiktig.

Rose tittade besvärat på Max, sedan på Hactor och Alicia. Det gjorde ont. Jävla förlovning... Vid den tanken slocknade allt hopp för Rose. Hon hade tänkt "någon dag kan jag kyssa honom framför vem som helst, utan att någon bryr sig" men tanken kändes för långt borta. Rose tittade ner på sina händer. När Hector gav Alicia en lätt puss på kinden var det droppen för Rose. Hon vände sig om och började raskt gå mot skogen. Ingen hade tvingat henne att hjälpa till med stallet.
"Rose! Vänta!", ropade Hector bakom henne men Rose brydde sig inte. Hon ökade bara stegen tills hon kände den underbara doften av träd där hon stannade.

Maximillian rusade nästan efter Rose men stannade upp. Han grep tag i Hector när han nästan sprang förbi honom.
"Vad?" undrade Hector chockat.
Maximillian blinkade. "Bröt du just upp min och Alicias förlovning?"
Nu stannade också Hector upp. "Jag tror det, ja."
"Så... Historien blir att ni blev förälskade och du bad henne välja dig?"
"Jag antar det?"
"Ni blir det lyckliga, otroliga paret. Och ingens namn smutsas ner, även om rykten fortfarande kommer finnas?"
Hector blev gravallvarlig. "Vi tjänar kungen, de skulle bara våga."
"Bra. Alicia!" ropade han sedan. Hon skyndade sig fram och Maximillian kramade hårt om sin bästa vän. "Grattis till förlovningen!"
"Vänta, vad?"
Hector rodnade. "Jag tror vi just förlovade oss."
"Det var på tiden", fnös Alicia innan hon sprack upp i ett stort leende.
Maximillian skakade leende på huvudet och räckte sedan fram handen. "Ringen, tack."
"Men..."
"Den tillhörde min gammelmormors gammelmormor. Den tillhör Rose. Ge hit den, Alicia."
"Jag fattade tycke för den dumma ringen", muttrade hon men gav honom den. Han började le stort och gav sin bästa vän en kyss på kinden innan han sprang iväg. Han hittade snabbt Rose och föll på knä framför henne.
Flåsande började han prata. "Okej, jag vet att du sade att du inte ville gifta dig. Men..." sade han och tog nu fram ringen. "Vill du gifta dig med mig ändå?" undrade han sedan och visade henne guldringen.

Rose blinkade. Hoppet, som för bara en liten stund sedan hade känts dött, var genast tillbaka. Det var inte ens hopp längre. Det var sanning. Rose blinkade en gång till innan hon kastade sig i hans famn.
"Ja, ja och ja!", utbrast hon. Äntligen. "Är det okej om jag kysser dig?"